Jag har ju tidigare deklarerat att jag vill ha riktigt skitjobbiga ungar. Jag står fortfarande för det resonemanget. Men ibland alltså. Ibland skulle jag vilja ha barn som sover på natten, sitter som små ljus vid matbordet, inte lägger äggröra i mina skor, inte drar med smöriga fingrar i mitt nytvättade hår, inte hänger i mina byxben när jag panikartat försöker ordna allt de önskar mellan himmel och jord. Barn som sitter still, ler vänt och säger ”Javisst rara mamma”. Tacka vet jag 1800-talets uppfostran.
Såklart inte. Men ibland känner jag så. Sitt bara still och vet er plats och håll tyst och var lite tacksamma!
Någon som känner igen sig?
Nu tar jag ledigt från datorn resten av dagen och går ut med den där minsta, vilda och idag fruktansvärt missnöjda ungen.
Ms Octopussy 