Vi ska nog hylla pappor trots allt

Jag fick ganska mycket respons efter förra inlägget. Tack! Särskilt till er som delade med er av era erfarenheter och sorger både i kommentarer och mejl. Inlägget drog tydligen igång en del tankar och känslor. Så även hos mig själv. Många med PappaSorg.

Så jag förbannade mig över alla de där frånvarande, misshandlande, missbrukande, misslyckade papporna. Men så började jag fundera över varför det är så. Varför så många har dessa erfarenheter. Jag tänker och hoppas att det nog har förändrats mycket de senaste decennierna i och med att många pappor är mer närvarande i sina barns vardag och att fler av dagens småbarnspappor faktiskt har fina pappaförebilder. Men i min egen generation tycks det fortfarande finnas en väldig massa pappaelände. Jag gissar att många av våra pappor har haft så värdelösa pappaförebilder, har älskats så lite, manats att tuffa till sig, övergivits osv, att de inte kunde annat. Det är absolut inget att skylla på däremot. Men i mitt förra inlägg skrev jag att jag vägrar hylla pappor, som tar sitt, faktiskt självklara, föräldraansvar. Men jag vacklar lite i den åsikten.

Det jag egentligen upprörs över är när pappor hyllas för sådant, som alltid har tagits för givet hos mammor. Och där kvinnor har kritiserats hårt om de inte har tagit ett 190-procentigt ansvar. Det är bristen på hyllningar till mammor som upprör mig mest. Kanske är det ganska bra att dagens pappor får den där peppen. De kanske behöver det för att kompensera bristen på uppmuntran och pappaförebilder under uppväxten. Lite extra stöttning för att våga kasta sig in på de där outforskade vägarna, som de saknar förbilder till. Men det är inte okej att överrösa dem med det, medan mammor tyst förväntas ta mer ansvar utan minsta hurrarop, bara för att de manats att göra så ända sedan de fick den första dockan upptryckt i ansiktet på 1-årsdagen.

Den stora förändringen kanske ska vara att börja hylla mammor mer i stället för att sluta hylla pappor. Jag uppskattar verkligen de gånger jag får ett hurrarop och applåder för att jag pallat att byta ännu en bajsblöja. Och det får jag faktiskt väldigt ofta numera. Min 1,5-åring har lagt sig till med att applådera efter varje blöjbyte. Mer sånt! Hon är en förebild. Heja på varandra mer, det bör vi göra. Och sluta anklaga kvinnor som lämnar över en del av den snedfördelade ansvarsbördan till papporna. Varför till exempel ifrågasätta en kvinna som går tillbaka till jobbet efter sex månader medan en pappa hyllas för att han är föräldraledig tre månader efter ungens 1-årsdag? Fördela hyllningarna mer rättvist och lägg anklagelserna där de hör hemma – på det som faktiskt skadar, som hos den som super, slår och skapar sår – oavsett kön.

I övrigt mer pepp!

VAD tänker ni?

PappaSorgen

DSC_0104 (800x521)

Barnen och jag har haft en härlig söndag med alltifrån regnig och kylig utelek till bakning och läsning och pyssel. Men sedan är det ju Fars dag. Men det ska de fira i morgon när de ska till sin pappa. Men de har pysslat till honom idag. Klippt och klistrat och kladdat tillsammans. Även slitit pappret i varsin riktning under högljudda åsikter, men framförallt pysslat IHOP. Då smälter mitt hjärta.

Vi hade turen att få lite ”måla-på-ljus-färger” av vår granne, så barnen gjorde varsitt ljus till far sin. Jag delade verkligen deras glädje och engagemang, trots att det absolut inte är konfliktlöst och enkelt att relatera till den andra föräldern efter en separation. Men det känns viktigt för mig att barnen har en så bra och problemfri relation som möjligt till sin pappa. Jag vill inte att de ska behöva bära på någon ond och stor och hemsk PappaSorg i sina hjärtan, varken nu eller sen.

PappaSorg måste vara något av det värsta en kan bära på. Och jag är så trött på den. Trött på alla pappor runt omkring som svikit. Less på all PappaSorg som sliter i många av mina vänners hjärtan och inte minst i mitt eget.

En sorg så full av saknad, längtan och även av skam och skuld.

Jag har önskat att min pappa ska dö. Nej, det är inte okej att skriva, allra helst inte säga högt. Och nej, jag vill absolut inte att han ska dö. Tvärtom, det är ju det som är problemet. Men jag har önskat det, utifrån tanken att det vore så mycket enklare att sörja någon som låg nedgrävd i jorden, än någon som traskar runt där på ytan och ändå inte finns, annat än med sin besvikelse över den misslyckade dottern och med sin vrede över att hon sa ifrån och gick sin egen väg.

Jag var kanske fem, när jag minns att han slog mig första gången. I magen. Med knytnäven. Jag tappade andan. Jag fylldes av skam och skuld. Vi var i båtskjulet. Jag hade tjatat om att gå ut på bryggan. Ett tjat för mycket. Han höll på med sina fiskedrag och grejer. Jag ville gå ut nu. Hur kunde jag vara så dum att jag inte höll tyst? Och jag är kanske dum, för jag blev inte tyst. Jag fortsatte att protestera, ifrågasätta, skrika, tjafsa och hålla på. Trots att det smällde och ven grejer genom luften. Och ja, jag har väl fortfarande inte förstått bättre. Jag är värdelös på att hålla käft.

Jag sörjer inte så mycket längre egentligen. För något år sedan kände jag plötsligt att jag var klar. Att jag inte orkar hålla på längre. Jäklar vilket liv det blev. I omgivningen. Hur kunde jag bryta kontakten och ställa till med scener. Från hans sida blev det ganska tyst. Han har aldrig nånsin bett om ursäkt för något. Han har sällan gjort någon ansats att självmant ta kontakt. Han har inte ringt mig sedan jag flyttade hemifrån. Det var 13 år sedan. Och visst har jag inte släppt detta helt och det gör sig ju påmint dagar som denna. Helt klar blir jag kanske aldrig. Men jag inser att jag aldrig kommer kunna laga den ickerelationen. Däremot kan jag försöka hela relationen mellan mina barn och deras pappa, oavsett hur min relation till honom ser ut. Därför har jag inte ägnat så många tankar åt min egen pappa idag (bortsett från just nu), utan i stället delat barnens glädje när de tänkt på och pysslat fina saker åt sin pappa – som kommer bli genuint glad åt deras ansträngningar. Som det ska vara.

Så en spark i baken till alla misslyckade pappor – skärp er och gör något åt saken, för ansvaret är faktiskt bara erat. Och förlusten är annars störst för er. Och jag tänker inte hylla alla de pappor som gör det de ska, det borde ju vara självklart. Men ett stort fett GRATTiS kan de ju få, för att de haft lyckan att få dela livet med sina ungar.

DSC_0112 (800x539)