Allt runt omkring är dött, då finns det plats att leva

Untitled (1024x796)

Jag älskar det här novembergråvädret. Det är så kravlöst. Oktober är fullt av fantastisk och kraftfull färgprakt, men också en påminnelse om att en måste ta vara på varje solglimt och varje rött höstlöv. För snart försvinner allt och världen kommer vara som död, ända fram tills de första små oskyldiga gröna bladen vågar sig fram en evighet senare. November däremot, då är det redan över, slut, inget att göra åt. Dött, öde, kalt – men också som ett oskrivet blad med tusen möjligheter. Jag älskar även att springa i alléer, vilket det råkar finnas gott om där jag bor. Frigörande. Som en pånyttfödelse. Lämna allt skräp i ena änden och springa allt vad man kan. Någonstans på mitten brukar jag tro att jag ska dö (det är långa alléer häromkring), men efter kanske två tredjedelar brukar det börja pirra av livskraft och höga endorfiner i hela kroppen. Som en förlossning. Fast den nya människan var jag.