PappaSorgen

DSC_0104 (800x521)

Barnen och jag har haft en härlig söndag med alltifrån regnig och kylig utelek till bakning och läsning och pyssel. Men sedan är det ju Fars dag. Men det ska de fira i morgon när de ska till sin pappa. Men de har pysslat till honom idag. Klippt och klistrat och kladdat tillsammans. Även slitit pappret i varsin riktning under högljudda åsikter, men framförallt pysslat IHOP. Då smälter mitt hjärta.

Vi hade turen att få lite ”måla-på-ljus-färger” av vår granne, så barnen gjorde varsitt ljus till far sin. Jag delade verkligen deras glädje och engagemang, trots att det absolut inte är konfliktlöst och enkelt att relatera till den andra föräldern efter en separation. Men det känns viktigt för mig att barnen har en så bra och problemfri relation som möjligt till sin pappa. Jag vill inte att de ska behöva bära på någon ond och stor och hemsk PappaSorg i sina hjärtan, varken nu eller sen.

PappaSorg måste vara något av det värsta en kan bära på. Och jag är så trött på den. Trött på alla pappor runt omkring som svikit. Less på all PappaSorg som sliter i många av mina vänners hjärtan och inte minst i mitt eget.

En sorg så full av saknad, längtan och även av skam och skuld.

Jag har önskat att min pappa ska dö. Nej, det är inte okej att skriva, allra helst inte säga högt. Och nej, jag vill absolut inte att han ska dö. Tvärtom, det är ju det som är problemet. Men jag har önskat det, utifrån tanken att det vore så mycket enklare att sörja någon som låg nedgrävd i jorden, än någon som traskar runt där på ytan och ändå inte finns, annat än med sin besvikelse över den misslyckade dottern och med sin vrede över att hon sa ifrån och gick sin egen väg.

Jag var kanske fem, när jag minns att han slog mig första gången. I magen. Med knytnäven. Jag tappade andan. Jag fylldes av skam och skuld. Vi var i båtskjulet. Jag hade tjatat om att gå ut på bryggan. Ett tjat för mycket. Han höll på med sina fiskedrag och grejer. Jag ville gå ut nu. Hur kunde jag vara så dum att jag inte höll tyst? Och jag är kanske dum, för jag blev inte tyst. Jag fortsatte att protestera, ifrågasätta, skrika, tjafsa och hålla på. Trots att det smällde och ven grejer genom luften. Och ja, jag har väl fortfarande inte förstått bättre. Jag är värdelös på att hålla käft.

Jag sörjer inte så mycket längre egentligen. För något år sedan kände jag plötsligt att jag var klar. Att jag inte orkar hålla på längre. Jäklar vilket liv det blev. I omgivningen. Hur kunde jag bryta kontakten och ställa till med scener. Från hans sida blev det ganska tyst. Han har aldrig nånsin bett om ursäkt för något. Han har sällan gjort någon ansats att självmant ta kontakt. Han har inte ringt mig sedan jag flyttade hemifrån. Det var 13 år sedan. Och visst har jag inte släppt detta helt och det gör sig ju påmint dagar som denna. Helt klar blir jag kanske aldrig. Men jag inser att jag aldrig kommer kunna laga den ickerelationen. Däremot kan jag försöka hela relationen mellan mina barn och deras pappa, oavsett hur min relation till honom ser ut. Därför har jag inte ägnat så många tankar åt min egen pappa idag (bortsett från just nu), utan i stället delat barnens glädje när de tänkt på och pysslat fina saker åt sin pappa – som kommer bli genuint glad åt deras ansträngningar. Som det ska vara.

Så en spark i baken till alla misslyckade pappor – skärp er och gör något åt saken, för ansvaret är faktiskt bara erat. Och förlusten är annars störst för er. Och jag tänker inte hylla alla de pappor som gör det de ska, det borde ju vara självklart. Men ett stort fett GRATTiS kan de ju få, för att de haft lyckan att få dela livet med sina ungar.

DSC_0112 (800x539)

Inga torrbollar här inte

DSC_0011 (800x571) (2)

Häromdagen var det något slags extrapris på chokladbollar på min mataffär. Jag köpte inga, men det gav antagligen upphov till det plötsliga suget att baka egna hemma på kvällen. Och som jag lyckades! Godaste nånsin! Brukar aldrig tycka att de hemmagjorda lyckas klå de på kafé. De brukar i värsta fall bli ena riktiga torrbollar.

Så, vad var grejen? Jag har spekulerat i detta och kommit fram till några saker (Mmm riktiga viktigheter kräver sin djupanalys):

1. Jag tog aningens lite mer smör än i receptet, aningens mindre socker och framförallt mer kaffe. Jag använde ett recept från klassiska Sju sorters kakor.

2. Jag vispade smör, socker, vaniljsocker och en skvätt kaffe riktigt smetigt innan jag tillsatte kakaon och havregrynen. Det här tror jag var den viktigaste aspekten. Framförallt att hälla i lite kaffe redan här och verkligen vispa det krämigt.

3. Jag använde ”Fina havregryn”, som inte var lika grova som de vanliga. Inget jag hade gått och köpt på eget bevåg, men häromdagen var jag på Underbara Claras Drömmorgon i Saltå Kvarns butik på Söder. (Hon intervjuade Annakarin Nyberg, som har skrivit Digitalt Entreprenörskap. Mycket intressant och inspirerande.) Hur som helst, fick jag med mig en goodiebag därifrån, med bland annat just dessa havregryn, som alltså kom mycket väl till pass. Men jag tänker att en också skulle kunna mixa sönder vanliga havregryn separat för att sedan få till den där släta smeten.

Smeten blev väldigt… smetig. Så den fick stå i kylan på balkongen, medan jag nattade barn och sen var den alldeles lagom att rulla ihop. Jag var i vilket fall inte jättemotiverad att rulla kletiga chokladbollar med en trött 1,5-åring precis innan nattning. Särskilt inte dessa med sitt extra kaffe. Ytterligare ett tips är förresten att rulla dem snabbt – risken är annars att en hinner käka upp smeten innan det blir några bollar.

Ha en härlig fredag! Efter jobbet ska jag äntligen på yoga igen. Har missat någon vecka. Måste alltid välja bort något, känns det som, för att hinna med. Men ikväll ska jag yoga med en vän och får in både socialt häng, träning och nedvarvning på samma gång.

Egotid

ny versionInget grötkladd här inte. Men det är en konst att kombinera detta med dejtande och småbarnskaos. Det är ju inget en får lära sig från start direkt. Det var ju inte som att det ingick i de heteronormativa, konservativa mamma-pappa-barnlekarna att ränna iväg och svira någon timme utan barn. Och definitivt inte med någon annan än barnafadern. Men mycket bättre såhär, i alla fall för min del. Och jisses så mycket roligare det blir att hänga med trollen när en har fått lite egentid. Bara det att få byta mjukisbrallorna mot något opraktiskt. Och att få lyssna på annat än ”Mamma Mu och Kråkan” en stund. Och att få äta en hel måltid utan att resa sig upp och byta en bajsblöja. Guld värt.

Häromdagens svarta: Spetstopp från H&M, trikåkjol (skönare än mysisbyxor) från Indiska, leggings från Twilfit (det bästa med strumpbyxor utan fötter, är att en kan välja valfri strumpläst, som jag som valde lagom präktiga ullstrumpor från Minimundus.se. Avskyr att frysa.).

En röd liten pärla

En del förstår inte vikten av rätt barnvagn, men det är faktiskt med vagnar som med bilar – att en ska köra dem ofta och långt under flera års tid. Vagnen ska uppfylla en hel rad med krav på körkänsla, bekvämlighet och säkerhet. Den ska vara lätt att få in i bilen, upp för trappen, in i hissen, få plats i hallen. Och den ska gärna vara snygg – vem vill köra runt en rostig gammal kärra med slitna hjul? I vagnen ska det dessutom vara bekvämt att sova middag, kanske flera timmar om dagen i något års tid. Jag skulle lätt kunna räkna upp en hel rad ytterligare viktigheter.

Jag har inte haft så många vagnar, men har valt de flesta med omsorg. Utom nr två, en sliten Emmaljunga med värdelös fjädring. Hopplöst att bära lattemuggen i ena handen och försöka trycka upp vagnen över trottoarkanten med den andra. Hävkraften var ca noll. Numera har jag en Babyjogger City Mini GT. Som namnet antyder, en mycket smidig, sportig och modern liten sak. Praktisk, genomtänkt i detalj, lättkörd, tar ingen plats alls, går att fälla ihop och bära med en hand samtidigt som en har barnet på höften. Mycket nöjd. Det negativa är att den inte har uppfällbart fotstöd, varpå barnets fötter hänger ner och kan få dålig cirkulation och bli kalla. Barnet kan dessutom bara åka framåtvänt.

Så, nu har jag fått hem en fullkomlig kontrast att komplettera med. Kostade nästan ingenting, förvånansvärt smidig för att vara en äldre modell, fyrhjuling, fotstöd och framförallt kan jag ha Saga vänd mot mig – vissa dagar känns det verkligen som vi behöver den extra kontakten och framförallt om vi ska gå runt i tex ett köpcentrum en längre stund, där hon blir alldeles överröst av intryck – då vill jag att hon ska kunna spegla sig i mig och få hjälp att sätta ord på allt som händer runt omkring. Men framförallt är jag alldeles kär i den här nygamla lilla Brio-vagnen för det röda chassit. Tycker att den är alldeles bedårande.

DSC_0014 (800x590)

DSC_0036 (800x571)

Härligt när något går framåt!

IMAG3488 (800x451)

Jamen, ja, bra! Det märks verkligen hur BR Leksaker har tänkt till i sin julkatalog, som damp ner i brevlådan häromdagen. Att de aktivt har valt att ha barn av båda kön i alla sammanhang. Både flickor och pojkar ges utrymme att leka med alla typer av leksaker, såväl bilar som dockor. Och båda könen framställs aktiva, lekandes, görandes. Inga passiva flickor, som så ofta annars. Enbart flickor i prinsessklänningarna däremot. Och pappa och son, som kör bilbana. Lite onödigt. Men som helhet blev jag så glatt överraskad att jag faktiskt skulle kunna shoppa loss utan den där besvärande kräkkänslan, som jag vanligtvis brukar få av att bläddra igenom leksakskataloger. Sedan kan en ju bli ganska illamående av konsumtionshets, all plast och Barbiedockorna, men här ges i alla fall alla barn tillgång till samma skrot och skit.

IMAG3490 (800x498)

Återhämtning

DSC_0001 (800x571)

Jag är en nattuggla av naturen. Dessutom har dygnet för få timmar, så jag behöver ofta stanna uppe på natten och göra ditt och datt eller jobba. Det blir lätt en ond cirkel. Särskilt med småbarn, som ändå vaknar i ottan. Och när jag är trött, blir jag inte så hungrig, men dricker gärna extra kaffe, varpå kroppen blir alldeles full av stress. Men jag är bra på att klippa isär negativa cirklar eller byta håll. Idag har jag haft sovmorgon, ätit sen gofrukost – utan kaffe, det händer i stort sett aldrig. Jag älskar kaffe. Men grönt thé och färskpressad apelsinjuice är ju uppiggande på sitt sätt. Ska strax gå en mycket efterlängtad långpromenad bland de sista höstlöven, innan barnen kommer och vi ska på lite kalas och fira min fina moster. Ha en härlig lördag och unna er bara det mesta av det bästa!

Självporträtt

Det är kul att fota, tycker jag. Och har en ingen annan att umgås med för stunden, kan en ju alltid ägna sig åt sådana här egoaktiviteter.

??????????????

DSC_0602 (542x800)

DSC_0399 (552x800)

DSC_0575 (800x603)

Det är ju trots allt Allhelgona.

DSC_0683 (527x800)

DSC_0548 (654x800)

Du ger mig skäl att vara motvalls

Lite bloggtorka, som synes.

Men här kommer lite smarta ord från en annan kvinna i stället. Gissningsvis en av de bästa låttexterna nånsin.

Back to verkligheten

Jag hade fantastiskt trevligt igår! Och kan verkligen rekommendera Fotografiskas olika utställningar, definitivt deras kaffe och inte minst deras kardemummabullar, som nog är en skapelse av en annan värld. Gudomliga. Och gårdagen bjöd på en sådan där perfekt dag och kväll på alla vis. Inklusive regnet. Alltså Stockholm måste vara den vackraste platsen i världen när det regnar.

Men idag vaknade jag upp lite hastigt. Ibland känns det som att det finns någon slags gud som straffar mammor som är ute någon timme och svirar. Jag unnade mig lite sovmorgon och skulle sen gå upp och jobba i godan ro. Inte stressad alls. Allt under kontroll. Utan barn fram tills i eftermiddag. Men blev väckt, alldeles sömndrucken, av förskolan, där mitt lilla barn hade hög feber. Inte alls pigg, stackars. Men kändes ju lite typiskt att svara nästan sovandes i telefonen, den enda vardagsmorgonen på evigheter som jag tog sovmorgon. Och såklart föll ansvaret på mig. Upp och hoppa.

Men det är ju fint att få finnas där för sina barn när de är sjuka. Vi åkte hem och läste ”Varför gråter Lotta?” om Lotta som är ledsen och storebror Jonas som försöker trösta på alla vis. Typ en 70-talsbok, som vi ärvt någonstans ifrån och som ursprungligen tillhört Mariestads bibliotek, står det. Den absoluta favoritboken hos min 1,5-åring. Lyckan hon känner för Lottas skull när storebror tillslut kommer på att hon ville ha sin nappflaska, den är stor.

image

image

Hallå! Ser jag ut som jag ska på en lagom avslappnad, men ändå uppstyrd date? Hoppas! För nu går jag. På det. Livet ska vara kul ju. Hej!

(ingen aning hur mobilbilderna ter sig irl, men säkert skitasnygga)

Postat med WordPress för Android