Snälla tomten ge mig en Barbie utan plutmun och ftalater

DSC_0135 (800x549)

Min snart 5-åring skrev ett brev till Tomten, där han berättade att han önskar sig två saker; en sopbil och en Barbie. Sopbilen hittade jag på loppis förra helgen, en fin, grön i trä. Lite kantstött, men det är väl inte så konstigt när Tomten har släpat den ända från Nordpolen. Och några gamla Barbie, Skipper och dylikt hade jag i förrådet, som jag nu plockat upp och dammat av. Tillsammans med ett gäng mycket blandade känslor, som ”Åh den däääär fina klänningen och den dääääär dockan” och så även ”Jisses inte kan jag ge min unge något som jag spottar och fräser åt med hänvisning till förkastliga kroppsideal, sexualisering av kroppar osv?”

DSC_0129 (800x541) (2)

Några var lite kantstötta. Lite makabert. Men silvertejp fixar väl allt?

Men jag tror ju inte på att förbjuda och tänker att jag kan försöka inspirera till en mer varierad lek, där kanske Barbie får köra sopbilen? Och jag tänker också att ett genusmedvetet föräldraskap handlar om att vidga perspektiven och vara MER tillåtande. Inte mindre. Och utifrån det är det ju toppen att min son efterfrågar en Barbie. Och jag tror att hans bästis har superhjältedockor och då är det väl bra om Tomten nu tillför Barbies också till deras valmöjligheter när de leker ihop. Och egentligen kanske Barbie är en superhjälte? Måste helt klart sy en superhjältekostym till henne, men lite knappt om tid! Några tips på hur jag kan göra Barbie till en superhjälte lite kvickt?

DSC_0130 (800x531)

Det första sköljvattnet var mycket fräscht (så ni slipper det i bild). 20 år i en dammig låda, shit det känns som igår som jag lirkade på de där små sockorna och nattsärkarna. En bra sak är att kläderna och även dockorna från förr tycks vara liiiite mindre sexualiserade. Även om en av favoriterna var en docka i glansig bikini, så hade mina dockor både hängseljeans, arbetsoverall och flera rekorderliga klänningar som min mormor sytt. Jag läste nyligen en länk från Amelia om hur leksaker har förändrats sedan 70-talet, ”Så mycket sexigare har leksaker blivit sedan 70-talet” och hur det på flera sätt faktiskt var bättre förr. Kolla bilderna här på bla Barbie. Nu är ju mina dockor från 90-talet, men jag kan ändå se en skillnad.

DSC_0142 (800x566)

Faktiskt mest jympaskor för Barbie att röra sig i. Inte bara high heels. Grejerna ligger i ett rostigt durkslag på sköljning, om ni undrar över bilden.

Men när jag nu skulle slå in dessa ting, så stod jag inför ytterligare ett dilemma. Plasten. Jag skulle borsta ur trasslet i en av dockornas kalufs och de mjuka plasttrådarna flög för vinden. Och jag tänkte; mjukgörare, ftalater, GIFT. Och så läste jag tex vad Naturskyddsföreningen skriver här. Och fick ångest. Så vad ska jag göra? Å ena sidan tänker jag att han kanske kommer leka med sopbilen halva tiden och den är ju av trä. Bra. Men ska jag nöja mig med att han bara leker med de giftiga grejerna på halvtid när jag kan undvika dem helt? Och hur farlig är själva oron för hälsan egentligen? Vilken stress skapar den? Är det bättre att ta det piano och djupandas, så kanske man inte påverkas lika mycket som om man går på nålar och oroar sig för varje ftalat? Eller det kanske inte funkar så, man kanske bara djupandas in ännu mer gift?

Sammafattningsvis. Dockorna och kläderna tycks vara trevligare i äldre modell. Mindre sexobjekt. Men materialen är antagligen giftigare. Vill jag köpa en ny docka som kostar skjortan och som har fem gånger större bröst, smalare midja och plutmun, men som kanske innehåller lite färre gifter?

HJÄLP!?

 

Vi kommer ha en vit jul

DSC_0020 (2) (800x549)

Vill du möta julen med såhär suddig blick? Själv vill jag se mina ungars tindrande ögon så klart jag bara kan.

Mina barn ska ha en vit jul. I alla fall de dagar som de är med mig och som jag kan välja. Julen är barnens högtid och barn och alkohol hör inte ihop. Jag förstår inte grejen med vinglögg och snaps när man firar jul med barn. Jag tycker att det är värdelöst att överrösa barnen med klappar för att det är deras högtid, men sen inte vara 100 procent närvarande och inte vara 100 procent sig själv tillsammans med barnen. Inget paket kan ta bort den oro som kan fylla ett barn i takt med att en vuxen tömmer ett glas, två glas och ja hur många var det nu? Fråga ungen, jag lovar att hen har hållit räkningen. För barn som växer upp med någon som har svårt att begränsa sin alkoholkonsumtion, lär sig att räkna snabbare än alla sina kompisar. Och ska det vara så? Ska barnet räkna vinglas i stället för julklappar eller marsipangodisar?

Visst är det lätt att slå ifrån sig och tänka att ”men JAG har ju inte svårt att begränsa MITT drickande”. Och så kan det ju vara och jag själv har inte heller svårt med det. Jag gillar alkoholhaltiga drycker, jag är inte nykterist, men jag kan ju välja sammanhanget. För den valmöjligheten har man. Och om man inte har problem med alkoholen bör det inte vara så svårt att välja bort den en helg om året, som minst.

Det krävs inte mycket alkohol för att barn ska känna att en närstående beter sig annorlunda, pratar lite högre än vanligt, tjoar lite mer eller i värsta fall skriker och gormar och drar runt och förstör. Små barn gillar rutiner, upprepning, när allt är som vanligt. Att trygga personer plötsligt beter sig, låter och luktar annorlunda kan skapa oro och förvirring.

Dessutom finns det i så gott som alla sammanhang någon som inte kan hantera alkohol. Och visst är det den personens ansvar, men om inte den personen förmår att ta det ansvaret, är det faktiskt de andra vuxnas skyldighet att hålla rent. Och min upplevelse är att inte tillräckligt många vuxna törs ta det ansvaret. Man fortsätter att servera vin, samtidigt som man bjuder in någon som man vet har svårt att hantera alkohol. Men är alla vuxna i de sammanhangen verkligen beredda att ta konsekvenserna? Fundera över om du är beredd att senare förklara varför du inte sa ifrån. Ska du säga att du inte såg, inte visste? Om 5-åringen räknade vinglas hela kvällen, hur kunde du missa att de var fler än rimligt? Är du beredd att bära ansvar för all oro, alla sårade känslor och i värsta fall kanske fysiskt våld som barnet eller någon annan kommer utsättas för? Att våld i hemmet ökar under storhelger är ingen nyhet.

Först för ett par år sedan vågade jag kräva en vit jul av de jag firar med, med konsekvensen att jag fick fira med färre personer. De som vill har ju rätt att välja snapsen. Trist att bli bortvald för alkoholen, men så värt. Det var när jag fick egna barn som jag kände att jag hade valet att välja. Som barn kan man inte välja. Det är ju de vuxna som väljer åt en. Jag tycker att det vore bra om fler åtminstone gör ett aktivt val, för det kräver att man reflekterar över varför man väljer det ena eller andra och vad man kan stå för.

Mitt ena barn ska förresten få skidor i julklapp, så jag vill ha en vit jul på fler sätt!

Här kan man skriva på för en Vit Jul. En kampanj värd att spridas tycker jag. Vad tycker förresten du? Berätta gärna!

Fantasilösa och inskränkta barnrum

DSC_0409 (1024x688)

Clara Lidström, Underbara Clara, skrev så bra idag om hur det ju numera anses ganska självklart att vuxna män ska ta ansvar för hem och barn mm, men att många föräldrar ändå inte kan tänka sig att uppmuntra sina söner att leka med dockor eller leksaker associerade till hushållet – varpå pojken växer upp utan att ha fått öva på de delarna av livet. Jag kan bara hålla med i hennes resonemang. Såklart att alla barn ska få leka alla lekar och ha samma grund när de möter vuxenlivet. Det har inte fallit mig in att min son inte skulle få en leksaksspis. Vispa i grytor var i stort sett det enda han ville under sina första år, på eget initiativ. Men som jag har skrivit tidigare påverkas ju barnen mycket från olika håll och han har definitivt fått fler bilar i present från omgivningen, än min dotter, så jag försöker i viss mån kompensera detta hemma. Jag vill visserligen ge båda barnen tillgång till allt, men försöker samtidigt tänka lite extra på att stärka min son inom andra områden än de som uppmuntras när han är ”där ute” och får lära sig att leka superhjälte, krig och älska Bilar. Och tvärtom med min dotter.

Men sen är jag ju själv formad av gamla normer och för säkert in det omedvetet i mitt hem. Men en hjälp på vägen om en vill ge barnen tillgång till ”alla lekar” och att leka över könsgränserna, tror jag är gemensamt barnrum. Mina barn har varsin säng, men i övrigt har de LEKSAKER. Inte så mycket mina och dina. Några få saker är den enas, men i det stora hela är det saker att leka med, för den som vill. De kan bli osams om vem som ska ha duploklossarna, för att den ena HADE DEM NU, men det handlar sällan om mitt och ditt. Det tror jag är bra av flera anledningar. De lär sig att dela. De två, syskonen, är ett team – det är deras gemensamma saker, deras rum, det är de två tillsammans. Jag tror det är bra att de känner en samhörighet. Och de har fritt spelrum att leka med alla saker, bilar som dockor. Än så länge ser jag bara fördelar med det. Vi bor i en trea, så det finns ju fortfarande något rum att stänga in sig i om någon vill vara ifred, vilket jag också tror är viktigt.

Tidigare i år var vi på kalas hos en annan barnfamilj. Och jag blev väldigt förvånad över den extrema uppdelningen mellan barnens rum, en pojkes och en flickas. Det var verkligen BARA BILAR i det ena rummet och BARA PRINSESSOR i det andra. FANTASTILÖST! Jag vet ju att leksaksaffärerna ofta ser ut så, men jag trodde inte att sunda, moderna och tänkande familjer var så inskränkta att de delade upp det på det viset, allra minst för så små barn. Ja det kan hända att min son kommer ha ett enormt och ensidigt intresse för bilar och min dotter ett för prinsessor, men inte måste jag då låta hela deras rum präglas av enbart dessa intressen. Eller? Jag har också intresseområden och saker som jag bara älskar, men jag klär ju inte hela väggarna med dem för det. Okej, ja, jag har klätt mina väggar med diverse pojkband mm tidigare och mina barn kommer också få göra det om de vill, men när det handlar om så här små barn (mina är drygt 1,5 och 4,5), så har en ju som förälder fortfarande stora möjligheter att påverka inredningen. Det går ju att blanda in fler inslag än bilar även i ett rum för ett barn som älskar bilar. Jag tycker att det är viktigt att ge barnen fler källor till inspiration. Själv gillar jag att återanvända och tilltalas av  äldre och, som jag tycker, charmiga möbler och grejer, men det finns ju massor mångsidig, kreativ, häftig och fin barnrumsinredning även för den som vill köpa allt nytt. Sedan tror jag inte på att förbjuda något, men på att blanda. Jag önskade mig inget hellre än möbler från Ikea när jag var liten, sånt som alla andra hade, men inte vi. Och det ena behöver ju inte utesluta det andra. Dessutom går det fint att shoppa Ikea secondhand för miljöns skull, om en vill det.

Vi ska nog hylla pappor trots allt

Jag fick ganska mycket respons efter förra inlägget. Tack! Särskilt till er som delade med er av era erfarenheter och sorger både i kommentarer och mejl. Inlägget drog tydligen igång en del tankar och känslor. Så även hos mig själv. Många med PappaSorg.

Så jag förbannade mig över alla de där frånvarande, misshandlande, missbrukande, misslyckade papporna. Men så började jag fundera över varför det är så. Varför så många har dessa erfarenheter. Jag tänker och hoppas att det nog har förändrats mycket de senaste decennierna i och med att många pappor är mer närvarande i sina barns vardag och att fler av dagens småbarnspappor faktiskt har fina pappaförebilder. Men i min egen generation tycks det fortfarande finnas en väldig massa pappaelände. Jag gissar att många av våra pappor har haft så värdelösa pappaförebilder, har älskats så lite, manats att tuffa till sig, övergivits osv, att de inte kunde annat. Det är absolut inget att skylla på däremot. Men i mitt förra inlägg skrev jag att jag vägrar hylla pappor, som tar sitt, faktiskt självklara, föräldraansvar. Men jag vacklar lite i den åsikten.

Det jag egentligen upprörs över är när pappor hyllas för sådant, som alltid har tagits för givet hos mammor. Och där kvinnor har kritiserats hårt om de inte har tagit ett 190-procentigt ansvar. Det är bristen på hyllningar till mammor som upprör mig mest. Kanske är det ganska bra att dagens pappor får den där peppen. De kanske behöver det för att kompensera bristen på uppmuntran och pappaförebilder under uppväxten. Lite extra stöttning för att våga kasta sig in på de där outforskade vägarna, som de saknar förbilder till. Men det är inte okej att överrösa dem med det, medan mammor tyst förväntas ta mer ansvar utan minsta hurrarop, bara för att de manats att göra så ända sedan de fick den första dockan upptryckt i ansiktet på 1-årsdagen.

Den stora förändringen kanske ska vara att börja hylla mammor mer i stället för att sluta hylla pappor. Jag uppskattar verkligen de gånger jag får ett hurrarop och applåder för att jag pallat att byta ännu en bajsblöja. Och det får jag faktiskt väldigt ofta numera. Min 1,5-åring har lagt sig till med att applådera efter varje blöjbyte. Mer sånt! Hon är en förebild. Heja på varandra mer, det bör vi göra. Och sluta anklaga kvinnor som lämnar över en del av den snedfördelade ansvarsbördan till papporna. Varför till exempel ifrågasätta en kvinna som går tillbaka till jobbet efter sex månader medan en pappa hyllas för att han är föräldraledig tre månader efter ungens 1-årsdag? Fördela hyllningarna mer rättvist och lägg anklagelserna där de hör hemma – på det som faktiskt skadar, som hos den som super, slår och skapar sår – oavsett kön.

I övrigt mer pepp!

VAD tänker ni?

Du ger mig skäl att vara motvalls

Lite bloggtorka, som synes.

Men här kommer lite smarta ord från en annan kvinna i stället. Gissningsvis en av de bästa låttexterna nånsin.

Ge ungarna verktyg att vara jobbiga

I morse hade barnen och jag en sådan där speciell morgon där jag kom upp i tid och hade frukosten klar när de vaknade. Vi hade tid att filosofera över livet ihop och jag att dricka kaffe och lilla barnet att kasta tallriken i golvet och över bordet och i riktning diskhon(alltid något!). Och då passade vi även på att läsa delar av barnkonventionen. Sådant där som en kommer sig för att göra varje morgon, eller hur? Jag råkade hitta en förenklad version igår natt när jag satt och jobbade, och kom på att jag inte hade informerat min 4-åring tillräckligt om hans rättigheter. Och sådär mitt i natten kan jag verkligen gå igång på sådant, så jag var eld och lågor i morse. Och det smittade av sig! Han lyssnade storögt och stolt över att han i sin roll som barn, är så viktig att det finns en hel barnkonvention som ger honom en massa rättigheter. Han blev genast engagerad och sen använde han den på sitt sätt inför läggdags, men nöjde sig inte med att bara kräva sina egna rättigheter, utan skulle även styra och ställa med mig. ”Borsta tänderna! Gå och kissa! Gå och lägg dig!” Och sådär höll han på. Och ja, det gav ju lite perspektiv. Är det så jag låter?!

Hur som helst, det jag kom att tänka på i natt, var att barnen ju måste ha koll på sina rättigheter för att ha en chans att protestera om någon behandlar dem fel. Och det jag önskar allra mest är att mina barn ska våga säga ifrån när de ser eller själva upplever något som är galet, att de ska våga ifrågasätta och våga vara jobbiga till tusen. Och jag tänker att chansen är större att de vågar det om de har lite på fötter, några slipade argument och vet att de har en hel massa rättigheter.

Rättigheter som bör vara svensk lag, men inte är det. Pinsamt.

Lite slumpartat fick jag just ikväll ett mejl från Unicef, som driver en kampanj för att barnkonventionen ska bli lag. Den slutar inom några dagar, så skriv på här nu direkt tycker jag!

Tillägg: Efter en fråga om var jag hittade den enkla versionen av barnkonventionen, så kommer här ett par lästips. Unicef har flera versioner på sin websida (kort, lång, lättläst).  Det finns också en bilderbok Alla barns rätt: En bilderbok om Barnkonventionen av Pernilla Stalfelt (2010). Jag har faktiskt inte tittat i den, men ska definitivt låna den på biblioteket nästa gång vi går dit.