Mina fem. Vilka är dina?

I perioder har jag för mycket kontakt med personer som inte tycker så värst mycket om mig. Då är det lätt att bli förvirrad och osäker och undra om en kanske borde vara, tycka och finnas lite mindre. Därav den tysta bloggen. Men nu har jag fyllt på med händelser och personer som ger mer än de tar och känner återigen det där pirret i maggropen – av livet. Jag gillar att plocka ut några favoriter, stort som smått för att förstärka magpirret lite extra och mota undan det andra. Här är mina fem favoriter just nu. Vilka är dina?

DSC_0003 (3) (800x535)

Skållade mandlar i påse. VEM har tid att stå och förlösa alla femtielva mandlar som krävs för hela decembers glöggande?

DSC_0157 (2) (800x534)

Juleljusa fönster. Och tallkottsgirlang med glitter som barnen har plockat och tillverkat.

DSC_0196 (800x565)

Det stora i att kavla den första degen.

DSC_0555 (531x800)

Först skräcken i att upptäcka att allt har blivit alldeles för tyst och att sen hitta en liten person uppkrupen i sin säng, djupt försjunken i en bok.

DSC_0056 (2) (800x581)

Tomtegröt med saffran och russin. Med kanel och gräddig mjölk.

Fantasilösa och inskränkta barnrum

DSC_0409 (1024x688)

Clara Lidström, Underbara Clara, skrev så bra idag om hur det ju numera anses ganska självklart att vuxna män ska ta ansvar för hem och barn mm, men att många föräldrar ändå inte kan tänka sig att uppmuntra sina söner att leka med dockor eller leksaker associerade till hushållet – varpå pojken växer upp utan att ha fått öva på de delarna av livet. Jag kan bara hålla med i hennes resonemang. Såklart att alla barn ska få leka alla lekar och ha samma grund när de möter vuxenlivet. Det har inte fallit mig in att min son inte skulle få en leksaksspis. Vispa i grytor var i stort sett det enda han ville under sina första år, på eget initiativ. Men som jag har skrivit tidigare påverkas ju barnen mycket från olika håll och han har definitivt fått fler bilar i present från omgivningen, än min dotter, så jag försöker i viss mån kompensera detta hemma. Jag vill visserligen ge båda barnen tillgång till allt, men försöker samtidigt tänka lite extra på att stärka min son inom andra områden än de som uppmuntras när han är ”där ute” och får lära sig att leka superhjälte, krig och älska Bilar. Och tvärtom med min dotter.

Men sen är jag ju själv formad av gamla normer och för säkert in det omedvetet i mitt hem. Men en hjälp på vägen om en vill ge barnen tillgång till ”alla lekar” och att leka över könsgränserna, tror jag är gemensamt barnrum. Mina barn har varsin säng, men i övrigt har de LEKSAKER. Inte så mycket mina och dina. Några få saker är den enas, men i det stora hela är det saker att leka med, för den som vill. De kan bli osams om vem som ska ha duploklossarna, för att den ena HADE DEM NU, men det handlar sällan om mitt och ditt. Det tror jag är bra av flera anledningar. De lär sig att dela. De två, syskonen, är ett team – det är deras gemensamma saker, deras rum, det är de två tillsammans. Jag tror det är bra att de känner en samhörighet. Och de har fritt spelrum att leka med alla saker, bilar som dockor. Än så länge ser jag bara fördelar med det. Vi bor i en trea, så det finns ju fortfarande något rum att stänga in sig i om någon vill vara ifred, vilket jag också tror är viktigt.

Tidigare i år var vi på kalas hos en annan barnfamilj. Och jag blev väldigt förvånad över den extrema uppdelningen mellan barnens rum, en pojkes och en flickas. Det var verkligen BARA BILAR i det ena rummet och BARA PRINSESSOR i det andra. FANTASTILÖST! Jag vet ju att leksaksaffärerna ofta ser ut så, men jag trodde inte att sunda, moderna och tänkande familjer var så inskränkta att de delade upp det på det viset, allra minst för så små barn. Ja det kan hända att min son kommer ha ett enormt och ensidigt intresse för bilar och min dotter ett för prinsessor, men inte måste jag då låta hela deras rum präglas av enbart dessa intressen. Eller? Jag har också intresseområden och saker som jag bara älskar, men jag klär ju inte hela väggarna med dem för det. Okej, ja, jag har klätt mina väggar med diverse pojkband mm tidigare och mina barn kommer också få göra det om de vill, men när det handlar om så här små barn (mina är drygt 1,5 och 4,5), så har en ju som förälder fortfarande stora möjligheter att påverka inredningen. Det går ju att blanda in fler inslag än bilar även i ett rum för ett barn som älskar bilar. Jag tycker att det är viktigt att ge barnen fler källor till inspiration. Själv gillar jag att återanvända och tilltalas av  äldre och, som jag tycker, charmiga möbler och grejer, men det finns ju massor mångsidig, kreativ, häftig och fin barnrumsinredning även för den som vill köpa allt nytt. Sedan tror jag inte på att förbjuda något, men på att blanda. Jag önskade mig inget hellre än möbler från Ikea när jag var liten, sånt som alla andra hade, men inte vi. Och det ena behöver ju inte utesluta det andra. Dessutom går det fint att shoppa Ikea secondhand för miljöns skull, om en vill det.

Lite allmänt tjatter. Och Hej Fredag!

Nu har det varit väldigt tyst här igen. Det är för att jag inte sover. Och då blir det mesta snabbt väldigt ostrukturerat och jag måste prioritera det viktigaste, som brödfödan och att försöka få på barnen rätt skor på rätt fötter. Ungefär. Till viss del kan jag skylla det på att jag har småbarn och ensamt ansvar, men inte fullt ut. Sömn är nog det jag är allra sämst på och har alltid varit. Redan när jag var liten låg jag och läste till 3 på nätterna. Jag vill inte säga att jag är en obotlig nattuggla, för jag tror att det går att påverka det mesta, men det är definitivt en del av livet där jag måste anstränga mig extra. Problemet är ju att jag ändå måste gå upp på morgonen med barnen och ofta även någon gång under de där timmarna jag faktiskt ligger i sängen. Dessutom vill jag ju gå upp. Jag vill ju hinna uppleva dagen.

Om jag fick bestämma, skulle jag alltid vara vaken. Det är så mycket jag vill göra och det känns så ineffektivt att sova. Och tråkigt. Men visst vet jag att man ofta blir mer effektiv och kan tänka klarare och arbeta smartare, om man har sovit ordentligt. Den känslan är ju fantastisk. Dessutom finns det ju hur mycket forskning som helst, som visar att sömn är livsviktigt. Jag tror att en stor del av att jag inte förmår hålla kloka sovtider under en längre period, är att jag trots allt tycks klara mig på ganska lite sömn. När det känns som att jag håller på att bli helt utbränd, kan en natts sömn räcka för att vända allt och jag har fått tillräcklig kraft att fortsätta på min ohälsosamma bana. Numera har jag ju ett par nätter i veckan utan barn när jag faktiskt kan få sova. Det gäller bara att jag är duktig nog att gå och lägga mig. För det är inte så att jag ligger vaken i sängen. Nej, jag sover som en död. Och blir jag inte väckt av barn eller klocka skulle jag gissningsvis kunna sova några dygn i sträck. Men jag ställer ju alltid klockan, för jag vill ju upp och äta frukost – jag älskar frukost. Kan det vara så att mitt största problem är att jag älskar livet så in i baljan att jag bara måste uppleva varje sekund av det?

Oj, så hälsosam jag låter. Nu skulle det vara lätt att få dåligt samvete, med tanke på alla härliga bloggar runt omkring med färgglada bilder på gröna smoothies och råsaftcentrifugerade juicer och sånt där. Men dåligt samvete är gissningsvis sämre för hälsan än sömnbrist, så jag försöker skippa det. Jag gillade ett citat som stället jag börjat yoga på lade ut på facebook häromdagen; ”Lord, give me coffee to change the things I can change, and wine to accept the things I can´t.” Nä, men ibland blir det för mycket alger och broccolidrinkar kan jag tycka. Men det kanske bara är ett dåligt sätt att försvara mina osunda vanor.

Idag ska jag inte på yoga, men jag ska till badhuset med en vän. Jag är uppväxt i simhallen. Jag älskar doften av klor. Var det inte så värdelöst för miljön, skulle jag gärna skura mitt hem med klorin. Men sedan jag slutade simma i sena tonåren har jag knappt simmat alls. Jag tycker att det kan vara svårt att göra något lagom mycket när man tidigare har gjort något så väldigt mycket. Men nu är jag i så dålig form att jag inte behöver få någon prestationsångest längre, utan kan nöja mig med att gå och motionssimma bland tanterna och skvallra i bastun. Tror jag. Det ska bli spännande att se hur det går. Bastandet tror jag i alla fall går fint.

Ha nu en fortsatt härlig fredag!

 

 

Karmas lag

DSC_0011 (800x531)

Färsk mjölk. Inte alls någon färsk- och fräschgaranti.

Jag är världens sämsta. Jag har gett min unge sur mjölk till maten, i flera dagar. Och så gnällde jag över att hon envisades med att hälla ut den. Här kommer mina ursäkter: Hon formulerar inte så många ord än och jag själv dricker långt ifrån mjölk varje dag och stora barnet dricker inte mjölk och tydligen kan jag inte läsa datummärkningar.

Tvingade mig själv att dricka upp allt mitt thé med den skurna mjölken. Och dottern fortsätter nu att hälla ut allt hon serveras. Idag i mitt knä.

Rätt åt mig.

Men de borde ha mer effektiva datummärkningar för trötta föräldrar. Mjölkpaket som larmar med både ljus och ljud, är det verkligen för mycket begärt?!

PappaSorgen

DSC_0104 (800x521)

Barnen och jag har haft en härlig söndag med alltifrån regnig och kylig utelek till bakning och läsning och pyssel. Men sedan är det ju Fars dag. Men det ska de fira i morgon när de ska till sin pappa. Men de har pysslat till honom idag. Klippt och klistrat och kladdat tillsammans. Även slitit pappret i varsin riktning under högljudda åsikter, men framförallt pysslat IHOP. Då smälter mitt hjärta.

Vi hade turen att få lite ”måla-på-ljus-färger” av vår granne, så barnen gjorde varsitt ljus till far sin. Jag delade verkligen deras glädje och engagemang, trots att det absolut inte är konfliktlöst och enkelt att relatera till den andra föräldern efter en separation. Men det känns viktigt för mig att barnen har en så bra och problemfri relation som möjligt till sin pappa. Jag vill inte att de ska behöva bära på någon ond och stor och hemsk PappaSorg i sina hjärtan, varken nu eller sen.

PappaSorg måste vara något av det värsta en kan bära på. Och jag är så trött på den. Trött på alla pappor runt omkring som svikit. Less på all PappaSorg som sliter i många av mina vänners hjärtan och inte minst i mitt eget.

En sorg så full av saknad, längtan och även av skam och skuld.

Jag har önskat att min pappa ska dö. Nej, det är inte okej att skriva, allra helst inte säga högt. Och nej, jag vill absolut inte att han ska dö. Tvärtom, det är ju det som är problemet. Men jag har önskat det, utifrån tanken att det vore så mycket enklare att sörja någon som låg nedgrävd i jorden, än någon som traskar runt där på ytan och ändå inte finns, annat än med sin besvikelse över den misslyckade dottern och med sin vrede över att hon sa ifrån och gick sin egen väg.

Jag var kanske fem, när jag minns att han slog mig första gången. I magen. Med knytnäven. Jag tappade andan. Jag fylldes av skam och skuld. Vi var i båtskjulet. Jag hade tjatat om att gå ut på bryggan. Ett tjat för mycket. Han höll på med sina fiskedrag och grejer. Jag ville gå ut nu. Hur kunde jag vara så dum att jag inte höll tyst? Och jag är kanske dum, för jag blev inte tyst. Jag fortsatte att protestera, ifrågasätta, skrika, tjafsa och hålla på. Trots att det smällde och ven grejer genom luften. Och ja, jag har väl fortfarande inte förstått bättre. Jag är värdelös på att hålla käft.

Jag sörjer inte så mycket längre egentligen. För något år sedan kände jag plötsligt att jag var klar. Att jag inte orkar hålla på längre. Jäklar vilket liv det blev. I omgivningen. Hur kunde jag bryta kontakten och ställa till med scener. Från hans sida blev det ganska tyst. Han har aldrig nånsin bett om ursäkt för något. Han har sällan gjort någon ansats att självmant ta kontakt. Han har inte ringt mig sedan jag flyttade hemifrån. Det var 13 år sedan. Och visst har jag inte släppt detta helt och det gör sig ju påmint dagar som denna. Helt klar blir jag kanske aldrig. Men jag inser att jag aldrig kommer kunna laga den ickerelationen. Däremot kan jag försöka hela relationen mellan mina barn och deras pappa, oavsett hur min relation till honom ser ut. Därför har jag inte ägnat så många tankar åt min egen pappa idag (bortsett från just nu), utan i stället delat barnens glädje när de tänkt på och pysslat fina saker åt sin pappa – som kommer bli genuint glad åt deras ansträngningar. Som det ska vara.

Så en spark i baken till alla misslyckade pappor – skärp er och gör något åt saken, för ansvaret är faktiskt bara erat. Och förlusten är annars störst för er. Och jag tänker inte hylla alla de pappor som gör det de ska, det borde ju vara självklart. Men ett stort fett GRATTiS kan de ju få, för att de haft lyckan att få dela livet med sina ungar.

DSC_0112 (800x539)

Härliga vardag!

image

Fråga mig inte vad som serveras. Det var en kulinarisk upplevelse utöver det vanliga. Lite som en femrätters, fast allt i samma tallrik.

Postat med WordPress för Android

Ge ungarna verktyg att vara jobbiga

I morse hade barnen och jag en sådan där speciell morgon där jag kom upp i tid och hade frukosten klar när de vaknade. Vi hade tid att filosofera över livet ihop och jag att dricka kaffe och lilla barnet att kasta tallriken i golvet och över bordet och i riktning diskhon(alltid något!). Och då passade vi även på att läsa delar av barnkonventionen. Sådant där som en kommer sig för att göra varje morgon, eller hur? Jag råkade hitta en förenklad version igår natt när jag satt och jobbade, och kom på att jag inte hade informerat min 4-åring tillräckligt om hans rättigheter. Och sådär mitt i natten kan jag verkligen gå igång på sådant, så jag var eld och lågor i morse. Och det smittade av sig! Han lyssnade storögt och stolt över att han i sin roll som barn, är så viktig att det finns en hel barnkonvention som ger honom en massa rättigheter. Han blev genast engagerad och sen använde han den på sitt sätt inför läggdags, men nöjde sig inte med att bara kräva sina egna rättigheter, utan skulle även styra och ställa med mig. ”Borsta tänderna! Gå och kissa! Gå och lägg dig!” Och sådär höll han på. Och ja, det gav ju lite perspektiv. Är det så jag låter?!

Hur som helst, det jag kom att tänka på i natt, var att barnen ju måste ha koll på sina rättigheter för att ha en chans att protestera om någon behandlar dem fel. Och det jag önskar allra mest är att mina barn ska våga säga ifrån när de ser eller själva upplever något som är galet, att de ska våga ifrågasätta och våga vara jobbiga till tusen. Och jag tänker att chansen är större att de vågar det om de har lite på fötter, några slipade argument och vet att de har en hel massa rättigheter.

Rättigheter som bör vara svensk lag, men inte är det. Pinsamt.

Lite slumpartat fick jag just ikväll ett mejl från Unicef, som driver en kampanj för att barnkonventionen ska bli lag. Den slutar inom några dagar, så skriv på här nu direkt tycker jag!

Tillägg: Efter en fråga om var jag hittade den enkla versionen av barnkonventionen, så kommer här ett par lästips. Unicef har flera versioner på sin websida (kort, lång, lättläst).  Det finns också en bilderbok Alla barns rätt: En bilderbok om Barnkonventionen av Pernilla Stalfelt (2010). Jag har faktiskt inte tittat i den, men ska definitivt låna den på biblioteket nästa gång vi går dit.

Världens sämsta mamma?

Så kan det ju kännas.

Jag räcker inte till. Slits i tusen bitar. Barnen skriker efter mig. Jag skriker på dem. De är fantastiska. Jag är trött. Jag hinner inte med. Jag är så långt ifrån en superhjälte som en kan vara.

Och det stör mig att jag är mamma och inte pappa. För som mamma förväntas jag även göra tusenmiljoner fler saker, vilket driver mig till vansinne och hysteri. Kanske dags att checka in någonstans.

På spa, det vore najs.

Så kan det också vara en helt vanlig onsdag.

Med det sagt är det väl bara att bita ihop, komma igen och försöka hitta några smarta lösningar. Med ett leende? Sådär som mammor gör.

Vänliga hälsningar /Den trötta Bitterfittan

Underbara barnprodukter

Jag är trött till tusen efter en rolig dag på Underbara barn-mässan, som håller på hela helgen i Älvsjö. Tips på helgaktivitet! Superkul att få spana in smarta lösningar för barn och barnfamiljer och ett bra tillfälle att shoppa fina grejer till mässpriser. Jag såg det som både nöje och jobb att gå dit. Fick hänga en heldag med en härlig vän, på en arbetsdag dessutom. Bra fredag med andra ord. Dessutom skriver jag titt som tätt produktguider för Vi Föräldrar, så det var suveränt att få klämma och känna på grejer i verkligheten och inspirerande att få se lite nya saker.

Jag tyckte däremot inte att det fanns så många rena nyheter, men hittade några små guldkorn. Bland annat en ny typ av mockasin-sko med silikonsula att ha både ute och inne. Väldigt lätt och mjuk och kan nog vara suverän för barn som just har lärt sig gå, men även bra för större barn att ha i förskolan. Måste vara toppen i kapprummet där det ofta blir slabbigt och blött under vinterhalvåret. Nu fanns de bara i storlekar för de allra minsta barnen, men de ska snart komma i lite större storlekar. Dessutom är de giftfria. Attipas heter de. Jag var riktigt sugen på ett par till yngsta barnet, men en kan ju inte köpa allt. Kanske längre fram, men mina barn går i en uteförskola, så de har inte så stort behov av inneskor. Men en bra grej med just de här är att de även går att ha utomhus när det är varmt och som badskor. Sulan ska dessutom andas, till skillnad från en annan liknande mockasin från Tassa, som jag också tittade på, som har funnits längre och påminner lite om de från Attipas. Tassas finns däremot i större storlekar, är några kronor billigare och går att köpa i fler butiker, men de kändes tyngre och inte lika luftiga framme vid tårna. Men jag har som sagt inte testat varken de ena eller andra, så kan inte utvärdera dem närmare. Men jo, jag blev lite kär i de från Attipas. De fanns dessutom i så himla fina designer. Det här är för övrigt inget sponsrat inlägg!

Det blev inga mockasiner idag, men jag gjorde en del andra fynd. Min braiga kamera är däremot tom på batteri och ljuset inomhus nu på kvällen är värdelöst för mobilkameran, så jag får återkomma en annan dag. Men här är några mobilbilder från mässan i alla fall.

attipas mockasin (800x512)

Här skymtar några av mockasinskorna från Attipas.

milla o martin (800x491)

Det nya barnklädesmärket ”Martin och Millan” hos FiliOli blev jag också lite förtjust i. Glada färger och trevligt tänk kring miljö och produktion mm. Lite för dyra för min plånbok, men inte värre än många andra märken. www.filioli.se

origami (514x800)

Alltid kul att känna på barnvagnar. Jag har ju tidigare klankat ner lite på 4moms och deras vagn Origami och känner att jag måste ge vagnen lite upprättelse efter idag. Fjädringen var en helt annan än jag är van vid. Jag brukar inte gilla vagnar med mycket fjädring, brukar tycka att det blir svajigt och tungt att köra, men den här hade både ett skönt gung och var lättkörd. Och jag blev förvånad över hur kompakt den blev ihopfälld, med tanke på att den är ovanligt bred baktill. Men det är fortfarande ingen vagn jag skulle vilja ha. Jag tycker att fokus har lagts på fel saker – automatisk ihopfälling i all ära, men då vill jag hellre ha en vagn där sittdelen går att fälla i fullt liggläge och går att ha även bakåtvänd, vilket inte funkar på den här. Men lite snajdig är den allt ändå.

Min bästa doft

Det här är inget sponsrat inlägg, även om det kommer framstå så. Men jag har mycket starka känslor för de här pennorna. Vi har lite av ett kärleksförhållande. Och jag har höga förväntningar i mina relationer. Varför nöja sig liksom?

Hur som helst, jag har haft en kylslagen vecka. Is på rutan, ja. Många klädlager att få på barnen, ja. Element som tog tid att bli varma, ja. Dragig arbetshörna, ja även det. Hål i fingervantarna, jo. Ganska så kalla och pessimistiska tankegångar, japp, några av de också. Men, idag sprang jag in bland hyllorna med kontorsmaterial i en stor sådan där allt-i-allobutik, för att döva min ångest. Vad är mer ångestdämpande och glädjehöjande än att strosa runt och dofta på papper och suddigum (avskyr däremot blyertspennor) och raffsa runt i högar av anteckningsblock? Få aktiviteter kan mäta sig med det. Näst efter att dofta på bebisar och därefter kaffe, så kommer nog kontorsmaterial på min lista av grejer att sniffa sig hög på.

Och där inne hände det. De hade fått in rosa ballografpennor. Det är en olöst gåta varför inte detta skett tidigare, men nu har det i alla fall hänt. Ja, rosa är en knepig färg, med en massa könsbundna associationer och sånt där. Men, rosa gör mig alltid aningens lite lyckligare. Det kan ha att göra med att min mamma inte gillar rosa och att de enda rosa kläder jag hade som barn, var de jag trånat efter och tillslut lyckligt ärvde från min granne. En typ av motreaktion som ju kan tyckas lite fånig såhär 30 år senare kanske. Men om det enda som krävs för att bli lite lyckligare är en rosa penna, så är det väl bara att ge sig hän, tänker jag.

DSC_0046 (800x466)

Unnade mig två nya. Fredagslyx med stora mått.