Vår gran har precis allt tror jag

Jag gillar vår gran. En vanlig gran som barrar. Jag tycker om känslan av stickiga barr under bara fötter. Det händer endast under julen och på sommaren i skogen. Bra stunder.

Och så älskar jag att Ganesh bor i vår gran. Den indiska guden, intill tomtenissarna och Svenssonkulorna från Ikea.

DSC_0048 (3) (521x800)

Och att helt ologiska och knasigt politiska budskap från min första egna (rebelliska) gran från för kanske 10 år sedan, fortfarande hänger med. Trots att jag numera rullar julköttbullar (oftast eko i alla fall!).

DSC_0041 (3) (800x549)

Och jag tycker om att det går fint att hänga tårtor i granen, för prinsesstårta är nog det bästa jag vet (ja jag vet att jag säger så om ganska mycket, men gräddig tårta står högt upp på listan).

DSC_0040 (2) (800x570)

Och mest gillar jag att barnen och jag har kånkat och klätt den ihop. Efter diverse kaos, bajsblöjor och nästan sammanbrott osv på ett alldeles för stort plantvaruhus. Vet ni att de har levande eldar i höjd med 1,5-åringar på sådana ställen?! Livsfarligt.

Jag gillar för övrigt också att den är upplyst med ljus i retrostil. För sådana hade vi när jag var liten och då är de ju nästan retro. Och nu blev ju granen plötsligt riktigt hipp.

DSC_0023 (3) (531x800)

F…

… som i förkylning. Och visserligen även i fredag. Men festen blir ihop med dessa ikväll. Den blå kompisen är en nässköljare, för den som kanske tänkte något annat. Världens bästa grej. Utklassar nässprayen nästan helt. Vad ska ni göra? Något roligare än att utvärdera förkylningsdon?

DSC_0002 (800x552)

 

Karmas lag

DSC_0011 (800x531)

Färsk mjölk. Inte alls någon färsk- och fräschgaranti.

Jag är världens sämsta. Jag har gett min unge sur mjölk till maten, i flera dagar. Och så gnällde jag över att hon envisades med att hälla ut den. Här kommer mina ursäkter: Hon formulerar inte så många ord än och jag själv dricker långt ifrån mjölk varje dag och stora barnet dricker inte mjölk och tydligen kan jag inte läsa datummärkningar.

Tvingade mig själv att dricka upp allt mitt thé med den skurna mjölken. Och dottern fortsätter nu att hälla ut allt hon serveras. Idag i mitt knä.

Rätt åt mig.

Men de borde ha mer effektiva datummärkningar för trötta föräldrar. Mjölkpaket som larmar med både ljus och ljud, är det verkligen för mycket begärt?!

Återhämtning

DSC_0001 (800x571)

Jag är en nattuggla av naturen. Dessutom har dygnet för få timmar, så jag behöver ofta stanna uppe på natten och göra ditt och datt eller jobba. Det blir lätt en ond cirkel. Särskilt med småbarn, som ändå vaknar i ottan. Och när jag är trött, blir jag inte så hungrig, men dricker gärna extra kaffe, varpå kroppen blir alldeles full av stress. Men jag är bra på att klippa isär negativa cirklar eller byta håll. Idag har jag haft sovmorgon, ätit sen gofrukost – utan kaffe, det händer i stort sett aldrig. Jag älskar kaffe. Men grönt thé och färskpressad apelsinjuice är ju uppiggande på sitt sätt. Ska strax gå en mycket efterlängtad långpromenad bland de sista höstlöven, innan barnen kommer och vi ska på lite kalas och fira min fina moster. Ha en härlig lördag och unna er bara det mesta av det bästa!

Världens sämsta mamma?

Så kan det ju kännas.

Jag räcker inte till. Slits i tusen bitar. Barnen skriker efter mig. Jag skriker på dem. De är fantastiska. Jag är trött. Jag hinner inte med. Jag är så långt ifrån en superhjälte som en kan vara.

Och det stör mig att jag är mamma och inte pappa. För som mamma förväntas jag även göra tusenmiljoner fler saker, vilket driver mig till vansinne och hysteri. Kanske dags att checka in någonstans.

På spa, det vore najs.

Så kan det också vara en helt vanlig onsdag.

Med det sagt är det väl bara att bita ihop, komma igen och försöka hitta några smarta lösningar. Med ett leende? Sådär som mammor gör.

Vänliga hälsningar /Den trötta Bitterfittan

Host host

Någon som har en ofarlig, men effektiv mirakelkur mot hosta hos småbarn? Hon är stor nog att äta honung, men vill inte ha. Fler förslag mottages gärna!

Den dag jag vaknar utan någon annans snor och hosta i håret känns långt borta med ett 1,5-årigt förskolebarn att dela kudde med. Men det är väl sådant en kommer sakna sen, sägs det.

God?natt då.

 

Pettson & Findus blev succé

IMAG3160 (800x506)

Igår gjorde vi en upprepning av lördagens utflykt och for till Rönninge by dit Pettson och Findus skulle komma på besök. Och vilken succé. Solgassande sommarväder och vi hade turen att få en plats i skuggan under äppelträdet. Och fullt med små och ivriga barn i gröngräset skapade en riktig teaterkänsla. Vilde, 4,5, har varit på teater några gånger, men för Saga, 1,5, var det urpremiär. Och fattar ni, hon satt i princip klistrad och fullkomligt fascinerad i nästan en timme! Jag har sett Pettson och Findus tidigare, vid Julita gård i närheten av Katrineholm och det var ganska lamt. Men den här duon med Sven Hedman och Fanny Wistrand var verkligen suverän. De involverade barnen lagom mycket och fick med sig både större och mindre barn. Saga förundrades av kostymbytena – Findus som blev en höna och sen en gädda och Pettson som förvandlades till Gustavsson. Och hon hoppade och klappade i händerna till musiken. Vilde lyssnade mer uppmärksamt och kände igen berättelserna från böckerna och satt och ”genomskådade” att det minsann var samma skådespelare som spelade Pettson och Gustavsson. Hur som helst, första teaterföreställningen ihop med båda barnen blev succé. Fatta att jag har så stora barn att vi kan gå på en timmes teaterföreställning ihop. Galet. Men mest underbart.

Hade tyvärr bara mobilkameran nu igen:

IMAG3151 (800x468)

Många barn var det, så vi fick kolla med giraffhalsar alla tre.

IMAG3167 (484x800)

IMAG3178 (505x800)

Och sen fikapaus under skogspromenaden tillbaka till bilen. Visst ser de stora ut barnen? Låter så klyschigt, men tiden går verkligen fort.

En sådan där perfekt dag

IMAG3085 (800x451)

En heldag ute i septemberSOMMARvädret. Först var jag faktiskt lite besviken på vädret, för vi skulle på någon form av höstmarknad och jag var lite inne på varm choklad i termos och stickade tröjor. Men den besvikelsen varade kanske en halv sekund och vi packade i stället flera vattenflaskor och njöt av glass i skuggan på den där marknaden, som inte alls var mycket till marknad, men en väldigt familjevänlig så kallad byfest i Rönninge by, en ”levande lantbruks och kulturby” intill en sjö, med en massa härliga motionsspår runtomkring och kaffestuga där man kan fika våfflor. Och hästar, som har världens finaste hagar – som en hel skog och ängar och allt, och grisar, som till och med har sjöutsikt från svinstian. Mycket fint! Jag hamnade där lite av en slump häromhelgen med lilla barnet och området har redan blivit en favorit. Idag tog vi med springcykeln till 4-åringen också, så kunde vi röra oss lite snabbare och kolla in lite större del av området. Den där Byfesten fortsätter tydligen i morgon och då med en ”Pettson och Findus-föreställning”, så kanske tar vi en sväng dit igen. De är stora favoriter.

Här kommer lite fler mobilbilder på allt myyys.

IMAG3094 (800x449)

Många varianter av höns och tuppar. Nog enda djuren som inte 1,5-åringen ropade ”Vovov!” efter. Getter, får, hästar, katter och så hundar, gick alla under samma epitet.

IMAG3090 (800x621)

Ibland överträffar jag mig själv. Ketchupen till vår medhavda lunch, tog vi med i en sådan här göra-glass-grej. Så smart.

IMAG3099_2 (800x449)

Badväder, 7 september. Hur fint är inte det? Men det var bara Vilde som tog sig ett dopp.

IMAG3101 (800x451)

Efter mycket promenerande och cyklande och krypande och ännu mer promenerande i solen blev det glasspaus. Ganska goa och nöjda.

IMAG3107 (662x800)

Sa jag nöjd? NÖJD.

IMAG3129 (579x800)

Och jag kom tillslut också med i bild. Med snyggaste halsbandet, som Vilde skapat under tidiga morgonen.

Jag ville hugga lejontänderna i henne

Alltså, trötta småbarnsföräldrar runt 16-snåret på eftermiddagen (ni vet, rusat upp på morgonen och iväg till förskolan och dåligt samvete för att en ligger efter på jobbet och dåligt samvete för att en inte hämtar ännu tidigare på förskolan och rusar och hämtar och tänker att en vill göra något med barnen innan det är dags att slänga ihop maten och få alla i säng) de kan nog vara det läskigaste som finns.

Jo jag kan vara en av dem. Men idag kände jag mig ganska pepp och energisk, när jag plockat upp världens finaste små från föris och styrde raka vägen till biblioteket, som 4-åringen längtade så mycket efter. Bra, 16.05 och en timme tills maten ska stå på bordet och en falukorv hemma i kylen, så det var ju lugnt och gott om tid. Den lugna stunden i den stilla biblioteksmiljön urartade dock så snart 1,5-åringen fattade att vi styrde stegen mot bokhyllorna i markhöjd. Låt oss säga som så att bokstavsordningen inte är som den borde där längre. På en halv sekund var hyllorna så gott som tomma och golvet så gott som fullt. Jag jagade efter och halkade runt bland travarna av barnböcker i alla färger och storlekar och försökte trycka tillbaka dem i hyllorna. Samtidigt som jag försökte hjälpa 4-åringen att fråga efter de allra bästa böckerna om sjörövare. Jag insåg ganska snart att det var helt ogörligt att få in böckerna i motsvarande takt som Saga rev ut dem, så jag fortsatte mitt projekt i kryphöjd med henne fastlåst under ena armen. Bara det att krypa på alla fyra med 11 kg under armen och packa in böcker i bokhyllan med den andra är en övning som lätt kompenserar för att jag inte gör den där dagliga plankan.

Men. Jag var fortfarande vid gott mod. Om än lite stressad i rösten och plaskvåt under armarna.

Och så hittade vi böcker om sjörövare och skatter och satte oss att titta, och så ramlade lilla barnet och slog huvudet och vrålade så att tonerna slog högt i taket i det lilla centrumet där biblan ligger. Men hon tröstades och vaggades och så blev det bra och hon var snart på golvet med nya krafter. Men då. Då kom det en annan mamma. Med tre vildbattingar. Och så satte hon sig precis intill mitt lilla barn och bytte blöja på ett av sina barn och jag brydde mig inte alls, för det hade kunnat vara jag. Men hennes barn hade fina skor och mitt lilla barn älskar skor, så hon närmade sig det andra barnet. Gulligt? Nej. Den andra mamman vände typ ansiktet ut och in och förvandlades till Hulken eller en vampyr. Ja, en väsande, fräsande vampyr, som ryggade tillbaka inför min 11-kilos 1,5 åring som om hon hade haft både pest och ebola.

Vampyren visade sina tänder och hon ba ”Akta! Så hon INTE…!” och så avbröt hon sig, tuggade lite fradga och så kom fräset om att mitt barn faktiskt var alldeles snorig om näsan. Och jag ba, ganska förvånad, eftersom jag missat detta, men ju visste att min unge är frisk som en mört, så jag ”Eeeh, ja, som alla inom fem km radie nyss hörde, grät hon just en massa förtvivlade tårar för att hon slog huvudet i det hårda golvet och alla här borde vara TACKSAMMA att hon återhämtat sig och inte fått en hjärnskakning och att hon inte tjuter rätt ut längre och ger oss bestående tinnitus. Och om man gråter en massa tenderar även näsan att rinna. Hon är inte förkyld. Men sätter du dig nära oss och visar ditt vampyrgrin åt min söta unge igen, så lovar jag att snora ner alla böcker som du vill låna, så du inte törs ta i dem.”

Så sa jag inte.

Men jag borde ha gjort det. Och jag visade mitt stora lejonmammagap och tänkte att jag borde ha sagt allt det där.

Men sen. Då TOG HENNES UNGAR en bok från VÅR fina och väl utvalda hög med böcker. Muminboken, som 4-åringen valt. När de tittat i den läääänge, påpekade jag snällt att ”När ni tittat klart så måste vi ta den för vi ska låna den och gå hem nu”, sneglandes efter vampyrmamman och hoppades att hon kanske skulle fatta vinken och komma och ge oss boken. Det gjorde hon inte.

Jag försökte få min 4-åring att kanske välja en annan Muminbok, men det ville han inte. Han hade ju valt just den och de andra barnen hade ju redan bläddrat i den fram och tillbaka och upp och ner. Så tillslut kände jag mig tvungen att försiktigt lirka boken ur händerna på barnen och förklara att nu hade de ju fått titta och vi behövde gå hem. Men då kom vampyrmamman. Med sina sylvassa tänder och klockan nu 16.20-tröttheten blänkande i ögonen och sa ifrån ”DE HADE JU DEN”. Och jag ba ”Men!.Nej..Vi…” Och hon ba lyssnade inte alls och jag ba men ”Vi hade redan valt den ju, vi hade ju en liten hög här…” Och mina lejonmammatänder tycktes ha låst sig och gnisslade bara lite larvigt, medan hon svepte sin vampyrkappa några varv omkring sig och sina vampyrungar och var Så Snäll som Minsann kunde se förbi sådana som oss som snorar och samlar favoritböcker på hög, och läste en annan bok för att trösta sina stackars barn. Och jag ville hugga lejongapständerna i halsen på henne. Ingen tar min unges Muminbok kl 16.24 liksom.

Och just när vi skulle gå vällde en hel drös med andra stressade och pressade vampyr-, lejon-, tiger-, föräldrar och deras ungar in genom dörren och började trängas och stångas vid boklådor och den enda utlåningsmaskinen. Livsfarligt. Fullkomligt livsfarligt att gå till biblan en vanlig onsdagseftermiddag. Och ganska hemskt, att alla är så pressade och stressade.

I morgon ska vi gå raka spåret hem och lägga oss i en hög i soffan och läsa om Mumin.