Lite allmänt tjatter. Och Hej Fredag!

Nu har det varit väldigt tyst här igen. Det är för att jag inte sover. Och då blir det mesta snabbt väldigt ostrukturerat och jag måste prioritera det viktigaste, som brödfödan och att försöka få på barnen rätt skor på rätt fötter. Ungefär. Till viss del kan jag skylla det på att jag har småbarn och ensamt ansvar, men inte fullt ut. Sömn är nog det jag är allra sämst på och har alltid varit. Redan när jag var liten låg jag och läste till 3 på nätterna. Jag vill inte säga att jag är en obotlig nattuggla, för jag tror att det går att påverka det mesta, men det är definitivt en del av livet där jag måste anstränga mig extra. Problemet är ju att jag ändå måste gå upp på morgonen med barnen och ofta även någon gång under de där timmarna jag faktiskt ligger i sängen. Dessutom vill jag ju gå upp. Jag vill ju hinna uppleva dagen.

Om jag fick bestämma, skulle jag alltid vara vaken. Det är så mycket jag vill göra och det känns så ineffektivt att sova. Och tråkigt. Men visst vet jag att man ofta blir mer effektiv och kan tänka klarare och arbeta smartare, om man har sovit ordentligt. Den känslan är ju fantastisk. Dessutom finns det ju hur mycket forskning som helst, som visar att sömn är livsviktigt. Jag tror att en stor del av att jag inte förmår hålla kloka sovtider under en längre period, är att jag trots allt tycks klara mig på ganska lite sömn. När det känns som att jag håller på att bli helt utbränd, kan en natts sömn räcka för att vända allt och jag har fått tillräcklig kraft att fortsätta på min ohälsosamma bana. Numera har jag ju ett par nätter i veckan utan barn när jag faktiskt kan få sova. Det gäller bara att jag är duktig nog att gå och lägga mig. För det är inte så att jag ligger vaken i sängen. Nej, jag sover som en död. Och blir jag inte väckt av barn eller klocka skulle jag gissningsvis kunna sova några dygn i sträck. Men jag ställer ju alltid klockan, för jag vill ju upp och äta frukost – jag älskar frukost. Kan det vara så att mitt största problem är att jag älskar livet så in i baljan att jag bara måste uppleva varje sekund av det?

Oj, så hälsosam jag låter. Nu skulle det vara lätt att få dåligt samvete, med tanke på alla härliga bloggar runt omkring med färgglada bilder på gröna smoothies och råsaftcentrifugerade juicer och sånt där. Men dåligt samvete är gissningsvis sämre för hälsan än sömnbrist, så jag försöker skippa det. Jag gillade ett citat som stället jag börjat yoga på lade ut på facebook häromdagen; ”Lord, give me coffee to change the things I can change, and wine to accept the things I can´t.” Nä, men ibland blir det för mycket alger och broccolidrinkar kan jag tycka. Men det kanske bara är ett dåligt sätt att försvara mina osunda vanor.

Idag ska jag inte på yoga, men jag ska till badhuset med en vän. Jag är uppväxt i simhallen. Jag älskar doften av klor. Var det inte så värdelöst för miljön, skulle jag gärna skura mitt hem med klorin. Men sedan jag slutade simma i sena tonåren har jag knappt simmat alls. Jag tycker att det kan vara svårt att göra något lagom mycket när man tidigare har gjort något så väldigt mycket. Men nu är jag i så dålig form att jag inte behöver få någon prestationsångest längre, utan kan nöja mig med att gå och motionssimma bland tanterna och skvallra i bastun. Tror jag. Det ska bli spännande att se hur det går. Bastandet tror jag i alla fall går fint.

Ha nu en fortsatt härlig fredag!

 

 

Allt runt omkring är dött, då finns det plats att leva

Untitled (1024x796)

Jag älskar det här novembergråvädret. Det är så kravlöst. Oktober är fullt av fantastisk och kraftfull färgprakt, men också en påminnelse om att en måste ta vara på varje solglimt och varje rött höstlöv. För snart försvinner allt och världen kommer vara som död, ända fram tills de första små oskyldiga gröna bladen vågar sig fram en evighet senare. November däremot, då är det redan över, slut, inget att göra åt. Dött, öde, kalt – men också som ett oskrivet blad med tusen möjligheter. Jag älskar även att springa i alléer, vilket det råkar finnas gott om där jag bor. Frigörande. Som en pånyttfödelse. Lämna allt skräp i ena änden och springa allt vad man kan. Någonstans på mitten brukar jag tro att jag ska dö (det är långa alléer häromkring), men efter kanske två tredjedelar brukar det börja pirra av livskraft och höga endorfiner i hela kroppen. Som en förlossning. Fast den nya människan var jag.

Egotid

ny versionInget grötkladd här inte. Men det är en konst att kombinera detta med dejtande och småbarnskaos. Det är ju inget en får lära sig från start direkt. Det var ju inte som att det ingick i de heteronormativa, konservativa mamma-pappa-barnlekarna att ränna iväg och svira någon timme utan barn. Och definitivt inte med någon annan än barnafadern. Men mycket bättre såhär, i alla fall för min del. Och jisses så mycket roligare det blir att hänga med trollen när en har fått lite egentid. Bara det att få byta mjukisbrallorna mot något opraktiskt. Och att få lyssna på annat än ”Mamma Mu och Kråkan” en stund. Och att få äta en hel måltid utan att resa sig upp och byta en bajsblöja. Guld värt.

Häromdagens svarta: Spetstopp från H&M, trikåkjol (skönare än mysisbyxor) från Indiska, leggings från Twilfit (det bästa med strumpbyxor utan fötter, är att en kan välja valfri strumpläst, som jag som valde lagom präktiga ullstrumpor från Minimundus.se. Avskyr att frysa.).

Dags att spackla både hem och hjärta

Jag tänker att det ligger något i det där med feng shui, att det finns ett samband mellan hur ens hem och ens kropp och själ mår. Skrämmande tanke, om jag för tillfället ser mig omkring. Men kanske hänger det ihop med att jag häromdagen fick frågan om jag kanske borde ta någon slags psykbrytmedicin. Nej tack, men gärna ett recept på sömn och mat serverad och klar. Tänk vad mycket bättre det vore om det funkade så. Jag tror att det skulle laga ganska många människor. Men hur som helst, så illa är det faktiskt inte. Men det har varit några mindre peppade veckor. Men jag är nog ungefär bäst i världen på att bita ihop och styra upp och komma igen, så det är väl bara att göra´t. Så idag har jag bara jobbat det nödvändigaste och sedan använt min barnfria dag till små renoveringsprojekt.

När en relation spricker ungefär samtidigt som förlossningsvärkarna börjar finns det av förklarliga skäl inte jättemycket utrymme att piffa sitt hem eller ta hand om sig själv den närmaste tiden därefter. Men bättre sent än aldrig, så idag ganska precis 1,5 år senare, har jag spacklat igen de fulaste och största gamla sprickorna och borrhålen från mitt tidigare liv, och promenerat i morgonsolen och proppat kroppen full med braiga saker. Jag bor i hyresrätt och brukar inte renovera varken kök eller hus, men ni som gör det kan gärna upplysa mig om hur en egentligen ska göra när en spacklar igen borrhål och sånt. Men jag känner mig rätt nöjd med att det i alla fall inte finns några hål längre. Det speglar nog mig själv rätt bra tänker jag – lite märkt av det som varit och lite halvskabbig, men i det stora hela ändå helare och gladare i själen än förr.

DSC_0072 (800x553)

Stress, sömnbrist och tidigare amning tär ju på hela kroppen, men här är lite bra grejer, som gissningsvis kommer få både hud, hår och humör på topp.

DSC_0060 (800x527)

Ett hål i taket (fönsterkarmen?). Inte så snyggt än så länge, men det är i alla fall inget hål längre. Gissar på sandpapper och lite färg, vad tror ni om det?

DSC_0064 (800x532)

Lite nostalgikänsla, ser lite ut som sådant där kludd jag satte upp posters med på 90-talet. Hur som helst, ett steg till att lära mig renovera hus. Bra, för när jag har en tjockare plånbok tänker jag ha mitt eget torp (så jag har någonstans att samla alla fina loppisfynd) och jag tänker att det kommer vara ett lagom skabbigt och väldigt charmigt torp, som gissningsvis behöver lite kärlek och spackel.

Men nu ska jag plocka upp alla femhundraelva gamla smutsiga strumpor i familjens alla storlekar och sen gå och köpa sushi. Ytterligare kärlek till både hus och kropp.

Ha en härlig helg!

Ge ungarna verktyg att vara jobbiga

I morse hade barnen och jag en sådan där speciell morgon där jag kom upp i tid och hade frukosten klar när de vaknade. Vi hade tid att filosofera över livet ihop och jag att dricka kaffe och lilla barnet att kasta tallriken i golvet och över bordet och i riktning diskhon(alltid något!). Och då passade vi även på att läsa delar av barnkonventionen. Sådant där som en kommer sig för att göra varje morgon, eller hur? Jag råkade hitta en förenklad version igår natt när jag satt och jobbade, och kom på att jag inte hade informerat min 4-åring tillräckligt om hans rättigheter. Och sådär mitt i natten kan jag verkligen gå igång på sådant, så jag var eld och lågor i morse. Och det smittade av sig! Han lyssnade storögt och stolt över att han i sin roll som barn, är så viktig att det finns en hel barnkonvention som ger honom en massa rättigheter. Han blev genast engagerad och sen använde han den på sitt sätt inför läggdags, men nöjde sig inte med att bara kräva sina egna rättigheter, utan skulle även styra och ställa med mig. ”Borsta tänderna! Gå och kissa! Gå och lägg dig!” Och sådär höll han på. Och ja, det gav ju lite perspektiv. Är det så jag låter?!

Hur som helst, det jag kom att tänka på i natt, var att barnen ju måste ha koll på sina rättigheter för att ha en chans att protestera om någon behandlar dem fel. Och det jag önskar allra mest är att mina barn ska våga säga ifrån när de ser eller själva upplever något som är galet, att de ska våga ifrågasätta och våga vara jobbiga till tusen. Och jag tänker att chansen är större att de vågar det om de har lite på fötter, några slipade argument och vet att de har en hel massa rättigheter.

Rättigheter som bör vara svensk lag, men inte är det. Pinsamt.

Lite slumpartat fick jag just ikväll ett mejl från Unicef, som driver en kampanj för att barnkonventionen ska bli lag. Den slutar inom några dagar, så skriv på här nu direkt tycker jag!

Tillägg: Efter en fråga om var jag hittade den enkla versionen av barnkonventionen, så kommer här ett par lästips. Unicef har flera versioner på sin websida (kort, lång, lättläst).  Det finns också en bilderbok Alla barns rätt: En bilderbok om Barnkonventionen av Pernilla Stalfelt (2010). Jag har faktiskt inte tittat i den, men ska definitivt låna den på biblioteket nästa gång vi går dit.

Jag älskar den, hösten

Jag älskar hösten. Jag älskar nog visserligen alla årstider. Årstidsskiftningarna. Förändring, nya förutsättningar, men framförallt färgerna. De små höstsmulorna, som kan göra ens dag.

DSC_0026 (800x553)

DSC_0019 (800x531)

DSC_0006 (800x531)

DSC_0009 (800x520)

DSC_0004 (800x536)

En helt ny människa

Har haft ett dygn utan barn. Misstolka mig inte, jag älskar mina barn och det ska bli mysigt när de strax kommer tillbaka. Men det var mer än välbehövligt med en paus.

Jag började med ett yogapass ihop med en gammal vän på det här stället vid Tessinparken. Jag yogade mycket innan jag fick barn. Därefter inte alls. Och det här stället hade jag aldrig varit på förut. Men det blev helt klart en fullträff. Irrade runt fullkomligt överstressad och förvirrad i regnet när jag skulle hitta dit, inte för att det egentligen var svårt att hitta, utan bara helt bortkollrad av stress. Jag kom därifrån som en gladare, helt klart mindre stressad och skönt trött människa, med begynnande träningvärk.

Hemma åt jag världens godaste plockmat. Inte så särskilt avancerat, men efter yogan och de regniga promenaderna, smakade det i alla fall så.

Hängde i soffan.

Gick och lade mig innan midnatt i rena, nya och lyxiga lakan, som jag fyndade så galet prisvärt häromdagen att det kändes som en skänk från ovan. Lakan är ju rätt intimt och det här var de första jag köpte sedan skilsmässan, så det blev liksom lite extra lyxigt. Och sådana där små detaljer som skön bomullssatin kan verkligen göra min dag.

Vaknade nio timmar senare efter fullkomlig djupsömn. Utvilad för första gången på 1,5 år.

Att jag känner mig som en ny människa är en underdrift. Nu är jag redo för precis vad som helst i livet.

Tidigare den här veckan har jag förresten, förutom att jag våndats, stressat och tänkt negativa tankar, samtidigt försökt vända på allt det där. Så jag har även fått en massa små saker gjorda, som känns stora på så sätt att de rensat ut, frigjort plats och gett utrymme för nya och mer positiva energier. Rensat och frostat av frysen, fyllt den med en massa fräsch och god mat, rensat avloppet, tvättat sånt där som ofta blir liggandes längst ner i botten på tvättkorgen alldeles för länge, styrt upp diverse praktiska grejer, sökt nya jobbprojekt som jag verkligen känner mig peppad inför tanken på och lite annat ditt och datt.

Det kommer bli så fantastiskt bra det här!

Min bästa doft

Det här är inget sponsrat inlägg, även om det kommer framstå så. Men jag har mycket starka känslor för de här pennorna. Vi har lite av ett kärleksförhållande. Och jag har höga förväntningar i mina relationer. Varför nöja sig liksom?

Hur som helst, jag har haft en kylslagen vecka. Is på rutan, ja. Många klädlager att få på barnen, ja. Element som tog tid att bli varma, ja. Dragig arbetshörna, ja även det. Hål i fingervantarna, jo. Ganska så kalla och pessimistiska tankegångar, japp, några av de också. Men, idag sprang jag in bland hyllorna med kontorsmaterial i en stor sådan där allt-i-allobutik, för att döva min ångest. Vad är mer ångestdämpande och glädjehöjande än att strosa runt och dofta på papper och suddigum (avskyr däremot blyertspennor) och raffsa runt i högar av anteckningsblock? Få aktiviteter kan mäta sig med det. Näst efter att dofta på bebisar och därefter kaffe, så kommer nog kontorsmaterial på min lista av grejer att sniffa sig hög på.

Och där inne hände det. De hade fått in rosa ballografpennor. Det är en olöst gåta varför inte detta skett tidigare, men nu har det i alla fall hänt. Ja, rosa är en knepig färg, med en massa könsbundna associationer och sånt där. Men, rosa gör mig alltid aningens lite lyckligare. Det kan ha att göra med att min mamma inte gillar rosa och att de enda rosa kläder jag hade som barn, var de jag trånat efter och tillslut lyckligt ärvde från min granne. En typ av motreaktion som ju kan tyckas lite fånig såhär 30 år senare kanske. Men om det enda som krävs för att bli lite lyckligare är en rosa penna, så är det väl bara att ge sig hän, tänker jag.

DSC_0046 (800x466)

Unnade mig två nya. Fredagslyx med stora mått.

Avslöjande: Skräckgenrens sanna inspiratör

Jag är ingen skräckfilmsfantast, tvärtom. Men jag hann ju se ett gäng i tonåren, om så bara för att få hångla. Och den återkommande grejen i läskiga filmer är väl det där monstret, som slås till marken, men gång på gång på gång reser sig upp. Hur en tror att det lyckliga slutet är nära, men så syns den rysliga besten för tusende gången resa sig ur skuggorna – och så är kampen igång på nytt.

Och ikväll kom jag på var den urspungliga idén till det där måste komma ifrån.

Trumvirrrrrrvel…… Ja, ni gissade rätt! Från nattning av en 1,5-åring! Precis.

Känner mig helt mörbultad efter att ha blivit klättrad över, fått hårtussar bortslitna, ögon nästintill utstuckna, halspulsådern så gott som huggen och revbenen – om inte brutna, så åtminstone runtskuffade en aning. Och när lugnet hade lagt sig och jag själv började sväva bort i en sömndimma ackompanjerad av båda barnens lugna snusningar, så såg jag plötsligt i ögonvrån hur någon reste sig över mig ur fotändan, med ett segervisst grin och ett stort MOHAHAHAHAAAAAA! Igen.

Vab=stresshantering

Tittar in för ett snabbt hej, så hej! Har haft en snorig och febrig 17-månaders nu i veckan, så fokus har legat där. Vilket jag till en början upplevde mig vara rätt dålig på. Inte dålig på att ta hand om mitt barn, men på grejen att vabba och göra ”ingenting” ihop med en gnällig liten hela tiden. Kanske hemskt att känna så, att bli uttråkad av att vara med sitt barn, men jag tycker samtidigt att det är viktigt att få säga att det faktiskt inte alltid är så jättekul. Igår förmiddag tyckte jag att det var alldeles kollosalt långtråkigt. Och jag är en människa som generellt inte kan ha långtråkigt eller vara rastlös, för jag hittar alltid på grejer att göra. Men det går ju inte med en sjuk liten.

Men så insåg jag vad det handlade om. Nej, inte att jag har ett tråkigt barn. Och nej, inte att jag ogillar att vara med mitt barn. Men däremot om min oförmåga att stanna upp och slappna av. För det brukar sällan finnas utrymme till det, det vet ju alla med småbarn. Och det blir ju inte enklare när en till stor del är ensam med ansvaret. Men när jag insåg vad min obekväma känsla handlade om och omfamnade den, blev det en helt annan grej. Det vände och jag kunde känna det fina i att göra just ingenting ihop, i att få pausa en stund och framförallt i att FÅ VARA MED. I allt. Vab måste vara bästa formen av mindfulness och stresshantering.