Mina fem. Vilka är dina?

I perioder har jag för mycket kontakt med personer som inte tycker så värst mycket om mig. Då är det lätt att bli förvirrad och osäker och undra om en kanske borde vara, tycka och finnas lite mindre. Därav den tysta bloggen. Men nu har jag fyllt på med händelser och personer som ger mer än de tar och känner återigen det där pirret i maggropen – av livet. Jag gillar att plocka ut några favoriter, stort som smått för att förstärka magpirret lite extra och mota undan det andra. Här är mina fem favoriter just nu. Vilka är dina?

DSC_0003 (3) (800x535)

Skållade mandlar i påse. VEM har tid att stå och förlösa alla femtielva mandlar som krävs för hela decembers glöggande?

DSC_0157 (2) (800x534)

Juleljusa fönster. Och tallkottsgirlang med glitter som barnen har plockat och tillverkat.

DSC_0196 (800x565)

Det stora i att kavla den första degen.

DSC_0555 (531x800)

Först skräcken i att upptäcka att allt har blivit alldeles för tyst och att sen hitta en liten person uppkrupen i sin säng, djupt försjunken i en bok.

DSC_0056 (2) (800x581)

Tomtegröt med saffran och russin. Med kanel och gräddig mjölk.

Lite allmänt tjatter. Och Hej Fredag!

Nu har det varit väldigt tyst här igen. Det är för att jag inte sover. Och då blir det mesta snabbt väldigt ostrukturerat och jag måste prioritera det viktigaste, som brödfödan och att försöka få på barnen rätt skor på rätt fötter. Ungefär. Till viss del kan jag skylla det på att jag har småbarn och ensamt ansvar, men inte fullt ut. Sömn är nog det jag är allra sämst på och har alltid varit. Redan när jag var liten låg jag och läste till 3 på nätterna. Jag vill inte säga att jag är en obotlig nattuggla, för jag tror att det går att påverka det mesta, men det är definitivt en del av livet där jag måste anstränga mig extra. Problemet är ju att jag ändå måste gå upp på morgonen med barnen och ofta även någon gång under de där timmarna jag faktiskt ligger i sängen. Dessutom vill jag ju gå upp. Jag vill ju hinna uppleva dagen.

Om jag fick bestämma, skulle jag alltid vara vaken. Det är så mycket jag vill göra och det känns så ineffektivt att sova. Och tråkigt. Men visst vet jag att man ofta blir mer effektiv och kan tänka klarare och arbeta smartare, om man har sovit ordentligt. Den känslan är ju fantastisk. Dessutom finns det ju hur mycket forskning som helst, som visar att sömn är livsviktigt. Jag tror att en stor del av att jag inte förmår hålla kloka sovtider under en längre period, är att jag trots allt tycks klara mig på ganska lite sömn. När det känns som att jag håller på att bli helt utbränd, kan en natts sömn räcka för att vända allt och jag har fått tillräcklig kraft att fortsätta på min ohälsosamma bana. Numera har jag ju ett par nätter i veckan utan barn när jag faktiskt kan få sova. Det gäller bara att jag är duktig nog att gå och lägga mig. För det är inte så att jag ligger vaken i sängen. Nej, jag sover som en död. Och blir jag inte väckt av barn eller klocka skulle jag gissningsvis kunna sova några dygn i sträck. Men jag ställer ju alltid klockan, för jag vill ju upp och äta frukost – jag älskar frukost. Kan det vara så att mitt största problem är att jag älskar livet så in i baljan att jag bara måste uppleva varje sekund av det?

Oj, så hälsosam jag låter. Nu skulle det vara lätt att få dåligt samvete, med tanke på alla härliga bloggar runt omkring med färgglada bilder på gröna smoothies och råsaftcentrifugerade juicer och sånt där. Men dåligt samvete är gissningsvis sämre för hälsan än sömnbrist, så jag försöker skippa det. Jag gillade ett citat som stället jag börjat yoga på lade ut på facebook häromdagen; ”Lord, give me coffee to change the things I can change, and wine to accept the things I can´t.” Nä, men ibland blir det för mycket alger och broccolidrinkar kan jag tycka. Men det kanske bara är ett dåligt sätt att försvara mina osunda vanor.

Idag ska jag inte på yoga, men jag ska till badhuset med en vän. Jag är uppväxt i simhallen. Jag älskar doften av klor. Var det inte så värdelöst för miljön, skulle jag gärna skura mitt hem med klorin. Men sedan jag slutade simma i sena tonåren har jag knappt simmat alls. Jag tycker att det kan vara svårt att göra något lagom mycket när man tidigare har gjort något så väldigt mycket. Men nu är jag i så dålig form att jag inte behöver få någon prestationsångest längre, utan kan nöja mig med att gå och motionssimma bland tanterna och skvallra i bastun. Tror jag. Det ska bli spännande att se hur det går. Bastandet tror jag i alla fall går fint.

Ha nu en fortsatt härlig fredag!

 

 

Allt runt omkring är dött, då finns det plats att leva

Untitled (1024x796)

Jag älskar det här novembergråvädret. Det är så kravlöst. Oktober är fullt av fantastisk och kraftfull färgprakt, men också en påminnelse om att en måste ta vara på varje solglimt och varje rött höstlöv. För snart försvinner allt och världen kommer vara som död, ända fram tills de första små oskyldiga gröna bladen vågar sig fram en evighet senare. November däremot, då är det redan över, slut, inget att göra åt. Dött, öde, kalt – men också som ett oskrivet blad med tusen möjligheter. Jag älskar även att springa i alléer, vilket det råkar finnas gott om där jag bor. Frigörande. Som en pånyttfödelse. Lämna allt skräp i ena änden och springa allt vad man kan. Någonstans på mitten brukar jag tro att jag ska dö (det är långa alléer häromkring), men efter kanske två tredjedelar brukar det börja pirra av livskraft och höga endorfiner i hela kroppen. Som en förlossning. Fast den nya människan var jag.

Inga torrbollar här inte

DSC_0011 (800x571) (2)

Häromdagen var det något slags extrapris på chokladbollar på min mataffär. Jag köpte inga, men det gav antagligen upphov till det plötsliga suget att baka egna hemma på kvällen. Och som jag lyckades! Godaste nånsin! Brukar aldrig tycka att de hemmagjorda lyckas klå de på kafé. De brukar i värsta fall bli ena riktiga torrbollar.

Så, vad var grejen? Jag har spekulerat i detta och kommit fram till några saker (Mmm riktiga viktigheter kräver sin djupanalys):

1. Jag tog aningens lite mer smör än i receptet, aningens mindre socker och framförallt mer kaffe. Jag använde ett recept från klassiska Sju sorters kakor.

2. Jag vispade smör, socker, vaniljsocker och en skvätt kaffe riktigt smetigt innan jag tillsatte kakaon och havregrynen. Det här tror jag var den viktigaste aspekten. Framförallt att hälla i lite kaffe redan här och verkligen vispa det krämigt.

3. Jag använde ”Fina havregryn”, som inte var lika grova som de vanliga. Inget jag hade gått och köpt på eget bevåg, men häromdagen var jag på Underbara Claras Drömmorgon i Saltå Kvarns butik på Söder. (Hon intervjuade Annakarin Nyberg, som har skrivit Digitalt Entreprenörskap. Mycket intressant och inspirerande.) Hur som helst, fick jag med mig en goodiebag därifrån, med bland annat just dessa havregryn, som alltså kom mycket väl till pass. Men jag tänker att en också skulle kunna mixa sönder vanliga havregryn separat för att sedan få till den där släta smeten.

Smeten blev väldigt… smetig. Så den fick stå i kylan på balkongen, medan jag nattade barn och sen var den alldeles lagom att rulla ihop. Jag var i vilket fall inte jättemotiverad att rulla kletiga chokladbollar med en trött 1,5-åring precis innan nattning. Särskilt inte dessa med sitt extra kaffe. Ytterligare ett tips är förresten att rulla dem snabbt – risken är annars att en hinner käka upp smeten innan det blir några bollar.

Ha en härlig fredag! Efter jobbet ska jag äntligen på yoga igen. Har missat någon vecka. Måste alltid välja bort något, känns det som, för att hinna med. Men ikväll ska jag yoga med en vän och får in både socialt häng, träning och nedvarvning på samma gång.

Egotid

ny versionInget grötkladd här inte. Men det är en konst att kombinera detta med dejtande och småbarnskaos. Det är ju inget en får lära sig från start direkt. Det var ju inte som att det ingick i de heteronormativa, konservativa mamma-pappa-barnlekarna att ränna iväg och svira någon timme utan barn. Och definitivt inte med någon annan än barnafadern. Men mycket bättre såhär, i alla fall för min del. Och jisses så mycket roligare det blir att hänga med trollen när en har fått lite egentid. Bara det att få byta mjukisbrallorna mot något opraktiskt. Och att få lyssna på annat än ”Mamma Mu och Kråkan” en stund. Och att få äta en hel måltid utan att resa sig upp och byta en bajsblöja. Guld värt.

Häromdagens svarta: Spetstopp från H&M, trikåkjol (skönare än mysisbyxor) från Indiska, leggings från Twilfit (det bästa med strumpbyxor utan fötter, är att en kan välja valfri strumpläst, som jag som valde lagom präktiga ullstrumpor från Minimundus.se. Avskyr att frysa.).

Back to verkligheten

Jag hade fantastiskt trevligt igår! Och kan verkligen rekommendera Fotografiskas olika utställningar, definitivt deras kaffe och inte minst deras kardemummabullar, som nog är en skapelse av en annan värld. Gudomliga. Och gårdagen bjöd på en sådan där perfekt dag och kväll på alla vis. Inklusive regnet. Alltså Stockholm måste vara den vackraste platsen i världen när det regnar.

Men idag vaknade jag upp lite hastigt. Ibland känns det som att det finns någon slags gud som straffar mammor som är ute någon timme och svirar. Jag unnade mig lite sovmorgon och skulle sen gå upp och jobba i godan ro. Inte stressad alls. Allt under kontroll. Utan barn fram tills i eftermiddag. Men blev väckt, alldeles sömndrucken, av förskolan, där mitt lilla barn hade hög feber. Inte alls pigg, stackars. Men kändes ju lite typiskt att svara nästan sovandes i telefonen, den enda vardagsmorgonen på evigheter som jag tog sovmorgon. Och såklart föll ansvaret på mig. Upp och hoppa.

Men det är ju fint att få finnas där för sina barn när de är sjuka. Vi åkte hem och läste ”Varför gråter Lotta?” om Lotta som är ledsen och storebror Jonas som försöker trösta på alla vis. Typ en 70-talsbok, som vi ärvt någonstans ifrån och som ursprungligen tillhört Mariestads bibliotek, står det. Den absoluta favoritboken hos min 1,5-åring. Lyckan hon känner för Lottas skull när storebror tillslut kommer på att hon ville ha sin nappflaska, den är stor.

Stör inte radion! Recept på radiokaka

DSC_0008 (800x577)

Älskar radio!

Så då blev jag såklart helt lycklig när jag för ett tag sedan hittade ett recept på radiokaka. Och dessutom kuriosan att den kom till på (det gissningsvis underbara) 20-talet, när det blev tvunget att hitta på en tystäten och nästintill ljudlös kaka, som inte skulle störa när folk satt samlade kring radioapparaterna. Tänk om de hade hört ljudnivån kring vårt bord när barnen, jag och radion försöker överrösta varandra… Hos oss är det inte kakorna som stör, men häromhelgen slängde jag ändå ihop (ja den ser bokstavligen ihopslängd ut) denna klassiker enligt Buffés lite moderniserade recept. Ljuvligt är bara förnamnet. Och enligt min granne funkade den lika bra att äta framför tv:n!

DSC_0019 (800x549)

Skenet bedrar, den VAR GOD. Lite som chokladtryffel. Och jag skulle faktiskt gissa att min var snäppet godare än Buffés, eftersom jag nog hade lite färre och mer utspridda kex. Mer choklad! Runda Mariekex funkar hur som helst inte om en vill få kakan att se ut som en gammal radio, som i receptet här under.

DSC_0002 (2) (800x577)

Recept ur Icas Buffé nr 9-13. Bry er inte om mitt bläckkladd. Men 150 g kokosolja är ca 1,5 dl.

Viktigt att inte använda något fuskigt kokosfett i silverpapper från matbutiken. Det är både äckligt och rent hälsovådligt. Det finns äkta, kallpressad, god och dessutom hälsosam kokosolja i typ hälsokostbutiker och kanske även i vissa välsorterade mataffärer numera. Och den godaste av choklad ska det såklart vara. Well, det blev ingen superbillig kaka. Men god så det förslår!

Sådant som lyfter en ur skiten

Jag jobbar på med mina lösningar. Ibland leende, ibland ansträngt leende och ibland varvat med några svordomar. Jag har kanske inte hittat stora och världsomvälvande lösningar, men en hel drös av betydelsefulla vardagshändelser, som lyft mig flera meter ur dyngan. Somliga smarta idéer har jag kläckt själv efter en kopp kaffe och andra glädjesmulor har överraskande knackat på dörren.

  • Jag hittade en lösning med förskolan, som kommer bli så bra. Bara det att få gehör och känna att omvärlden gärna hjälper till att hitta sätt som funkar, kan få mig att böla en skvätt av tacksamhet.
  • Köpte jordnötssmör. Ekologiskt och lite crunchy. Galet gott. Har inte ätit jordnötssmör på flera år, men fick en smak hos en vän häromdagen och kom på att det är sådant som kan göra en lycklig i höstrusket.
  • Jag sov lite mer natten som var. Stora barnet fick en ny säng förra veckan, så han har velat sova där i stället för allihop i en hög som vi brukar. Så då nattade jag även lilla barnet i barnrummet. Och hon sov okej, men jag sov lätt som en fjäder och vaknade i panik så fort hon gnällde till det minsta i babyvakten. När vi sover alla i en hög, sover jag tungt som en sten, vaknar kanske omedvetet en halv sekund vid behov, men vaknar på riktigt gör jag bara om något barn verkligen kräver min uppmärksamhet och typ rycker hårtussar ur min kalufs. Och jag är beroende av min djupsömn. Ibland kanske jag bara hinner ligga i sängen någon timme och dessutom blir väckt då och då, men där emellan effektivitetssover jag på bästa sätt. Så jag lade ner det där med separata sovrum. Saga blev dessutom märkbart glad och lättad att få sova som vanligt. Alla nöjda.
  • När jag separerade och blev tv-lös, fick jag världens största tjock-tv av en vän. Mycket snällt. Nu hade den däremot gett upp. Jag kollar inte så mycket på tv, men gärna på film och har ingen vidare laptop. Och att sitta i kontorshörnan vid braiga datorn en lördagskväll är väl halvkul. Men, genast fick jag en ny (lika tjock) tjock-tv till skänks här i närheten. Hur snällt som helst! Den är däremot så tjock att jag är rädd att den skadat bilens stötdämpare eller något sånt efter transporten. Hur som helst, så hade jag kanske inte fattat hur tjock den var när jag skulle hämta den. Så plötsligt hade jag två enorma tjock-tv-problem. Ett inne och ett i bilen. Men igår släpade och lyfte och baxade och drog på mattor och stånkade och pustade min fina och underbara granne i dörren mitt emot, in den nya tv:n tillsammans med mig. Medan hennes dotter och kompis försökte roa min mycket besvärade 1,5-åring. Jag älskar min granne. Inte för att hon lyfter tv-apparater åt mig, men för att hon är så himla juste och för att hon bor en meter från min dörr. Goda grannar är verkligen guld värt. Och idag knackade en annan granne, som jag inte ens känner, på dörren och ville bära ut den andra gamla klenoden. Nu snackar vi inte en vanlig tjock-tv, utan en i elefantstorlek, så det kunde han såklart inte göra. Men då sprang han iväg för att hämta sin fru, som kom tillbaka med en liten knodd i bärsele. Så sagt och gjort, greppade vi alla tre, varav två av oss med ungar i bärselar, om åbäket och fick ut det till elektronikåtervinningen typ en mils promenad från mitt hus. Fatta vilka underbara grannar jag har. Dessutom fick både jag och 1,5-åringen varsin jämngammal grannkompis att hänga med framöver. Sådana där händelser, de kan lyfta mig från bottenvåningen upp till 10:an på en sekund.
  • Dessutom fick jag en dvd med tv:n. Min gamla hade också gett upp. Och häromdagen hittade jag hela Girls säsong 2 på Tradera (orkar inte vänta på svt och är värdelös på att passa tv-tider), som damp ner i brevlådan innan jag knappt han knäppa med fingrarna (älskar Tradera). Så i morgon kväll, när båda barnen sover hos sin pappa, ska jag gå på yoga och sen ska jag njuta av min nya tjocka tv. Låter det trist? Nej, jag lovar, det är allt annat än trist. Jag ser fram emot det, som om det vore ett spa i världsklass!
  • Och tack för allt pepp på facebook och här! Att inte vara ensam om att få psykbryt är guld värt. Mer pepp åt varandra och alla föräldrar!
DSC_0039 (800x544)

Här är den. Dyrgripen. Klenoden. Rariteten. Antikviteten.

 

Jag älskar den, hösten

Jag älskar hösten. Jag älskar nog visserligen alla årstider. Årstidsskiftningarna. Förändring, nya förutsättningar, men framförallt färgerna. De små höstsmulorna, som kan göra ens dag.

DSC_0026 (800x553)

DSC_0019 (800x531)

DSC_0006 (800x531)

DSC_0009 (800x520)

DSC_0004 (800x536)

En helt ny människa

Har haft ett dygn utan barn. Misstolka mig inte, jag älskar mina barn och det ska bli mysigt när de strax kommer tillbaka. Men det var mer än välbehövligt med en paus.

Jag började med ett yogapass ihop med en gammal vän på det här stället vid Tessinparken. Jag yogade mycket innan jag fick barn. Därefter inte alls. Och det här stället hade jag aldrig varit på förut. Men det blev helt klart en fullträff. Irrade runt fullkomligt överstressad och förvirrad i regnet när jag skulle hitta dit, inte för att det egentligen var svårt att hitta, utan bara helt bortkollrad av stress. Jag kom därifrån som en gladare, helt klart mindre stressad och skönt trött människa, med begynnande träningvärk.

Hemma åt jag världens godaste plockmat. Inte så särskilt avancerat, men efter yogan och de regniga promenaderna, smakade det i alla fall så.

Hängde i soffan.

Gick och lade mig innan midnatt i rena, nya och lyxiga lakan, som jag fyndade så galet prisvärt häromdagen att det kändes som en skänk från ovan. Lakan är ju rätt intimt och det här var de första jag köpte sedan skilsmässan, så det blev liksom lite extra lyxigt. Och sådana där små detaljer som skön bomullssatin kan verkligen göra min dag.

Vaknade nio timmar senare efter fullkomlig djupsömn. Utvilad för första gången på 1,5 år.

Att jag känner mig som en ny människa är en underdrift. Nu är jag redo för precis vad som helst i livet.

Tidigare den här veckan har jag förresten, förutom att jag våndats, stressat och tänkt negativa tankar, samtidigt försökt vända på allt det där. Så jag har även fått en massa små saker gjorda, som känns stora på så sätt att de rensat ut, frigjort plats och gett utrymme för nya och mer positiva energier. Rensat och frostat av frysen, fyllt den med en massa fräsch och god mat, rensat avloppet, tvättat sånt där som ofta blir liggandes längst ner i botten på tvättkorgen alldeles för länge, styrt upp diverse praktiska grejer, sökt nya jobbprojekt som jag verkligen känner mig peppad inför tanken på och lite annat ditt och datt.

Det kommer bli så fantastiskt bra det här!