Mina fem. Vilka är dina?

I perioder har jag för mycket kontakt med personer som inte tycker så värst mycket om mig. Då är det lätt att bli förvirrad och osäker och undra om en kanske borde vara, tycka och finnas lite mindre. Därav den tysta bloggen. Men nu har jag fyllt på med händelser och personer som ger mer än de tar och känner återigen det där pirret i maggropen – av livet. Jag gillar att plocka ut några favoriter, stort som smått för att förstärka magpirret lite extra och mota undan det andra. Här är mina fem favoriter just nu. Vilka är dina?

DSC_0003 (3) (800x535)

Skållade mandlar i påse. VEM har tid att stå och förlösa alla femtielva mandlar som krävs för hela decembers glöggande?

DSC_0157 (2) (800x534)

Juleljusa fönster. Och tallkottsgirlang med glitter som barnen har plockat och tillverkat.

DSC_0196 (800x565)

Det stora i att kavla den första degen.

DSC_0555 (531x800)

Först skräcken i att upptäcka att allt har blivit alldeles för tyst och att sen hitta en liten person uppkrupen i sin säng, djupt försjunken i en bok.

DSC_0056 (2) (800x581)

Tomtegröt med saffran och russin. Med kanel och gräddig mjölk.

Dags att spackla både hem och hjärta

Jag tänker att det ligger något i det där med feng shui, att det finns ett samband mellan hur ens hem och ens kropp och själ mår. Skrämmande tanke, om jag för tillfället ser mig omkring. Men kanske hänger det ihop med att jag häromdagen fick frågan om jag kanske borde ta någon slags psykbrytmedicin. Nej tack, men gärna ett recept på sömn och mat serverad och klar. Tänk vad mycket bättre det vore om det funkade så. Jag tror att det skulle laga ganska många människor. Men hur som helst, så illa är det faktiskt inte. Men det har varit några mindre peppade veckor. Men jag är nog ungefär bäst i världen på att bita ihop och styra upp och komma igen, så det är väl bara att göra´t. Så idag har jag bara jobbat det nödvändigaste och sedan använt min barnfria dag till små renoveringsprojekt.

När en relation spricker ungefär samtidigt som förlossningsvärkarna börjar finns det av förklarliga skäl inte jättemycket utrymme att piffa sitt hem eller ta hand om sig själv den närmaste tiden därefter. Men bättre sent än aldrig, så idag ganska precis 1,5 år senare, har jag spacklat igen de fulaste och största gamla sprickorna och borrhålen från mitt tidigare liv, och promenerat i morgonsolen och proppat kroppen full med braiga saker. Jag bor i hyresrätt och brukar inte renovera varken kök eller hus, men ni som gör det kan gärna upplysa mig om hur en egentligen ska göra när en spacklar igen borrhål och sånt. Men jag känner mig rätt nöjd med att det i alla fall inte finns några hål längre. Det speglar nog mig själv rätt bra tänker jag – lite märkt av det som varit och lite halvskabbig, men i det stora hela ändå helare och gladare i själen än förr.

DSC_0072 (800x553)

Stress, sömnbrist och tidigare amning tär ju på hela kroppen, men här är lite bra grejer, som gissningsvis kommer få både hud, hår och humör på topp.

DSC_0060 (800x527)

Ett hål i taket (fönsterkarmen?). Inte så snyggt än så länge, men det är i alla fall inget hål längre. Gissar på sandpapper och lite färg, vad tror ni om det?

DSC_0064 (800x532)

Lite nostalgikänsla, ser lite ut som sådant där kludd jag satte upp posters med på 90-talet. Hur som helst, ett steg till att lära mig renovera hus. Bra, för när jag har en tjockare plånbok tänker jag ha mitt eget torp (så jag har någonstans att samla alla fina loppisfynd) och jag tänker att det kommer vara ett lagom skabbigt och väldigt charmigt torp, som gissningsvis behöver lite kärlek och spackel.

Men nu ska jag plocka upp alla femhundraelva gamla smutsiga strumpor i familjens alla storlekar och sen gå och köpa sushi. Ytterligare kärlek till både hus och kropp.

Ha en härlig helg!

Ge ungarna verktyg att vara jobbiga

I morse hade barnen och jag en sådan där speciell morgon där jag kom upp i tid och hade frukosten klar när de vaknade. Vi hade tid att filosofera över livet ihop och jag att dricka kaffe och lilla barnet att kasta tallriken i golvet och över bordet och i riktning diskhon(alltid något!). Och då passade vi även på att läsa delar av barnkonventionen. Sådant där som en kommer sig för att göra varje morgon, eller hur? Jag råkade hitta en förenklad version igår natt när jag satt och jobbade, och kom på att jag inte hade informerat min 4-åring tillräckligt om hans rättigheter. Och sådär mitt i natten kan jag verkligen gå igång på sådant, så jag var eld och lågor i morse. Och det smittade av sig! Han lyssnade storögt och stolt över att han i sin roll som barn, är så viktig att det finns en hel barnkonvention som ger honom en massa rättigheter. Han blev genast engagerad och sen använde han den på sitt sätt inför läggdags, men nöjde sig inte med att bara kräva sina egna rättigheter, utan skulle även styra och ställa med mig. ”Borsta tänderna! Gå och kissa! Gå och lägg dig!” Och sådär höll han på. Och ja, det gav ju lite perspektiv. Är det så jag låter?!

Hur som helst, det jag kom att tänka på i natt, var att barnen ju måste ha koll på sina rättigheter för att ha en chans att protestera om någon behandlar dem fel. Och det jag önskar allra mest är att mina barn ska våga säga ifrån när de ser eller själva upplever något som är galet, att de ska våga ifrågasätta och våga vara jobbiga till tusen. Och jag tänker att chansen är större att de vågar det om de har lite på fötter, några slipade argument och vet att de har en hel massa rättigheter.

Rättigheter som bör vara svensk lag, men inte är det. Pinsamt.

Lite slumpartat fick jag just ikväll ett mejl från Unicef, som driver en kampanj för att barnkonventionen ska bli lag. Den slutar inom några dagar, så skriv på här nu direkt tycker jag!

Tillägg: Efter en fråga om var jag hittade den enkla versionen av barnkonventionen, så kommer här ett par lästips. Unicef har flera versioner på sin websida (kort, lång, lättläst).  Det finns också en bilderbok Alla barns rätt: En bilderbok om Barnkonventionen av Pernilla Stalfelt (2010). Jag har faktiskt inte tittat i den, men ska definitivt låna den på biblioteket nästa gång vi går dit.

Sådant som lyfter en ur skiten

Jag jobbar på med mina lösningar. Ibland leende, ibland ansträngt leende och ibland varvat med några svordomar. Jag har kanske inte hittat stora och världsomvälvande lösningar, men en hel drös av betydelsefulla vardagshändelser, som lyft mig flera meter ur dyngan. Somliga smarta idéer har jag kläckt själv efter en kopp kaffe och andra glädjesmulor har överraskande knackat på dörren.

  • Jag hittade en lösning med förskolan, som kommer bli så bra. Bara det att få gehör och känna att omvärlden gärna hjälper till att hitta sätt som funkar, kan få mig att böla en skvätt av tacksamhet.
  • Köpte jordnötssmör. Ekologiskt och lite crunchy. Galet gott. Har inte ätit jordnötssmör på flera år, men fick en smak hos en vän häromdagen och kom på att det är sådant som kan göra en lycklig i höstrusket.
  • Jag sov lite mer natten som var. Stora barnet fick en ny säng förra veckan, så han har velat sova där i stället för allihop i en hög som vi brukar. Så då nattade jag även lilla barnet i barnrummet. Och hon sov okej, men jag sov lätt som en fjäder och vaknade i panik så fort hon gnällde till det minsta i babyvakten. När vi sover alla i en hög, sover jag tungt som en sten, vaknar kanske omedvetet en halv sekund vid behov, men vaknar på riktigt gör jag bara om något barn verkligen kräver min uppmärksamhet och typ rycker hårtussar ur min kalufs. Och jag är beroende av min djupsömn. Ibland kanske jag bara hinner ligga i sängen någon timme och dessutom blir väckt då och då, men där emellan effektivitetssover jag på bästa sätt. Så jag lade ner det där med separata sovrum. Saga blev dessutom märkbart glad och lättad att få sova som vanligt. Alla nöjda.
  • När jag separerade och blev tv-lös, fick jag världens största tjock-tv av en vän. Mycket snällt. Nu hade den däremot gett upp. Jag kollar inte så mycket på tv, men gärna på film och har ingen vidare laptop. Och att sitta i kontorshörnan vid braiga datorn en lördagskväll är väl halvkul. Men, genast fick jag en ny (lika tjock) tjock-tv till skänks här i närheten. Hur snällt som helst! Den är däremot så tjock att jag är rädd att den skadat bilens stötdämpare eller något sånt efter transporten. Hur som helst, så hade jag kanske inte fattat hur tjock den var när jag skulle hämta den. Så plötsligt hade jag två enorma tjock-tv-problem. Ett inne och ett i bilen. Men igår släpade och lyfte och baxade och drog på mattor och stånkade och pustade min fina och underbara granne i dörren mitt emot, in den nya tv:n tillsammans med mig. Medan hennes dotter och kompis försökte roa min mycket besvärade 1,5-åring. Jag älskar min granne. Inte för att hon lyfter tv-apparater åt mig, men för att hon är så himla juste och för att hon bor en meter från min dörr. Goda grannar är verkligen guld värt. Och idag knackade en annan granne, som jag inte ens känner, på dörren och ville bära ut den andra gamla klenoden. Nu snackar vi inte en vanlig tjock-tv, utan en i elefantstorlek, så det kunde han såklart inte göra. Men då sprang han iväg för att hämta sin fru, som kom tillbaka med en liten knodd i bärsele. Så sagt och gjort, greppade vi alla tre, varav två av oss med ungar i bärselar, om åbäket och fick ut det till elektronikåtervinningen typ en mils promenad från mitt hus. Fatta vilka underbara grannar jag har. Dessutom fick både jag och 1,5-åringen varsin jämngammal grannkompis att hänga med framöver. Sådana där händelser, de kan lyfta mig från bottenvåningen upp till 10:an på en sekund.
  • Dessutom fick jag en dvd med tv:n. Min gamla hade också gett upp. Och häromdagen hittade jag hela Girls säsong 2 på Tradera (orkar inte vänta på svt och är värdelös på att passa tv-tider), som damp ner i brevlådan innan jag knappt han knäppa med fingrarna (älskar Tradera). Så i morgon kväll, när båda barnen sover hos sin pappa, ska jag gå på yoga och sen ska jag njuta av min nya tjocka tv. Låter det trist? Nej, jag lovar, det är allt annat än trist. Jag ser fram emot det, som om det vore ett spa i världsklass!
  • Och tack för allt pepp på facebook och här! Att inte vara ensam om att få psykbryt är guld värt. Mer pepp åt varandra och alla föräldrar!
DSC_0039 (800x544)

Här är den. Dyrgripen. Klenoden. Rariteten. Antikviteten.

 

Vovvaaaa heeeeej

Jag tycker att det händer så mycket med min 1,5-åring just nu. Jag hänger knappt med. Saker hon gör, ord hon säger, allt hon förstår och samspelet med storebror. Det är så häftigt att få vara med i allt det där. De minsta saker blir plötsligt spännande, världsomvälvande och känslostormande när en ser dem med ett litet barns blick. Just nu är Sagas kanske största fascination hundar. Hon vinkar och ropar efter dem på stan, hon vill titta och prata om dem i pekböcker, hon ser hundar i alltifrån hästar till kaniner och det mest frekvent använda ordet är gissningsvis ”vovvaaa!”. Så häromdagen fick hon en egen gosehund, som kan skälla, men med ganska behaglig ton tack och lov! Mjuk och liten är den. Stora gosedjur är oftast skräckinjagande. Hon välkomnade hunden med en blandning av nyfikenhet och osäkerhet. Efter en stund fick den lite ”mat” i en skål, men hon puttade bara fram skålen lite snabbt och ville inte ta i hunden. Var den levande eller på lek? Men idag övervann hon rädslan tillsammans med storebror. Just nu ska hon göra precis allt som han gör. Kanske inte bara nu, kanske alltid kommer vara så? Jag är så glad att de har varandra. Det är så jäkla fint hur de hittar trygghet tillsammans.

DSC_0140 (800x577)

Vilde gav instruktioner så hunden skulle skälla.

DSC_0141 (800x558)

Lätt som en plätt.

DSC_0147 (620x800)

Sen satt hon och pratade med hunden. Har sällan sett något sötare. ”Heeeej”, sa hon, med en sådan där extra mjuk och liten röst, som många vuxna använder när de pratar med bebisar.

DSC_0155 (800x593)

Helt klart ett av dagens bästa.

 

4 år och hör ALLT

Vilde är 4,5. Underbara unge. Jag är så impad över hans förmåga att uppmärksamma detaljer. Den som inte gillar att läsa om Mitt Fullkomligt Fantastiska Barn, kan sluta nu.

Här kommer två exempel från idag.

Han satt och målade i en pysselbok med bilder av mumintrollen.

V: Mamma, bestämmer Snorkfröken över alla i Mumindalen?

Jag: Hmm, jag vet inte. Hur tänker du nu?

V: Jo men hon heter ju ”fröken” på slutet.

Vad han hade suttit och grubblat på det där, vilket resonemang!

(Nu kallar inte jag pedagogerna för ”fröken”, men de själva gör tydligen det. Både de kvinnliga och manliga däremot).

Nästa grej. Mina barns pappa pratar engelska, så de blir tvåspråkiga. Väldigt spännande tycker jag.

Fortfarande vid köksbordet, där radion stod på. En reklamkanal, eftersom det var sport i P4.  Hur som helst, reklaminslaget rörde hälsokostbutiken ”Life”, eller om det var något annat som har med hälsa att göra och heter samma sak. Jag lyssnade inte, men Vilde gjorde tydligen det:

V: Mamma, de sa ”Vill du hålla dig frisk, gå till Life”, men vi ÄR ju redan i LIFE!?

Typ är de helt bortkollrade eller döda eller vad?!

Det där som gör ens dag

paket (800x565)

En påminnelse när den behövs som bäst. Ihop med favoritchokladen. I silkespapper. Som dessutom dimper ner genom brevinkastet på hallmattan som förr i tiden. Det måste vara något av det finaste. Fantastiskt, som jag då med andra ord.