Karmas lag

DSC_0011 (800x531)

Färsk mjölk. Inte alls någon färsk- och fräschgaranti.

Jag är världens sämsta. Jag har gett min unge sur mjölk till maten, i flera dagar. Och så gnällde jag över att hon envisades med att hälla ut den. Här kommer mina ursäkter: Hon formulerar inte så många ord än och jag själv dricker långt ifrån mjölk varje dag och stora barnet dricker inte mjölk och tydligen kan jag inte läsa datummärkningar.

Tvingade mig själv att dricka upp allt mitt thé med den skurna mjölken. Och dottern fortsätter nu att hälla ut allt hon serveras. Idag i mitt knä.

Rätt åt mig.

Men de borde ha mer effektiva datummärkningar för trötta föräldrar. Mjölkpaket som larmar med både ljus och ljud, är det verkligen för mycket begärt?!

Dags att spackla både hem och hjärta

Jag tänker att det ligger något i det där med feng shui, att det finns ett samband mellan hur ens hem och ens kropp och själ mår. Skrämmande tanke, om jag för tillfället ser mig omkring. Men kanske hänger det ihop med att jag häromdagen fick frågan om jag kanske borde ta någon slags psykbrytmedicin. Nej tack, men gärna ett recept på sömn och mat serverad och klar. Tänk vad mycket bättre det vore om det funkade så. Jag tror att det skulle laga ganska många människor. Men hur som helst, så illa är det faktiskt inte. Men det har varit några mindre peppade veckor. Men jag är nog ungefär bäst i världen på att bita ihop och styra upp och komma igen, så det är väl bara att göra´t. Så idag har jag bara jobbat det nödvändigaste och sedan använt min barnfria dag till små renoveringsprojekt.

När en relation spricker ungefär samtidigt som förlossningsvärkarna börjar finns det av förklarliga skäl inte jättemycket utrymme att piffa sitt hem eller ta hand om sig själv den närmaste tiden därefter. Men bättre sent än aldrig, så idag ganska precis 1,5 år senare, har jag spacklat igen de fulaste och största gamla sprickorna och borrhålen från mitt tidigare liv, och promenerat i morgonsolen och proppat kroppen full med braiga saker. Jag bor i hyresrätt och brukar inte renovera varken kök eller hus, men ni som gör det kan gärna upplysa mig om hur en egentligen ska göra när en spacklar igen borrhål och sånt. Men jag känner mig rätt nöjd med att det i alla fall inte finns några hål längre. Det speglar nog mig själv rätt bra tänker jag – lite märkt av det som varit och lite halvskabbig, men i det stora hela ändå helare och gladare i själen än förr.

DSC_0072 (800x553)

Stress, sömnbrist och tidigare amning tär ju på hela kroppen, men här är lite bra grejer, som gissningsvis kommer få både hud, hår och humör på topp.

DSC_0060 (800x527)

Ett hål i taket (fönsterkarmen?). Inte så snyggt än så länge, men det är i alla fall inget hål längre. Gissar på sandpapper och lite färg, vad tror ni om det?

DSC_0064 (800x532)

Lite nostalgikänsla, ser lite ut som sådant där kludd jag satte upp posters med på 90-talet. Hur som helst, ett steg till att lära mig renovera hus. Bra, för när jag har en tjockare plånbok tänker jag ha mitt eget torp (så jag har någonstans att samla alla fina loppisfynd) och jag tänker att det kommer vara ett lagom skabbigt och väldigt charmigt torp, som gissningsvis behöver lite kärlek och spackel.

Men nu ska jag plocka upp alla femhundraelva gamla smutsiga strumpor i familjens alla storlekar och sen gå och köpa sushi. Ytterligare kärlek till både hus och kropp.

Ha en härlig helg!

Sådant som lyfter en ur skiten

Jag jobbar på med mina lösningar. Ibland leende, ibland ansträngt leende och ibland varvat med några svordomar. Jag har kanske inte hittat stora och världsomvälvande lösningar, men en hel drös av betydelsefulla vardagshändelser, som lyft mig flera meter ur dyngan. Somliga smarta idéer har jag kläckt själv efter en kopp kaffe och andra glädjesmulor har överraskande knackat på dörren.

  • Jag hittade en lösning med förskolan, som kommer bli så bra. Bara det att få gehör och känna att omvärlden gärna hjälper till att hitta sätt som funkar, kan få mig att böla en skvätt av tacksamhet.
  • Köpte jordnötssmör. Ekologiskt och lite crunchy. Galet gott. Har inte ätit jordnötssmör på flera år, men fick en smak hos en vän häromdagen och kom på att det är sådant som kan göra en lycklig i höstrusket.
  • Jag sov lite mer natten som var. Stora barnet fick en ny säng förra veckan, så han har velat sova där i stället för allihop i en hög som vi brukar. Så då nattade jag även lilla barnet i barnrummet. Och hon sov okej, men jag sov lätt som en fjäder och vaknade i panik så fort hon gnällde till det minsta i babyvakten. När vi sover alla i en hög, sover jag tungt som en sten, vaknar kanske omedvetet en halv sekund vid behov, men vaknar på riktigt gör jag bara om något barn verkligen kräver min uppmärksamhet och typ rycker hårtussar ur min kalufs. Och jag är beroende av min djupsömn. Ibland kanske jag bara hinner ligga i sängen någon timme och dessutom blir väckt då och då, men där emellan effektivitetssover jag på bästa sätt. Så jag lade ner det där med separata sovrum. Saga blev dessutom märkbart glad och lättad att få sova som vanligt. Alla nöjda.
  • När jag separerade och blev tv-lös, fick jag världens största tjock-tv av en vän. Mycket snällt. Nu hade den däremot gett upp. Jag kollar inte så mycket på tv, men gärna på film och har ingen vidare laptop. Och att sitta i kontorshörnan vid braiga datorn en lördagskväll är väl halvkul. Men, genast fick jag en ny (lika tjock) tjock-tv till skänks här i närheten. Hur snällt som helst! Den är däremot så tjock att jag är rädd att den skadat bilens stötdämpare eller något sånt efter transporten. Hur som helst, så hade jag kanske inte fattat hur tjock den var när jag skulle hämta den. Så plötsligt hade jag två enorma tjock-tv-problem. Ett inne och ett i bilen. Men igår släpade och lyfte och baxade och drog på mattor och stånkade och pustade min fina och underbara granne i dörren mitt emot, in den nya tv:n tillsammans med mig. Medan hennes dotter och kompis försökte roa min mycket besvärade 1,5-åring. Jag älskar min granne. Inte för att hon lyfter tv-apparater åt mig, men för att hon är så himla juste och för att hon bor en meter från min dörr. Goda grannar är verkligen guld värt. Och idag knackade en annan granne, som jag inte ens känner, på dörren och ville bära ut den andra gamla klenoden. Nu snackar vi inte en vanlig tjock-tv, utan en i elefantstorlek, så det kunde han såklart inte göra. Men då sprang han iväg för att hämta sin fru, som kom tillbaka med en liten knodd i bärsele. Så sagt och gjort, greppade vi alla tre, varav två av oss med ungar i bärselar, om åbäket och fick ut det till elektronikåtervinningen typ en mils promenad från mitt hus. Fatta vilka underbara grannar jag har. Dessutom fick både jag och 1,5-åringen varsin jämngammal grannkompis att hänga med framöver. Sådana där händelser, de kan lyfta mig från bottenvåningen upp till 10:an på en sekund.
  • Dessutom fick jag en dvd med tv:n. Min gamla hade också gett upp. Och häromdagen hittade jag hela Girls säsong 2 på Tradera (orkar inte vänta på svt och är värdelös på att passa tv-tider), som damp ner i brevlådan innan jag knappt han knäppa med fingrarna (älskar Tradera). Så i morgon kväll, när båda barnen sover hos sin pappa, ska jag gå på yoga och sen ska jag njuta av min nya tjocka tv. Låter det trist? Nej, jag lovar, det är allt annat än trist. Jag ser fram emot det, som om det vore ett spa i världsklass!
  • Och tack för allt pepp på facebook och här! Att inte vara ensam om att få psykbryt är guld värt. Mer pepp åt varandra och alla föräldrar!
DSC_0039 (800x544)

Här är den. Dyrgripen. Klenoden. Rariteten. Antikviteten.

 

Världens sämsta mamma?

Så kan det ju kännas.

Jag räcker inte till. Slits i tusen bitar. Barnen skriker efter mig. Jag skriker på dem. De är fantastiska. Jag är trött. Jag hinner inte med. Jag är så långt ifrån en superhjälte som en kan vara.

Och det stör mig att jag är mamma och inte pappa. För som mamma förväntas jag även göra tusenmiljoner fler saker, vilket driver mig till vansinne och hysteri. Kanske dags att checka in någonstans.

På spa, det vore najs.

Så kan det också vara en helt vanlig onsdag.

Med det sagt är det väl bara att bita ihop, komma igen och försöka hitta några smarta lösningar. Med ett leende? Sådär som mammor gör.

Vänliga hälsningar /Den trötta Bitterfittan

Avslöjande: Skräckgenrens sanna inspiratör

Jag är ingen skräckfilmsfantast, tvärtom. Men jag hann ju se ett gäng i tonåren, om så bara för att få hångla. Och den återkommande grejen i läskiga filmer är väl det där monstret, som slås till marken, men gång på gång på gång reser sig upp. Hur en tror att det lyckliga slutet är nära, men så syns den rysliga besten för tusende gången resa sig ur skuggorna – och så är kampen igång på nytt.

Och ikväll kom jag på var den urspungliga idén till det där måste komma ifrån.

Trumvirrrrrrvel…… Ja, ni gissade rätt! Från nattning av en 1,5-åring! Precis.

Känner mig helt mörbultad efter att ha blivit klättrad över, fått hårtussar bortslitna, ögon nästintill utstuckna, halspulsådern så gott som huggen och revbenen – om inte brutna, så åtminstone runtskuffade en aning. Och när lugnet hade lagt sig och jag själv började sväva bort i en sömndimma ackompanjerad av båda barnens lugna snusningar, så såg jag plötsligt i ögonvrån hur någon reste sig över mig ur fotändan, med ett segervisst grin och ett stort MOHAHAHAHAAAAAA! Igen.

Inte slänga mat

När vi äter tillsammans, barnen och jag, flyger det vanligtvis muggar och saltkar och potatisbitar och mjölk genom luften, över bordet, in i väggen osv. Det är min 1,5-åring, som står för det. Jag tror inte att hon gör det för att hon tycker att maten är äcklig, oftast älskar hon mat, men vill hon inte ha mer av mjölken, så drar hon iväg muggen. Sen vill hon ha den igen när hon blivit törstig. Det är inte heller en lek, hon verkar inte kasta för att det är kul när jag plockar upp grejerna. Jag tycker mest att det verkar som att hon inte känner till något annat sätt, att hon inte riktigt har förstått att det räcker att ställa muggen på bordet när hon har fått nog. Vi jobbar på vår kommunikation där.

Men ikväll. Ingenting flög någonstans. Det fanns knappt en munsbit på golvet efteråt. Och jag lovar, jag brukar behöva en skyffel.

Kanske en plötslig mognad hos 1,5-åringen? Eller var det upplägget av maten? Nu fattar jag i sånt fall grejen med fredagsmys med tacos och plockskålar hit och dit. Vi åt inte tacos, men tapas (Det låter ju så fint! Men det var väl inte så värst spanskt, utan mest någon form av plockmat. Skulle även kunna kallas rester, men det låter ju inte så fint…) Men det blev jättegott och alla var nöjda och 1,5-åringen satt och sög på oliver och klyftpotatis och mozarellabitar och gav ifrån sig långa ”Mmmmmm”. Ja, jag smälte. Jag tror hur som helst att möjligheten att plocka och välja och vraka gjorde susen. Och inte blev det några stora konflikter om att man ”inte bara kan äta oliver till middag”. Det plockades av allt. Kanske kan man göra ett liknande upplägg även en vanlig tisdag, separera grejerna mer och låta barnen servera sig varje tomat och gurkbit och riskorn på egen hand…

DSC_0012 (800x536)

Vi rensade kylen och frysen på allt smått som blivit över. Mozarella- och tomatsallad, klyftpotatis (vanlig och sötpotatis-barnen älskar sötpotatis), päron och fikon, brieost och färskost och ostkuber, starka korvar och salami och ostkex och en kant supergott valnötsbröd hittade jag i frysen. Och bönor och vitlöksstekta sockerärtor. Det där jag sa om att bli bättre på att ta tillvara på allt, det går ganska fint.

DSC_0023 (800x521)

DSC_0004 (800x536)

Vitlök och smör med sockerärtor. Ja ungefär i den ordningen. Hejdå förkylningsbaciller!

DSC_0034 (800x544)

Har lärt sig skära själv precis. Det är så häftigt att få dela glädjen med barnen varje gång de erövrar nya färdigheter. Det lilla blir så stort.

Japp, vilken fest!

 

Jag ville hugga lejontänderna i henne

Alltså, trötta småbarnsföräldrar runt 16-snåret på eftermiddagen (ni vet, rusat upp på morgonen och iväg till förskolan och dåligt samvete för att en ligger efter på jobbet och dåligt samvete för att en inte hämtar ännu tidigare på förskolan och rusar och hämtar och tänker att en vill göra något med barnen innan det är dags att slänga ihop maten och få alla i säng) de kan nog vara det läskigaste som finns.

Jo jag kan vara en av dem. Men idag kände jag mig ganska pepp och energisk, när jag plockat upp världens finaste små från föris och styrde raka vägen till biblioteket, som 4-åringen längtade så mycket efter. Bra, 16.05 och en timme tills maten ska stå på bordet och en falukorv hemma i kylen, så det var ju lugnt och gott om tid. Den lugna stunden i den stilla biblioteksmiljön urartade dock så snart 1,5-åringen fattade att vi styrde stegen mot bokhyllorna i markhöjd. Låt oss säga som så att bokstavsordningen inte är som den borde där längre. På en halv sekund var hyllorna så gott som tomma och golvet så gott som fullt. Jag jagade efter och halkade runt bland travarna av barnböcker i alla färger och storlekar och försökte trycka tillbaka dem i hyllorna. Samtidigt som jag försökte hjälpa 4-åringen att fråga efter de allra bästa böckerna om sjörövare. Jag insåg ganska snart att det var helt ogörligt att få in böckerna i motsvarande takt som Saga rev ut dem, så jag fortsatte mitt projekt i kryphöjd med henne fastlåst under ena armen. Bara det att krypa på alla fyra med 11 kg under armen och packa in böcker i bokhyllan med den andra är en övning som lätt kompenserar för att jag inte gör den där dagliga plankan.

Men. Jag var fortfarande vid gott mod. Om än lite stressad i rösten och plaskvåt under armarna.

Och så hittade vi böcker om sjörövare och skatter och satte oss att titta, och så ramlade lilla barnet och slog huvudet och vrålade så att tonerna slog högt i taket i det lilla centrumet där biblan ligger. Men hon tröstades och vaggades och så blev det bra och hon var snart på golvet med nya krafter. Men då. Då kom det en annan mamma. Med tre vildbattingar. Och så satte hon sig precis intill mitt lilla barn och bytte blöja på ett av sina barn och jag brydde mig inte alls, för det hade kunnat vara jag. Men hennes barn hade fina skor och mitt lilla barn älskar skor, så hon närmade sig det andra barnet. Gulligt? Nej. Den andra mamman vände typ ansiktet ut och in och förvandlades till Hulken eller en vampyr. Ja, en väsande, fräsande vampyr, som ryggade tillbaka inför min 11-kilos 1,5 åring som om hon hade haft både pest och ebola.

Vampyren visade sina tänder och hon ba ”Akta! Så hon INTE…!” och så avbröt hon sig, tuggade lite fradga och så kom fräset om att mitt barn faktiskt var alldeles snorig om näsan. Och jag ba, ganska förvånad, eftersom jag missat detta, men ju visste att min unge är frisk som en mört, så jag ”Eeeh, ja, som alla inom fem km radie nyss hörde, grät hon just en massa förtvivlade tårar för att hon slog huvudet i det hårda golvet och alla här borde vara TACKSAMMA att hon återhämtat sig och inte fått en hjärnskakning och att hon inte tjuter rätt ut längre och ger oss bestående tinnitus. Och om man gråter en massa tenderar även näsan att rinna. Hon är inte förkyld. Men sätter du dig nära oss och visar ditt vampyrgrin åt min söta unge igen, så lovar jag att snora ner alla böcker som du vill låna, så du inte törs ta i dem.”

Så sa jag inte.

Men jag borde ha gjort det. Och jag visade mitt stora lejonmammagap och tänkte att jag borde ha sagt allt det där.

Men sen. Då TOG HENNES UNGAR en bok från VÅR fina och väl utvalda hög med böcker. Muminboken, som 4-åringen valt. När de tittat i den läääänge, påpekade jag snällt att ”När ni tittat klart så måste vi ta den för vi ska låna den och gå hem nu”, sneglandes efter vampyrmamman och hoppades att hon kanske skulle fatta vinken och komma och ge oss boken. Det gjorde hon inte.

Jag försökte få min 4-åring att kanske välja en annan Muminbok, men det ville han inte. Han hade ju valt just den och de andra barnen hade ju redan bläddrat i den fram och tillbaka och upp och ner. Så tillslut kände jag mig tvungen att försiktigt lirka boken ur händerna på barnen och förklara att nu hade de ju fått titta och vi behövde gå hem. Men då kom vampyrmamman. Med sina sylvassa tänder och klockan nu 16.20-tröttheten blänkande i ögonen och sa ifrån ”DE HADE JU DEN”. Och jag ba ”Men!.Nej..Vi…” Och hon ba lyssnade inte alls och jag ba men ”Vi hade redan valt den ju, vi hade ju en liten hög här…” Och mina lejonmammatänder tycktes ha låst sig och gnisslade bara lite larvigt, medan hon svepte sin vampyrkappa några varv omkring sig och sina vampyrungar och var Så Snäll som Minsann kunde se förbi sådana som oss som snorar och samlar favoritböcker på hög, och läste en annan bok för att trösta sina stackars barn. Och jag ville hugga lejongapständerna i halsen på henne. Ingen tar min unges Muminbok kl 16.24 liksom.

Och just när vi skulle gå vällde en hel drös med andra stressade och pressade vampyr-, lejon-, tiger-, föräldrar och deras ungar in genom dörren och började trängas och stångas vid boklådor och den enda utlåningsmaskinen. Livsfarligt. Fullkomligt livsfarligt att gå till biblan en vanlig onsdagseftermiddag. Och ganska hemskt, att alla är så pressade och stressade.

I morgon ska vi gå raka spåret hem och lägga oss i en hög i soffan och läsa om Mumin.

Piro1: Kissa. Prio2: Uträtta stordåd.

Prioritering. Grundbulten i livet här. Och då menar jag inte i första hand att unna mig en lugn afton i stället för att storstäda, utan på detaljnivå. Här snackar vi livsnödvändigheter. Varje kväll har jag en högst avancerad priolista inombords och vetskapen att minsta felsteg kan sluta med att jag får somna med schampo i håret, definitivt med oborstade tänder och i allra värsta fall hungrig mage och överfull kissblåsa. Skulle jag få för mig att lägga prio1-grejerna sist på listan och i stället typ sätta mig en stund på soffkanten och bläddra i en tidning, kan jag vara säker på att något kommer att inträffa som avbryter kvällens slapp- och slarv abrupt. Kanske ett amningsmaraton, en kräkkatastrof eller ett visserligen mysigt, men med schampo i håret nog så krävande ”MammaDuSkaLiggaPrecisEnMillimeterIntillMigHelaNattenFrånOchMedNU-scenario”.

Det fina i kråksången är att jag;

1. blivit bra på att prioritera(såklart).

2. blivit sjukt effektiv.

3. säkert har ådragit mig både hål i tänderna och en väl uttänjd urinblåsa efter alla gånger jag slarvat och ändå felprioriterat.

4. blivit rätt bra på det här med att känna efter och urskilja mina behov (sådant där en kan gå åratal i terapi för – vilket jag visserligen också gör – men här hemma har jag fått det som en superinjektion). Alltså för att lyckas numrera behoven rätt. Annars står en lätt där med ”Prio1 dricka vatten”, ”Prio2 kissa”. Och ATTANS, så fel det kan bli om en inte hann längre än till Prio1 och hällde i sig största glaset vatten. Ja som ni hör är det verkligen storartade planer jag har på mina listor.

5. genom att uppmärksamma varje liten grej jag gör, känns det som jag hunnit med SÅ MYCKET när jag i själva verket inte hunnit med något särskilt uppseendeväckande alls.

Ikväll har jag prickat av punkt efter punkt i en sådan rasande fart att jag gissningsvis måste närma mig att uträtta stordåd, rädda världen och uppnå en makalös karriär.

Om inget alltför oväntat inträffar kommer jag åtminstone gå och lägga mig tvagad och mätt och med tvätten ren och upphängd på tork(!) – dessutom har jag hunnit tvätta mig igenom berget av barnens sjukdomsbasiluskiga tvätt och äntligen nått fram till mina egna kläder. Jag har också hunnit placera min mobilladdare, ett vattenglas och en bra bok intill sängen(överlevnadskit nr1) och ätit två chokladbitar och konverserat en hel lång stund i telefonen och skrivit allt detta och torkat upp frukostgröten från golvet och middagsresterna från väggarna och kokat vatten för en kopp té(som jag kanske kanske kanske även kommer hinna dricka) och så har jag flyttat upp 4-åringen från golvet där han ”som enligt egen utsago Inte Alls Var Trött” hade somnat pladask över mjukdjuren och så har jag klappat flera gånger på 1-åringen som nu är inne i en febersjuka och sjukomgång nummer två under dessa två första semesterveckor.

Check check check check check och god natt dåra. Det sista är jag som inbiten nattuggla dessvärre sämst på att göra.

Ja, jag går genom eld och vatten (läs: kräks) för dig!

blomster2011 (800x531)

Bloggande blir ju ett urval av ens verklighet. Mycket praktiskt. Plocka fram godbitarna och sudda bort några skavanker. Därav den två år gamla sommarbilden. Skulle jag skildra det senaste dygnets verkliga verklighet i bild, skulle jag antagligen förlora samtliga läsare.

Ett av mina absoluta skräckscenarier det senaste året, själv med två små, har varit vinterkräksjuka, varpå vi har överkonsumerat handsprit, vänt i dörren till förskolan i panik, svalt hela vitpepparkorn i mängder (det sägs funka). Och vi har klarat oss ganska så bra genom vinter och tuffa tider. Men. Första dagen på sommarsemestern, första vilodagen på evigheter. Givetvis. Då slår den till. En vecka in i juli. Vinterkräksjukan.

Det går oftast bra att vara ensamförälder. Inte så bra går det när 1-åringen har kräkts ner hela (min!) stora säng, som inte var preparerad med plastad frotté, mitt i natten. Stackars liten såklart. Men för att fokusera på det praktiska – helt omöjligt att styra upp infernot själv, tänkte jag. Så, jag försökte ringa min vän, som inte ens har barn. Men där mitt i natten tänkte jag att hon nog skulle veta vad jag skulle göra. Hon är en mycket klok vän. När jag inte hade fått tag i henne, tog jag ett inte så djupt andetag(stanken!). Sen överträffade jag mig själv i multitasking, effektivitet och positivt och lösningsinriktat förhållningssätt (Ja anställ mig!).

Sammanfattning i korthet: Duschar barn, duschar mig, duschar barn igen, duschar mina tår. Placerar barn på ren handduk. Röjer. Snabbt snabbt till tvättmaskinen. 1-åring ylar och kryper panikartat efter. Var finns de svarta sopsäckarna?! In med resten där. Blir djupt religiös och tackar gudar från alla religioner för tvättbar bäddmadrass! Håller 1-åring med högerarmen, fångar kräkningar med vänsterhanden, torkar spyor med strumpan. Tröstar. Till duschen(igen). Osv osv osv. Alla rena(igen). Sätter 1-åring i lekhagen. Ringer Vårdguiden. Rotar runt och letar och tömmer skåp och svär och vänder på lådor och hittar vätskeersättningen. Nej, för vuxna.  Rotar runt och letar och vänder på lådor och hittar den för barn. Till tvättstugan, här krävs större resurser än min maskin, bokar första morgonpasset(Brukar vara fullbokat. Tack för semestertider och morgontrötta grannar), bäddar rent och tröstar övertrötta barnet, som nu är väldigt blek om nosen. Vätskeersättning? Nej. Vatten? Nej. Blåbärssoppa? Nej. Ammar lite grand(tur vi inte lyckats sluta). Somnar i en hög. Vaknar med spya i håret. Tänker att jag har världens finaste barn. Tänker att kärleken är ologisk och störst av allt.

Bästa städhjälpen – gurkmeja

Som middagssällskap har jag oftast minst en mat-tornado. Samtidigt gillar vi att äta qinoa, ris och couscous. Den ljusa sortens qinoa är nog favoriten. Bra, då den har lite bättre näringsinnehåll än tex vitt ris. Mindre kul däremot att den går ton i ton med mitt köksgolv. I dagar efteråt dras de små, osynliga, ”fröna” runt i lägenheten.

Ett hett tips är att vänta med att torka upp dem tills de torkat och stelnat, så klibbar de inte fast i golvet. Röj undan det andra eller natta barnen innan du drar ett varv med dammsugaren eller trasan.

Men det allra bästa knepet upptäckte jag idag när jag livade upp den lite ”bläiga” dagen med en rejäl nypa gurkmeja. Spännande att färga mat, tyckte barnen, men framförallt – så mycket lättare att hitta de solgula små kornen där på golvet!

Postat med WordPress för Android