Allt runt omkring är dött, då finns det plats att leva

Untitled (1024x796)

Jag älskar det här novembergråvädret. Det är så kravlöst. Oktober är fullt av fantastisk och kraftfull färgprakt, men också en påminnelse om att en måste ta vara på varje solglimt och varje rött höstlöv. För snart försvinner allt och världen kommer vara som död, ända fram tills de första små oskyldiga gröna bladen vågar sig fram en evighet senare. November däremot, då är det redan över, slut, inget att göra åt. Dött, öde, kalt – men också som ett oskrivet blad med tusen möjligheter. Jag älskar även att springa i alléer, vilket det råkar finnas gott om där jag bor. Frigörande. Som en pånyttfödelse. Lämna allt skräp i ena änden och springa allt vad man kan. Någonstans på mitten brukar jag tro att jag ska dö (det är långa alléer häromkring), men efter kanske två tredjedelar brukar det börja pirra av livskraft och höga endorfiner i hela kroppen. Som en förlossning. Fast den nya människan var jag.

En helt ny människa

Har haft ett dygn utan barn. Misstolka mig inte, jag älskar mina barn och det ska bli mysigt när de strax kommer tillbaka. Men det var mer än välbehövligt med en paus.

Jag började med ett yogapass ihop med en gammal vän på det här stället vid Tessinparken. Jag yogade mycket innan jag fick barn. Därefter inte alls. Och det här stället hade jag aldrig varit på förut. Men det blev helt klart en fullträff. Irrade runt fullkomligt överstressad och förvirrad i regnet när jag skulle hitta dit, inte för att det egentligen var svårt att hitta, utan bara helt bortkollrad av stress. Jag kom därifrån som en gladare, helt klart mindre stressad och skönt trött människa, med begynnande träningvärk.

Hemma åt jag världens godaste plockmat. Inte så särskilt avancerat, men efter yogan och de regniga promenaderna, smakade det i alla fall så.

Hängde i soffan.

Gick och lade mig innan midnatt i rena, nya och lyxiga lakan, som jag fyndade så galet prisvärt häromdagen att det kändes som en skänk från ovan. Lakan är ju rätt intimt och det här var de första jag köpte sedan skilsmässan, så det blev liksom lite extra lyxigt. Och sådana där små detaljer som skön bomullssatin kan verkligen göra min dag.

Vaknade nio timmar senare efter fullkomlig djupsömn. Utvilad för första gången på 1,5 år.

Att jag känner mig som en ny människa är en underdrift. Nu är jag redo för precis vad som helst i livet.

Tidigare den här veckan har jag förresten, förutom att jag våndats, stressat och tänkt negativa tankar, samtidigt försökt vända på allt det där. Så jag har även fått en massa små saker gjorda, som känns stora på så sätt att de rensat ut, frigjort plats och gett utrymme för nya och mer positiva energier. Rensat och frostat av frysen, fyllt den med en massa fräsch och god mat, rensat avloppet, tvättat sånt där som ofta blir liggandes längst ner i botten på tvättkorgen alldeles för länge, styrt upp diverse praktiska grejer, sökt nya jobbprojekt som jag verkligen känner mig peppad inför tanken på och lite annat ditt och datt.

Det kommer bli så fantastiskt bra det här!

Le så blir du glad!

I morse var jag antagligen världens tröttaste. Men, som genom en skänk från ovan hade det häromdagen visat sig att jag hade ett klipp kvar på ett mycket gammalt klippkort för personlig träning/coachning på Orangeriet (Ett mycket trevligt ställe som doftar apelsin oavsett årstid och som får en att bli alldeles lugn oavsett stressnivå och där det liksom inte är okej att vara opepp – och det funkar, tror inte att någon går nedstämd därifrån. Och jo, det är värt lite reklam.). Hur som helst, var jag egentligen inte alls särskilt motiverad att gå dit eller att börja leta efter de där musklerna som jag tappat bort någonstans bland datahängande och amning. Men. Fattig som en kyrkråtta (nä, men nästan) kan en ju inte inte utnyttja det sista klippet. Så jag tog min spaghettikropp och gick dit. Eller nej, faktiskt inte. Jag tog bilen (Ja jag vet, värdelöst, men jag hade inte hunnit lämna barnen eller hunnit få något jobb gjort resten av dagen annars, säger vi.)

Och väl där fick jag ungefär tusen olika instruktioner i plankor. På egen begäran. För jag har hört så enormt mycket bra om att stå i planka, om hur stark och stabil en ska bli. Och eftersom jag tror på det, så finns det faktiskt chans att jag även kommer göra det på riktigt. Och jag gissar att det är a och o för att hitta tillbaka till träning, att faktiskt göra. Gissningsvis bästa sättet. Eller vad tror ni?

Jag har lite svårt att acceptera att jag är en spaghetti, jag tror helst att jag är starkast i världen. Men den där nackspärren och sneda människan i spegeln ger ibland en hint om att jag, hmm, har varit starkare om vi säger så.

DSC_0017 (800x547)

Lite så här höll vi på.

Sen gick jag hem och övade på det hela några minuter. Barnens mjuka lekmatta är den bästa träningsmattan kan meddelas! Här sitter jag däremot inte i någon särskilt effektiv träningspose. Mitt ansträngda plankande håller jag för mig själv. Här i bilden övar jag mig i stället i världens mest (o)naturliga leende.

DSC_0008 (800x535)

Ann-Sophie, som är den peppande själen på Orangeriet, menar att man ska le för att bli glad. Äkta eller inte. Så sagt och gjort, här har ni morgonens mest (o)naturliga leende. Men nu är jag glad, så det funkade ju fint. Tillsammans med en dos koffein sen när jag kom hem.

Uppdatering av inlägget: Med spaghetti menar jag såklart kokt spaghetti eller kanske överkokt till och med. Så det inte blir några missförstånd.