F…

… som i förkylning. Och visserligen även i fredag. Men festen blir ihop med dessa ikväll. Den blå kompisen är en nässköljare, för den som kanske tänkte något annat. Världens bästa grej. Utklassar nässprayen nästan helt. Vad ska ni göra? Något roligare än att utvärdera förkylningsdon?

DSC_0002 (800x552)

 

Allt runt omkring är dött, då finns det plats att leva

Untitled (1024x796)

Jag älskar det här novembergråvädret. Det är så kravlöst. Oktober är fullt av fantastisk och kraftfull färgprakt, men också en påminnelse om att en måste ta vara på varje solglimt och varje rött höstlöv. För snart försvinner allt och världen kommer vara som död, ända fram tills de första små oskyldiga gröna bladen vågar sig fram en evighet senare. November däremot, då är det redan över, slut, inget att göra åt. Dött, öde, kalt – men också som ett oskrivet blad med tusen möjligheter. Jag älskar även att springa i alléer, vilket det råkar finnas gott om där jag bor. Frigörande. Som en pånyttfödelse. Lämna allt skräp i ena änden och springa allt vad man kan. Någonstans på mitten brukar jag tro att jag ska dö (det är långa alléer häromkring), men efter kanske två tredjedelar brukar det börja pirra av livskraft och höga endorfiner i hela kroppen. Som en förlossning. Fast den nya människan var jag.

Dags att spackla både hem och hjärta

Jag tänker att det ligger något i det där med feng shui, att det finns ett samband mellan hur ens hem och ens kropp och själ mår. Skrämmande tanke, om jag för tillfället ser mig omkring. Men kanske hänger det ihop med att jag häromdagen fick frågan om jag kanske borde ta någon slags psykbrytmedicin. Nej tack, men gärna ett recept på sömn och mat serverad och klar. Tänk vad mycket bättre det vore om det funkade så. Jag tror att det skulle laga ganska många människor. Men hur som helst, så illa är det faktiskt inte. Men det har varit några mindre peppade veckor. Men jag är nog ungefär bäst i världen på att bita ihop och styra upp och komma igen, så det är väl bara att göra´t. Så idag har jag bara jobbat det nödvändigaste och sedan använt min barnfria dag till små renoveringsprojekt.

När en relation spricker ungefär samtidigt som förlossningsvärkarna börjar finns det av förklarliga skäl inte jättemycket utrymme att piffa sitt hem eller ta hand om sig själv den närmaste tiden därefter. Men bättre sent än aldrig, så idag ganska precis 1,5 år senare, har jag spacklat igen de fulaste och största gamla sprickorna och borrhålen från mitt tidigare liv, och promenerat i morgonsolen och proppat kroppen full med braiga saker. Jag bor i hyresrätt och brukar inte renovera varken kök eller hus, men ni som gör det kan gärna upplysa mig om hur en egentligen ska göra när en spacklar igen borrhål och sånt. Men jag känner mig rätt nöjd med att det i alla fall inte finns några hål längre. Det speglar nog mig själv rätt bra tänker jag – lite märkt av det som varit och lite halvskabbig, men i det stora hela ändå helare och gladare i själen än förr.

DSC_0072 (800x553)

Stress, sömnbrist och tidigare amning tär ju på hela kroppen, men här är lite bra grejer, som gissningsvis kommer få både hud, hår och humör på topp.

DSC_0060 (800x527)

Ett hål i taket (fönsterkarmen?). Inte så snyggt än så länge, men det är i alla fall inget hål längre. Gissar på sandpapper och lite färg, vad tror ni om det?

DSC_0064 (800x532)

Lite nostalgikänsla, ser lite ut som sådant där kludd jag satte upp posters med på 90-talet. Hur som helst, ett steg till att lära mig renovera hus. Bra, för när jag har en tjockare plånbok tänker jag ha mitt eget torp (så jag har någonstans att samla alla fina loppisfynd) och jag tänker att det kommer vara ett lagom skabbigt och väldigt charmigt torp, som gissningsvis behöver lite kärlek och spackel.

Men nu ska jag plocka upp alla femhundraelva gamla smutsiga strumpor i familjens alla storlekar och sen gå och köpa sushi. Ytterligare kärlek till både hus och kropp.

Ha en härlig helg!

Host host

Någon som har en ofarlig, men effektiv mirakelkur mot hosta hos småbarn? Hon är stor nog att äta honung, men vill inte ha. Fler förslag mottages gärna!

Den dag jag vaknar utan någon annans snor och hosta i håret känns långt borta med ett 1,5-årigt förskolebarn att dela kudde med. Men det är väl sådant en kommer sakna sen, sägs det.

God?natt då.

 

En helt ny människa

Har haft ett dygn utan barn. Misstolka mig inte, jag älskar mina barn och det ska bli mysigt när de strax kommer tillbaka. Men det var mer än välbehövligt med en paus.

Jag började med ett yogapass ihop med en gammal vän på det här stället vid Tessinparken. Jag yogade mycket innan jag fick barn. Därefter inte alls. Och det här stället hade jag aldrig varit på förut. Men det blev helt klart en fullträff. Irrade runt fullkomligt överstressad och förvirrad i regnet när jag skulle hitta dit, inte för att det egentligen var svårt att hitta, utan bara helt bortkollrad av stress. Jag kom därifrån som en gladare, helt klart mindre stressad och skönt trött människa, med begynnande träningvärk.

Hemma åt jag världens godaste plockmat. Inte så särskilt avancerat, men efter yogan och de regniga promenaderna, smakade det i alla fall så.

Hängde i soffan.

Gick och lade mig innan midnatt i rena, nya och lyxiga lakan, som jag fyndade så galet prisvärt häromdagen att det kändes som en skänk från ovan. Lakan är ju rätt intimt och det här var de första jag köpte sedan skilsmässan, så det blev liksom lite extra lyxigt. Och sådana där små detaljer som skön bomullssatin kan verkligen göra min dag.

Vaknade nio timmar senare efter fullkomlig djupsömn. Utvilad för första gången på 1,5 år.

Att jag känner mig som en ny människa är en underdrift. Nu är jag redo för precis vad som helst i livet.

Tidigare den här veckan har jag förresten, förutom att jag våndats, stressat och tänkt negativa tankar, samtidigt försökt vända på allt det där. Så jag har även fått en massa små saker gjorda, som känns stora på så sätt att de rensat ut, frigjort plats och gett utrymme för nya och mer positiva energier. Rensat och frostat av frysen, fyllt den med en massa fräsch och god mat, rensat avloppet, tvättat sånt där som ofta blir liggandes längst ner i botten på tvättkorgen alldeles för länge, styrt upp diverse praktiska grejer, sökt nya jobbprojekt som jag verkligen känner mig peppad inför tanken på och lite annat ditt och datt.

Det kommer bli så fantastiskt bra det här!

Det är fel på samhället, inte på kvinnan

PMS.

Och-här-kan-ni-tänka-en-lång-radda-svordomar.

Jag slutade ju amma för någon månad sedan och tänkte att det var bra att kroppen skulle få bli min egen igen, att den skulle få hitta tillbaka till sin naturliga balans.

Inte.

Om det är ett sjuhelsike att hantera gravid- och därefter amningshormoner, så är det som kommer efteråt, om möjligt ännu värre. Och ja, oavsett vad forskningen säger, är jag övertygad om att det blir värre efter barnafödande och kanske även med åldern.

Och jag känner såhär. Hjälp, jag har inte tid med de här känslosvängningarna och tröttheten! Och så gjorde jag, som jag ofta gör när jag befinner mig i en livskris – googlade. Hoppades hitta någon mirakelkur. Typ ”Ät glass, så blir det bra”. Det stod däremot inte så. Och jag har själv skrivit en artikel om det här för bara något år sedan, så jag har egentligen bra koll på ämnet på flera nivåer. Men jag googlade i alla fall och påmindes om hur orättvist det är. Inte bara att kvinnor ska behöva dras med alla dessa hormoner, utan framförallt hur lite utrymme det finns i samhället för hormonella svängningar och kvinnors besvär.

Om män hade varit de som gick igenom graviditeter och amningar och menscyklar, lovar jag att det antingen hade funnits något mirakelpreparat eller någon slags samhällelig regel som lät män ta en paus dessa dagar. Det hade inte ansetts okej att en man skulle behöva gå runt och lida av sina hormoner och samtidigt ha samma ansvarsbörda som vanligt för arbete och barn. Det är jag ganska övertygad om. För just vila, extra sömn och mindre stress är ju sådant som sägs kunna lindra PMS. Kan det inte vara kroppens sätt att säga att just de här dagarna behöver jag vila lite extra?

Om män hade haft de här besvären tror jag inte heller att de hade proppats fulla med starka antidepressiva mediciner, som en del kvinnor med svår PMS medicineras med.

Det finns också experter som menar att det kanske inte är kvinnorna ”det är fel på” och som behöver botas, utan hur man ser på tex starka känslor, som ilska, hos just en kvinna. Arga kvinnor anses, som bekant, inte så värst okej.

Varför ska kvinnor behöva äta antidepressiva för att de drabbas av känslosvängningar? Är det verkligen så farligt med känslosamma kvinnor att de måste tystas med alla medel? Skulle det inte vara bättre om det fanns en större acceptans av alla känslor och utrymme att några dagar i månaden få vila lite extra? Kanske skulle kvinnors PMS lindras av något så enkelt som att få större utrymme för sina känslor. Om det inte ansågs så farligt med en lite hetsig kvinna, om det inte ansågs så konstigt med en kvinna som ställer högre krav. När jag googlade beskrev många kvinnor just hur deras PMS och ”hetsiga humör” drabbade deras partners och hur det var så synd om partnern som behövde stå ut med dem. Men ärligt talat, hur synd är det om männen i de sammanhangen? Hade rollerna varit ombytta tror jag att synen hade varit att kvinnan under mannens PMS-dagar skulle avlasta honom lite extra, passa upp på honom och ta större ansvar för tex hem och barn de dagarna, för att han hade fullt upp med sin kropp och sina hormoner. ”Gå och lägg dig och vila på soffan, älskling, ihop med en kopp the, medan jag tar hand om barnen och lagar middag” – hur många skulle inte få sin PMS kurerad eller åtminstone lindrad av något så enkelt?

Nu går ju inte det när en lever själv med barnen, men kanske kan det vara ett alternativ att acceptera situationen, kanske hämta barnen en stund tidigare så vi slipper stressa hem, laga något snabbt och enkelt till middag, lämna tvätten till senare i veckan och lägga sig tidigt. Kan ju vara en smart grej. Bortsett från att jag ju har rätt många ”måsten” och stressfaktorer, som helst inte ska skjutas upp fler dagar. Men det kanske går att lösa med en hård prioriteringslista och en extra kopp thé? Jag tror jag är inne på något mycket smart här. Vad tror ni?

Le så blir du glad!

I morse var jag antagligen världens tröttaste. Men, som genom en skänk från ovan hade det häromdagen visat sig att jag hade ett klipp kvar på ett mycket gammalt klippkort för personlig träning/coachning på Orangeriet (Ett mycket trevligt ställe som doftar apelsin oavsett årstid och som får en att bli alldeles lugn oavsett stressnivå och där det liksom inte är okej att vara opepp – och det funkar, tror inte att någon går nedstämd därifrån. Och jo, det är värt lite reklam.). Hur som helst, var jag egentligen inte alls särskilt motiverad att gå dit eller att börja leta efter de där musklerna som jag tappat bort någonstans bland datahängande och amning. Men. Fattig som en kyrkråtta (nä, men nästan) kan en ju inte inte utnyttja det sista klippet. Så jag tog min spaghettikropp och gick dit. Eller nej, faktiskt inte. Jag tog bilen (Ja jag vet, värdelöst, men jag hade inte hunnit lämna barnen eller hunnit få något jobb gjort resten av dagen annars, säger vi.)

Och väl där fick jag ungefär tusen olika instruktioner i plankor. På egen begäran. För jag har hört så enormt mycket bra om att stå i planka, om hur stark och stabil en ska bli. Och eftersom jag tror på det, så finns det faktiskt chans att jag även kommer göra det på riktigt. Och jag gissar att det är a och o för att hitta tillbaka till träning, att faktiskt göra. Gissningsvis bästa sättet. Eller vad tror ni?

Jag har lite svårt att acceptera att jag är en spaghetti, jag tror helst att jag är starkast i världen. Men den där nackspärren och sneda människan i spegeln ger ibland en hint om att jag, hmm, har varit starkare om vi säger så.

DSC_0017 (800x547)

Lite så här höll vi på.

Sen gick jag hem och övade på det hela några minuter. Barnens mjuka lekmatta är den bästa träningsmattan kan meddelas! Här sitter jag däremot inte i någon särskilt effektiv träningspose. Mitt ansträngda plankande håller jag för mig själv. Här i bilden övar jag mig i stället i världens mest (o)naturliga leende.

DSC_0008 (800x535)

Ann-Sophie, som är den peppande själen på Orangeriet, menar att man ska le för att bli glad. Äkta eller inte. Så sagt och gjort, här har ni morgonens mest (o)naturliga leende. Men nu är jag glad, så det funkade ju fint. Tillsammans med en dos koffein sen när jag kom hem.

Uppdatering av inlägget: Med spaghetti menar jag såklart kokt spaghetti eller kanske överkokt till och med. Så det inte blir några missförstånd.

Ibland är det läge att vara tacksam

I vissa fall tycker jag att tacksamhet kan vara något negativt, då det kan göra att man fastnar och nöjer sig med något som är halvdant i stället för att sträva efter förändring och förbättring. Men ibland är jag enormt tacksam, som över att varken ha behövt förblöda eller dö när jag väntade och födde barn. Och över att dessutom ha fått två levande och friska barn.

Inte alls en självklarhet. Eller jo, i Sverige är det någorlunda självklart. I en grupp som jag umgicks med på kanske tio tjejer, som väntade barn samtidigt som jag var gravid med första barnet, föddes flera av barnen under ganska dramatiska omständigheter. Men alla barn och mammor överlevde och mår bra. Det är bara ett litet subjektivt exempel från min egen verklighet. Och själv hade jag två missfall innan första barnet. Jättejobbigt såklart, men inget som har gett mig bestående problem. Men, som Musikhjälpen nu uppmärksammar, är det för väldigt många kvinnor förenat med livsfara både att vara gravid och föda barn.

Så mycket som varannan minut dör en kvinna i samband med graviditet eller förlossning. Värst drabbade är unga tjejer mellan 15-20 år. Och 50 000 kvinnor dör varje år till följd av osäkra aborter. Och nej, det är ju inte här hemma det sker i första hand. 99 procent av alla dödsfall sker i låginkomstländer. Inte alls okej. Helt jäkla sjukt ickeokej.

Därför tycker jag att det här förtjänar all spridning. Både som en viktig fråga att prata mer om och som en viktig grej att stödja ekonomiskt om man känner för det. Även några få kronor spelar roll. 100 kronor kan räcka till exempelvis medicin som förhindrar förblödning vid 100 förlossningar och 50 kronor kan räcka till ett års förbrukning av p-piller. Här är lite mer info om hur insamlingen går till!

Sen menar jag inte att vi för den sakens skull får vara alltför tacksamma och glömma bort att diskutera den svenska förlossningsvården. Bristen på barnmorskor och deras enormt tuffa arbetssituation ska självklart uppmärksammas den med!

förlossn (800x621)

Jag trodde givetvis att jag skulle dö. För helt ärligt, det är inte särskilt romantiskt och vackert att föda barn. Det är ett blodigt och kladdigt helvete. Men jag befann mig aldrig i verklig livsfara. Och jag överlevde och är galet tacksam för det. Och för de där små som kom ut tillslut. (Och ja, jag gjorde bilden svartvit för att bespara er lite av verkligheten.)

Tacksamhet och tuttkameror

Jag är frisk! Så ska jag vakna och jubla varje dag. Jag ska vara min kropp tacksam för allt den klarar av trots att jag alltför ofta driver på den för hårt och tar den för given och pressar den till tusen. Jag är tacksam att den funkar. Tacksam att jag kan ta hand om mina barn, att jag orkar med sömnbrist och kan jobba och springa och vicka på tårna. Och tacksam för all njutning jag får uppleva genom min kropp. Hur den låter mig känna smaken av jordgubbar och doften av solvarma barn och energin jag känner från topp till tå när jag sträcker ut min morgontrötta kropp med armarna så högt jag kan mot solen eller regnet, och även svajiga dagar med stormiga vindar. Tacksam för kaffedoft och orgasmer och upprörda känslor vid politiska diskussioner.

För en liten stund trodde jag att det var slut på allt det där, att det var kört. Jag hittade en knöl i ena bröstet och blev kort och gott skiträdd. Ja, jag är ung och amning minskar risken för bröstcancer osv, men sedan finns det ju undantag. Och en stund var jag så djävulskt rädd att höra till ett av de undantagen.

En tjej, en småbarnsmamma, som började plugga journalistik samtidigt som jag, blev aldrig klar med  utbildningen. Det gör ont i mig att tänka på det. Så orättvist. Och jag är så tacksam att jag blev klar. Och tacksam att jag får fortsätta oroa mig över hur jag ska få ihop vardagen och hur det ska gå med karriären och hur jag nånsin ska lyckas vika mig igenom mitt enorma berg av tvätt. Och i stället för att bekymra mig, ska jag njuta av det. Njuta av stunden. Njuta av varje plagg jag viker. Njuta av alla möjligheter.

Sedan förvärvade jag en ny erfarenhet idag. Den av mammografi och ultraljud av tuttarna. Ultraljud var ju inte så märkvärdigt, utöver oron att det skulle dyka upp något avvikande i läkarens koncentrerade blick på skärmen. Annars var det mest som ett ultraljud under graviditet, men av en annan kroppsdel. Men mammografin. En helt ny upplevelse. Apparaten var rätt stor, men ändå mindre än jag hade föreställt mig. Jag trodde det skulle se ut mer som ett maskinrum med stål och grova grejer. Vet inte var jag fått den bilden ifrån. Har väldigt liten erfarenhet av röntgen. Maskinen är ju en slags fotoautomat för brösten och den påminde om just en sådan, alternativt en träningsmaskin på gymmet. Och där skulle ett bröst i taget stoppas in och klämmas ihop mellan två plastskivor, typ. Ursäkta den helt värdelösa beskrivningen. Ångrar att jag inte tog en bild av apparaten.

Jag hade hört att undersökningen skulle göra ont. På mig gjorde det däremot inte ont alls. Inte det minsta, bara sådär två sekunder när ena revbenet också var nära att klämmas in. Jag stod mest och tänkte på att maskinen, en Samsung, var designad med rosa-lila detaljer och väldigt runda och mjuka former. Ska det få kvinnor att känna sig mer hemma och bekväma eller? Jag är nog knäpp, men jag störde mig väldigt på det där och tänkte att om jag skulle få ett negativt hälsobesked, skulle jag i efterhand undra varför jag ens brydde mig om färgen på tuttkameran. Men nu är jag frisk och tacksam. Och med hälsan i behåll har jag tack och lov lyxen att fortsätta grubbla över de där små grejerna. Så hur kommer det sig egentligen att mammografiapparaten var rosa? Hur tänkte den som designade den? Och hur ser apparater som kollar prostatacancer ut? Om det nu görs med en apparat.

Avslutningsvis en uppmaning – glöm för bövelen inte att klämma er på tuttarna då och då!

Postat med WordPress för Android

Ja, jag går genom eld och vatten (läs: kräks) för dig!

blomster2011 (800x531)

Bloggande blir ju ett urval av ens verklighet. Mycket praktiskt. Plocka fram godbitarna och sudda bort några skavanker. Därav den två år gamla sommarbilden. Skulle jag skildra det senaste dygnets verkliga verklighet i bild, skulle jag antagligen förlora samtliga läsare.

Ett av mina absoluta skräckscenarier det senaste året, själv med två små, har varit vinterkräksjuka, varpå vi har överkonsumerat handsprit, vänt i dörren till förskolan i panik, svalt hela vitpepparkorn i mängder (det sägs funka). Och vi har klarat oss ganska så bra genom vinter och tuffa tider. Men. Första dagen på sommarsemestern, första vilodagen på evigheter. Givetvis. Då slår den till. En vecka in i juli. Vinterkräksjukan.

Det går oftast bra att vara ensamförälder. Inte så bra går det när 1-åringen har kräkts ner hela (min!) stora säng, som inte var preparerad med plastad frotté, mitt i natten. Stackars liten såklart. Men för att fokusera på det praktiska – helt omöjligt att styra upp infernot själv, tänkte jag. Så, jag försökte ringa min vän, som inte ens har barn. Men där mitt i natten tänkte jag att hon nog skulle veta vad jag skulle göra. Hon är en mycket klok vän. När jag inte hade fått tag i henne, tog jag ett inte så djupt andetag(stanken!). Sen överträffade jag mig själv i multitasking, effektivitet och positivt och lösningsinriktat förhållningssätt (Ja anställ mig!).

Sammanfattning i korthet: Duschar barn, duschar mig, duschar barn igen, duschar mina tår. Placerar barn på ren handduk. Röjer. Snabbt snabbt till tvättmaskinen. 1-åring ylar och kryper panikartat efter. Var finns de svarta sopsäckarna?! In med resten där. Blir djupt religiös och tackar gudar från alla religioner för tvättbar bäddmadrass! Håller 1-åring med högerarmen, fångar kräkningar med vänsterhanden, torkar spyor med strumpan. Tröstar. Till duschen(igen). Osv osv osv. Alla rena(igen). Sätter 1-åring i lekhagen. Ringer Vårdguiden. Rotar runt och letar och tömmer skåp och svär och vänder på lådor och hittar vätskeersättningen. Nej, för vuxna.  Rotar runt och letar och vänder på lådor och hittar den för barn. Till tvättstugan, här krävs större resurser än min maskin, bokar första morgonpasset(Brukar vara fullbokat. Tack för semestertider och morgontrötta grannar), bäddar rent och tröstar övertrötta barnet, som nu är väldigt blek om nosen. Vätskeersättning? Nej. Vatten? Nej. Blåbärssoppa? Nej. Ammar lite grand(tur vi inte lyckats sluta). Somnar i en hög. Vaknar med spya i håret. Tänker att jag har världens finaste barn. Tänker att kärleken är ologisk och störst av allt.