Snälla tomten ge mig en Barbie utan plutmun och ftalater

DSC_0135 (800x549)

Min snart 5-åring skrev ett brev till Tomten, där han berättade att han önskar sig två saker; en sopbil och en Barbie. Sopbilen hittade jag på loppis förra helgen, en fin, grön i trä. Lite kantstött, men det är väl inte så konstigt när Tomten har släpat den ända från Nordpolen. Och några gamla Barbie, Skipper och dylikt hade jag i förrådet, som jag nu plockat upp och dammat av. Tillsammans med ett gäng mycket blandade känslor, som ”Åh den däääär fina klänningen och den dääääär dockan” och så även ”Jisses inte kan jag ge min unge något som jag spottar och fräser åt med hänvisning till förkastliga kroppsideal, sexualisering av kroppar osv?”

DSC_0129 (800x541) (2)

Några var lite kantstötta. Lite makabert. Men silvertejp fixar väl allt?

Men jag tror ju inte på att förbjuda och tänker att jag kan försöka inspirera till en mer varierad lek, där kanske Barbie får köra sopbilen? Och jag tänker också att ett genusmedvetet föräldraskap handlar om att vidga perspektiven och vara MER tillåtande. Inte mindre. Och utifrån det är det ju toppen att min son efterfrågar en Barbie. Och jag tror att hans bästis har superhjältedockor och då är det väl bra om Tomten nu tillför Barbies också till deras valmöjligheter när de leker ihop. Och egentligen kanske Barbie är en superhjälte? Måste helt klart sy en superhjältekostym till henne, men lite knappt om tid! Några tips på hur jag kan göra Barbie till en superhjälte lite kvickt?

DSC_0130 (800x531)

Det första sköljvattnet var mycket fräscht (så ni slipper det i bild). 20 år i en dammig låda, shit det känns som igår som jag lirkade på de där små sockorna och nattsärkarna. En bra sak är att kläderna och även dockorna från förr tycks vara liiiite mindre sexualiserade. Även om en av favoriterna var en docka i glansig bikini, så hade mina dockor både hängseljeans, arbetsoverall och flera rekorderliga klänningar som min mormor sytt. Jag läste nyligen en länk från Amelia om hur leksaker har förändrats sedan 70-talet, ”Så mycket sexigare har leksaker blivit sedan 70-talet” och hur det på flera sätt faktiskt var bättre förr. Kolla bilderna här på bla Barbie. Nu är ju mina dockor från 90-talet, men jag kan ändå se en skillnad.

DSC_0142 (800x566)

Faktiskt mest jympaskor för Barbie att röra sig i. Inte bara high heels. Grejerna ligger i ett rostigt durkslag på sköljning, om ni undrar över bilden.

Men när jag nu skulle slå in dessa ting, så stod jag inför ytterligare ett dilemma. Plasten. Jag skulle borsta ur trasslet i en av dockornas kalufs och de mjuka plasttrådarna flög för vinden. Och jag tänkte; mjukgörare, ftalater, GIFT. Och så läste jag tex vad Naturskyddsföreningen skriver här. Och fick ångest. Så vad ska jag göra? Å ena sidan tänker jag att han kanske kommer leka med sopbilen halva tiden och den är ju av trä. Bra. Men ska jag nöja mig med att han bara leker med de giftiga grejerna på halvtid när jag kan undvika dem helt? Och hur farlig är själva oron för hälsan egentligen? Vilken stress skapar den? Är det bättre att ta det piano och djupandas, så kanske man inte påverkas lika mycket som om man går på nålar och oroar sig för varje ftalat? Eller det kanske inte funkar så, man kanske bara djupandas in ännu mer gift?

Sammafattningsvis. Dockorna och kläderna tycks vara trevligare i äldre modell. Mindre sexobjekt. Men materialen är antagligen giftigare. Vill jag köpa en ny docka som kostar skjortan och som har fem gånger större bröst, smalare midja och plutmun, men som kanske innehåller lite färre gifter?

HJÄLP!?

 

Fantasilösa och inskränkta barnrum

DSC_0409 (1024x688)

Clara Lidström, Underbara Clara, skrev så bra idag om hur det ju numera anses ganska självklart att vuxna män ska ta ansvar för hem och barn mm, men att många föräldrar ändå inte kan tänka sig att uppmuntra sina söner att leka med dockor eller leksaker associerade till hushållet – varpå pojken växer upp utan att ha fått öva på de delarna av livet. Jag kan bara hålla med i hennes resonemang. Såklart att alla barn ska få leka alla lekar och ha samma grund när de möter vuxenlivet. Det har inte fallit mig in att min son inte skulle få en leksaksspis. Vispa i grytor var i stort sett det enda han ville under sina första år, på eget initiativ. Men som jag har skrivit tidigare påverkas ju barnen mycket från olika håll och han har definitivt fått fler bilar i present från omgivningen, än min dotter, så jag försöker i viss mån kompensera detta hemma. Jag vill visserligen ge båda barnen tillgång till allt, men försöker samtidigt tänka lite extra på att stärka min son inom andra områden än de som uppmuntras när han är ”där ute” och får lära sig att leka superhjälte, krig och älska Bilar. Och tvärtom med min dotter.

Men sen är jag ju själv formad av gamla normer och för säkert in det omedvetet i mitt hem. Men en hjälp på vägen om en vill ge barnen tillgång till ”alla lekar” och att leka över könsgränserna, tror jag är gemensamt barnrum. Mina barn har varsin säng, men i övrigt har de LEKSAKER. Inte så mycket mina och dina. Några få saker är den enas, men i det stora hela är det saker att leka med, för den som vill. De kan bli osams om vem som ska ha duploklossarna, för att den ena HADE DEM NU, men det handlar sällan om mitt och ditt. Det tror jag är bra av flera anledningar. De lär sig att dela. De två, syskonen, är ett team – det är deras gemensamma saker, deras rum, det är de två tillsammans. Jag tror det är bra att de känner en samhörighet. Och de har fritt spelrum att leka med alla saker, bilar som dockor. Än så länge ser jag bara fördelar med det. Vi bor i en trea, så det finns ju fortfarande något rum att stänga in sig i om någon vill vara ifred, vilket jag också tror är viktigt.

Tidigare i år var vi på kalas hos en annan barnfamilj. Och jag blev väldigt förvånad över den extrema uppdelningen mellan barnens rum, en pojkes och en flickas. Det var verkligen BARA BILAR i det ena rummet och BARA PRINSESSOR i det andra. FANTASTILÖST! Jag vet ju att leksaksaffärerna ofta ser ut så, men jag trodde inte att sunda, moderna och tänkande familjer var så inskränkta att de delade upp det på det viset, allra minst för så små barn. Ja det kan hända att min son kommer ha ett enormt och ensidigt intresse för bilar och min dotter ett för prinsessor, men inte måste jag då låta hela deras rum präglas av enbart dessa intressen. Eller? Jag har också intresseområden och saker som jag bara älskar, men jag klär ju inte hela väggarna med dem för det. Okej, ja, jag har klätt mina väggar med diverse pojkband mm tidigare och mina barn kommer också få göra det om de vill, men när det handlar om så här små barn (mina är drygt 1,5 och 4,5), så har en ju som förälder fortfarande stora möjligheter att påverka inredningen. Det går ju att blanda in fler inslag än bilar även i ett rum för ett barn som älskar bilar. Jag tycker att det är viktigt att ge barnen fler källor till inspiration. Själv gillar jag att återanvända och tilltalas av  äldre och, som jag tycker, charmiga möbler och grejer, men det finns ju massor mångsidig, kreativ, häftig och fin barnrumsinredning även för den som vill köpa allt nytt. Sedan tror jag inte på att förbjuda något, men på att blanda. Jag önskade mig inget hellre än möbler från Ikea när jag var liten, sånt som alla andra hade, men inte vi. Och det ena behöver ju inte utesluta det andra. Dessutom går det fint att shoppa Ikea secondhand för miljöns skull, om en vill det.

Vi ska nog hylla pappor trots allt

Jag fick ganska mycket respons efter förra inlägget. Tack! Särskilt till er som delade med er av era erfarenheter och sorger både i kommentarer och mejl. Inlägget drog tydligen igång en del tankar och känslor. Så även hos mig själv. Många med PappaSorg.

Så jag förbannade mig över alla de där frånvarande, misshandlande, missbrukande, misslyckade papporna. Men så började jag fundera över varför det är så. Varför så många har dessa erfarenheter. Jag tänker och hoppas att det nog har förändrats mycket de senaste decennierna i och med att många pappor är mer närvarande i sina barns vardag och att fler av dagens småbarnspappor faktiskt har fina pappaförebilder. Men i min egen generation tycks det fortfarande finnas en väldig massa pappaelände. Jag gissar att många av våra pappor har haft så värdelösa pappaförebilder, har älskats så lite, manats att tuffa till sig, övergivits osv, att de inte kunde annat. Det är absolut inget att skylla på däremot. Men i mitt förra inlägg skrev jag att jag vägrar hylla pappor, som tar sitt, faktiskt självklara, föräldraansvar. Men jag vacklar lite i den åsikten.

Det jag egentligen upprörs över är när pappor hyllas för sådant, som alltid har tagits för givet hos mammor. Och där kvinnor har kritiserats hårt om de inte har tagit ett 190-procentigt ansvar. Det är bristen på hyllningar till mammor som upprör mig mest. Kanske är det ganska bra att dagens pappor får den där peppen. De kanske behöver det för att kompensera bristen på uppmuntran och pappaförebilder under uppväxten. Lite extra stöttning för att våga kasta sig in på de där outforskade vägarna, som de saknar förbilder till. Men det är inte okej att överrösa dem med det, medan mammor tyst förväntas ta mer ansvar utan minsta hurrarop, bara för att de manats att göra så ända sedan de fick den första dockan upptryckt i ansiktet på 1-årsdagen.

Den stora förändringen kanske ska vara att börja hylla mammor mer i stället för att sluta hylla pappor. Jag uppskattar verkligen de gånger jag får ett hurrarop och applåder för att jag pallat att byta ännu en bajsblöja. Och det får jag faktiskt väldigt ofta numera. Min 1,5-åring har lagt sig till med att applådera efter varje blöjbyte. Mer sånt! Hon är en förebild. Heja på varandra mer, det bör vi göra. Och sluta anklaga kvinnor som lämnar över en del av den snedfördelade ansvarsbördan till papporna. Varför till exempel ifrågasätta en kvinna som går tillbaka till jobbet efter sex månader medan en pappa hyllas för att han är föräldraledig tre månader efter ungens 1-årsdag? Fördela hyllningarna mer rättvist och lägg anklagelserna där de hör hemma – på det som faktiskt skadar, som hos den som super, slår och skapar sår – oavsett kön.

I övrigt mer pepp!

VAD tänker ni?

Härligt när något går framåt!

IMAG3488 (800x451)

Jamen, ja, bra! Det märks verkligen hur BR Leksaker har tänkt till i sin julkatalog, som damp ner i brevlådan häromdagen. Att de aktivt har valt att ha barn av båda kön i alla sammanhang. Både flickor och pojkar ges utrymme att leka med alla typer av leksaker, såväl bilar som dockor. Och båda könen framställs aktiva, lekandes, görandes. Inga passiva flickor, som så ofta annars. Enbart flickor i prinsessklänningarna däremot. Och pappa och son, som kör bilbana. Lite onödigt. Men som helhet blev jag så glatt överraskad att jag faktiskt skulle kunna shoppa loss utan den där besvärande kräkkänslan, som jag vanligtvis brukar få av att bläddra igenom leksakskataloger. Sedan kan en ju bli ganska illamående av konsumtionshets, all plast och Barbiedockorna, men här ges i alla fall alla barn tillgång till samma skrot och skit.

IMAG3490 (800x498)

Det är fel på samhället, inte på kvinnan

PMS.

Och-här-kan-ni-tänka-en-lång-radda-svordomar.

Jag slutade ju amma för någon månad sedan och tänkte att det var bra att kroppen skulle få bli min egen igen, att den skulle få hitta tillbaka till sin naturliga balans.

Inte.

Om det är ett sjuhelsike att hantera gravid- och därefter amningshormoner, så är det som kommer efteråt, om möjligt ännu värre. Och ja, oavsett vad forskningen säger, är jag övertygad om att det blir värre efter barnafödande och kanske även med åldern.

Och jag känner såhär. Hjälp, jag har inte tid med de här känslosvängningarna och tröttheten! Och så gjorde jag, som jag ofta gör när jag befinner mig i en livskris – googlade. Hoppades hitta någon mirakelkur. Typ ”Ät glass, så blir det bra”. Det stod däremot inte så. Och jag har själv skrivit en artikel om det här för bara något år sedan, så jag har egentligen bra koll på ämnet på flera nivåer. Men jag googlade i alla fall och påmindes om hur orättvist det är. Inte bara att kvinnor ska behöva dras med alla dessa hormoner, utan framförallt hur lite utrymme det finns i samhället för hormonella svängningar och kvinnors besvär.

Om män hade varit de som gick igenom graviditeter och amningar och menscyklar, lovar jag att det antingen hade funnits något mirakelpreparat eller någon slags samhällelig regel som lät män ta en paus dessa dagar. Det hade inte ansetts okej att en man skulle behöva gå runt och lida av sina hormoner och samtidigt ha samma ansvarsbörda som vanligt för arbete och barn. Det är jag ganska övertygad om. För just vila, extra sömn och mindre stress är ju sådant som sägs kunna lindra PMS. Kan det inte vara kroppens sätt att säga att just de här dagarna behöver jag vila lite extra?

Om män hade haft de här besvären tror jag inte heller att de hade proppats fulla med starka antidepressiva mediciner, som en del kvinnor med svår PMS medicineras med.

Det finns också experter som menar att det kanske inte är kvinnorna ”det är fel på” och som behöver botas, utan hur man ser på tex starka känslor, som ilska, hos just en kvinna. Arga kvinnor anses, som bekant, inte så värst okej.

Varför ska kvinnor behöva äta antidepressiva för att de drabbas av känslosvängningar? Är det verkligen så farligt med känslosamma kvinnor att de måste tystas med alla medel? Skulle det inte vara bättre om det fanns en större acceptans av alla känslor och utrymme att några dagar i månaden få vila lite extra? Kanske skulle kvinnors PMS lindras av något så enkelt som att få större utrymme för sina känslor. Om det inte ansågs så farligt med en lite hetsig kvinna, om det inte ansågs så konstigt med en kvinna som ställer högre krav. När jag googlade beskrev många kvinnor just hur deras PMS och ”hetsiga humör” drabbade deras partners och hur det var så synd om partnern som behövde stå ut med dem. Men ärligt talat, hur synd är det om männen i de sammanhangen? Hade rollerna varit ombytta tror jag att synen hade varit att kvinnan under mannens PMS-dagar skulle avlasta honom lite extra, passa upp på honom och ta större ansvar för tex hem och barn de dagarna, för att han hade fullt upp med sin kropp och sina hormoner. ”Gå och lägg dig och vila på soffan, älskling, ihop med en kopp the, medan jag tar hand om barnen och lagar middag” – hur många skulle inte få sin PMS kurerad eller åtminstone lindrad av något så enkelt?

Nu går ju inte det när en lever själv med barnen, men kanske kan det vara ett alternativ att acceptera situationen, kanske hämta barnen en stund tidigare så vi slipper stressa hem, laga något snabbt och enkelt till middag, lämna tvätten till senare i veckan och lägga sig tidigt. Kan ju vara en smart grej. Bortsett från att jag ju har rätt många ”måsten” och stressfaktorer, som helst inte ska skjutas upp fler dagar. Men det kanske går att lösa med en hård prioriteringslista och en extra kopp thé? Jag tror jag är inne på något mycket smart här. Vad tror ni?

Tuttar i alla former, yeay!

Det verkar snackas en del just nu i sociala medier om att fixa eller inte fixa sina bröst efter amningen och om botox och skönhetsideal. Jag har inte följt det jättenoga och har säkert missat en massa, men jag har läst Elaine Eksvärds inlägg här och här, som drog igång diskussionen, om jag har fattat det rätt. Elaine har tydligen fått många kommentarer om att hon enkelt kan lyfta sina bröst sen när hon har ammat klart, att det inte är något att bekymra sig över. Inte okej, tycker hon. Lady Dahmer har i sin tur kommenterat det hela, tex här och här. Hon, som annars brukar vara väldigt emot uteseendefixering, verkar tycka att just plastikoperationer är okej, att var och en har rätt till sin kropp och hon frågar vad skillnaden är på att skära i brösten mot att färga håret eller tatuera sig? Bra poäng. Hon påpekar också att normer ju ändras hela tiden, så längre fram kanske även hon kommer få lust att botoxa sig.

Det här är verkligen inte oproblematiskt och visst förändras normer och ideal hela tiden, MEN ska man bara acceptera det för den sakens skull? Se på, hänga med, göra samma sak? Normer och ideal styr oss och det är omöjligt att värja sig, så det är bara att börja karva i tuttarna eller? ”Alla andra” gör det ju. Och jag gillar ju att måla ögonfransarna och välja kläder alldeles för länge ibland, så då är jag ju redan slav under utseendehetsen, så det är väl bara att lägga mig ner och rätta till resten också. NEJ, det tycker jag såklart inte. Tvärtom. Det är väl när utseendenormen i allt högre grad inkräktar på kroppen, som man måste värja sig, motsätta sig, skrika, sparka och säga stopp?!

Jag är kanske tråkig och rigid. Och inkonsekvent eftersom jag grejar med mitt utseende på andra sätt. Men jag tycker ändå att det finns en skillnad. Jag behöver inte sövas ner varje gång jag målar naglarna och dessutom tycker jag inte att allt måste ställas mot varandra. Jag kan vara slav under ett beteende, men ändå värja mig mot en mängd andra. Bättre att göra något än inget alls, tänker jag. Och jag vill motverka att silikonidealet fyller ut allas behåar framöver.

Jag tycker också att det finns en parallell till andra områden i det här sökandet efter den perfekta ytan, som den alltmer populära städhjälpen. Om tillräckligt många av familjerna i förskolegruppen har städhjälp, blir den familj som har ett normalt småbarnsstök hemma och några dammråttor i hörnen, plötsligt konstig och ”familjen med det fula hemmet”. Och VILL VI HA DET SÅ? Egentligen? Ska allt stök i livet, allt som inte är ”perfekt”, fixas till, justeras, putsas på, betalas för att rätta till?

brösten 1 (372x800)

Hallå, brösten? Var är ni?

Är det inte bättre att bjuda in de andra familjerna och sitta i stöket och käka tillsammans och låta ungarna leka på golvet bland dammråttorna och ha kul? Slappna av lite, ta det piano. Tänka att det kan vara fint när saker bara är och när allt inte är likadant. Jag tycker tex att något av det vackraste som finns är gamla torp med slitna fönsterkarmar och mossgröna tegelpannor och en själ som vibrerar av liv. Och jag tycker att gamla människor med fåror i ansiktet, som berättar om en hel livstid av känslor, är de vackraste som finns. Och jag vill även tycka att mina bröst är bra som de är. Men. Samtidigt undrar jag ändå, vad tänker den där killen på dejten? Har han sett så här platta pattar förut? Jag vill verkligen inte mäta mig i någon annans ögon, men jag tänker så ändå. Jag slutade amma för kanske en månad sen. Och ungefär samtidigt som jag gick på första dejten på EVIGHETER så hade de där brösten, som jag kånkat runt på sedan jag blev gravid med yngsta barnet, försvunnit. De har aldrig varit stora, tvärtom, men nu är de BORTA. På riktigt. Här snackar vi inget som hänger eller så, utan puts väck.

Så ja, det är inte okomplicerat. Jag försöker värja mig, men jag påverkas ju. Men så blir jag sur. Sur och förbannad på mig själv för att jag mäter mig i de eventuella tankar som kan finnas i en annan persons blick. Så jag rycker upp mig och tänker i stället i samma bana som Elaine, att problemet i sådant fall ligger hos den andra och då borde han typ få en käftsmäll. Åtminstone skulle han fråntas privilegiet att hänga med mig och vara nära min kropp.

Men ligger ansvaret bara hos honom? Det är väl inte hans fel om han aldrig har sett annat än likformade bröst i ”perfekt” kupstorlek förut om det är nästan allt som finns? Om alla kvinnor fixar till sig, så är det klart att det blir vad som förväntas. Som jag förstod det, var det förresten i första hand kvinnor som hade tipsat Elaine om att lyfta tuttarna efter amningen. Varför göra så mot varandra? Hetsa. Syftet med en sådan kommentar är säkert att vara uppmuntrande, att påpeka hur enkelt det är att justera eventuella skavanker. Men konsekvensen blir ju den motsatta – Du duger inte som du är, så här har du ett nummer till min plastikkirurg.

Och igen, VILL VI HA DET SÅ? Ska alla gå runt stöpta i samma silikonform? Ingen variation och mångfald?

Lady Dahmer skrev också något i stil med att det ju är lätt för Elaine att gå runt och vara nöjd med sina naturligt vackra bröst och att det inte är lika lätt för någon som inte är född naturligt vacker. Som jag då eller, som skulle drunkna i både Elaines och Lady Dahmers behåar eller vad var tanken där? Vad är naturligt vacker? Grejen är ju att idealet, om alla ser likadana ut, för att de gått till samma kirurg, blir att EN modell anses vacker. Om det däremot finns en mångfald, om alla är olika, så kommer vi väl också fortsätta uppskatta just bredden och det unika i varje tutte och varje människa. Jag tänker att man också i hög grad uppskattar det man är van vid. Som nu när mintgröna prytlar figurerat i inredningsmagasinen ett tag, då älskar jag plötsligt mintgröna saker. Det vi ser, lär vi oss väl också uppskatta.

Jag vill att det ska få vara lika vanligt att ha små bröst, som enorma bröst eller bröst i knähöjd. Att det inte ska spela så stor roll hur de ser ut, att de mest ska få fylla en funktion. Funka att amma med. Funka som erogena zoner. Funka att hetsa upp varandra med, som de är.

Kanske dags för en flashmob? Tuttar i alla former, yeay!

Arbetande kvinnor – Usa:s verkliga terrorister

Sveriges Radio berättade ikväll om ett nytt stort hot mot det amerikanska samhället.

Jag ömsom skrattar och ömsom upprörs över det stora problem, som de nu måste handskas med:

Kvinnor arbetar.

Ja, håll i er nu. Kvinnor arbetar ungefär nästan lika mycket som män. Och än värre, i 40 procent av de amerikanska barnfamiljerna, är det kvinnan som står för den huvudsakliga inkomsten. Och även om den största gruppen är ensamstående kvinnor, som alltså inte har något val, förekommer detta även i familjer där det finns en man i hushållet.

Som ni hör i klippet, är det här en katastrof som försvagar det amerikanska samhällssystemet. Familjestrukturerna bryts ned och allt rasar samman.

Ja men TACK bra, i sånt fall, tänker jag. Äntligen. Bryt ner – bygg upp. Gör om – gör rätt.

(Men som förtydligande, för säkerhets skull. Nej, knasbollen i klippet företräder såklart inte alla amerikaner och hela det amerikanska samhället är ju inte värt att krossas och fällas och raseras. Så säkerhetspoliser mfl behöver inte stoppa mig i spärrarna när jag åker dit någon gång för att köpa billiga Converse. Men träffar jag på några av de resterande hemmafruarna när de är i färd med att bränna förklädena och krossa samhället, lär jag ju stanna till och hejja på och stämma in i glada hurrarrop.)

Här är en länk till klippet i sin helhet!

Disney – mys eller macho?

Jag sätter gärna mitt stora barn en stund framför tv:n om morgnarna om det innebär att jag får sova lite längre och bli en lite gladare och bättre mamma under dagen. Men jag sätter alltid på en dvd, så jag vet vad det är han kollar på. Fem myror är fler än fyra elefanter typ varje morgon under några månader och så kunde han räkna till 20 och rabbla alfabetet. Imponerande att det programmet fortfarande går hem flera decennier senare. Vilka program känner ni er bekväma med att lämna barnen ensamma med?

Disneys filmer har väl de flesta av dagens föräldrar själva växt upp med. Mysfilmer. Eller? Här är ett tänkvärt Youtube-klipp om sexism och maskulinitet i Disneyfilmer. Helt klart värt att se.

Jag behandlar mina barn olika

Jag behandlar mina barn olika för att ge dem lika förutsättningar i ett ojämlikt samhälle.

Mitt yngsta barn är 1 år och flicka. När storebror, nu 4, var i samma ålder hade han fått mängder av bilar och klassiska pojkgrejer från omgivningen. Ibland kändes det som att en del personer såg som sin plikt att ge honom sånt för att kompensera för mitt mer könsneutrala förhållningssätt.

Själv ville han endast och alltid leka ”laga mat” och vispade frenetiskt i sina små grytor. Lillasyster har inte fått särskilt många bilar från omgivningen. Men hon och storebror har tack och lov både rum och leksaker mestadels gemensamt. Och där i röran har hon hittat ett av sina stora intressen. Kolla filmklippet här längre ner. Jag var tvungen att klippa ner det, för det fortsätter egentligen nästan utan slut.

Många säger ”Men min son vill bara leka med bilar, trots att vi ger honom alla alternativ och min dotter vill inte alls leka med bilar” och så kan det såklart vara. Men jag tror inte det är kopplat till kön, utan till att just det ena barnet råkar gilla bilar eller vad det nu är, och det andra inte. Jag tror inte att en snopp automatiskt gör att en unge vill leka med en bil. Bilen ska ju förhoppningsvis styras med händerna och inte med varken snopp eller snippa. Men såklart påverkas barnen av sin omgivning. Och även sådan osynlig påverkan, som att vi kanske utan att tänka på det, ler lite mer och tjoar lite gladare till pojkar när en buss eller häftig bil far förbi, än vad vi gör till flickor.

Jag försöker tänka på det där, och eftersom delar av omgivningen antagligen kommer fortsätta att betona det traditionellt pojkiga för pojken och flickiga för flickan, känner jag att jag själv bör lägga mer tyngd vid det motsatta. Min son blir redan överöst av bilar etc, så då försöker jag uppmuntra andra sidor i första hand. Och när min dotter och jag går på bron över motorvägen i rusningstid och hon tjoar av fascination över bilarna, så tar jag gärna en liten extra stund där på bron och pekar och delar hennes glädje.

Således behandlar jag ju inte mina barn helt lika, men jag försöker ge dem samma slutresultat, samma möjligheter med hänsyn till helheten. Halva dagarna är de ju dessutom på föris och påverkas av helt andra vuxna och av kompisar, som inte tänker och värderar detsamma som jag.

Hur tänker ni och hur gör ni? Tycker ni det är viktigt att barnen får leka med alla leksaker eller spelar det ingen roll?

(Lyckas inte lägga in videor i mindre format…någon som vet hur en gör för att förminska själva filmrutan så den inte tar upp hela datorskärmen?)

Genus handlar inte om att ta ifrån, det handlar om att ge

Här kommer några eminenta lästips!

Här, så himla klockrent. Anna Kaagaard Kristensen reder ut både det ena och andra när det gäller att försöka vara en könsmedveten förälder. Och nej, det handlar inte om att ta ifrån barnen någonting, utan om att ge dem fler möjligheter, att minska begränsningarna och öka valfriheten.

Och på temat att ge barnen fler möjligheter, vill jag gärna tipsa om Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två! : om genusfällor och genuskrux i vardagen av Kristina Henkel och Marie Tomicic. Många konkreta tips. En bok som borde delas ut redan på mvc eller förlossningen och som definitivt borde finnas i alla förskolors fikarum.

Och måste bara tipsa om Olika förlag, som ger ut helt suveräna barnböcker (bland annat), som utmanar stereotyper och normer. Vidgar vyerna. Eller egentligen kanske mest speglar verkligheten lite mer som den faktiskt ser ut, för alla. För övrigt samma förlag som gett ut boken ovan. Vi har bland annat ABC-boken Magic, Cilla & Baby hemma. Den är för lite äldre barn än mina, men min 4-åring har gillat den sedan han var pytteliten. Vad sägs om A som i Annorlunda, F som i Fis och S som i Snippa och Snopp tex.