Snälla tomten ge mig en Barbie utan plutmun och ftalater

DSC_0135 (800x549)

Min snart 5-åring skrev ett brev till Tomten, där han berättade att han önskar sig två saker; en sopbil och en Barbie. Sopbilen hittade jag på loppis förra helgen, en fin, grön i trä. Lite kantstött, men det är väl inte så konstigt när Tomten har släpat den ända från Nordpolen. Och några gamla Barbie, Skipper och dylikt hade jag i förrådet, som jag nu plockat upp och dammat av. Tillsammans med ett gäng mycket blandade känslor, som ”Åh den däääär fina klänningen och den dääääär dockan” och så även ”Jisses inte kan jag ge min unge något som jag spottar och fräser åt med hänvisning till förkastliga kroppsideal, sexualisering av kroppar osv?”

DSC_0129 (800x541) (2)

Några var lite kantstötta. Lite makabert. Men silvertejp fixar väl allt?

Men jag tror ju inte på att förbjuda och tänker att jag kan försöka inspirera till en mer varierad lek, där kanske Barbie får köra sopbilen? Och jag tänker också att ett genusmedvetet föräldraskap handlar om att vidga perspektiven och vara MER tillåtande. Inte mindre. Och utifrån det är det ju toppen att min son efterfrågar en Barbie. Och jag tror att hans bästis har superhjältedockor och då är det väl bra om Tomten nu tillför Barbies också till deras valmöjligheter när de leker ihop. Och egentligen kanske Barbie är en superhjälte? Måste helt klart sy en superhjältekostym till henne, men lite knappt om tid! Några tips på hur jag kan göra Barbie till en superhjälte lite kvickt?

DSC_0130 (800x531)

Det första sköljvattnet var mycket fräscht (så ni slipper det i bild). 20 år i en dammig låda, shit det känns som igår som jag lirkade på de där små sockorna och nattsärkarna. En bra sak är att kläderna och även dockorna från förr tycks vara liiiite mindre sexualiserade. Även om en av favoriterna var en docka i glansig bikini, så hade mina dockor både hängseljeans, arbetsoverall och flera rekorderliga klänningar som min mormor sytt. Jag läste nyligen en länk från Amelia om hur leksaker har förändrats sedan 70-talet, ”Så mycket sexigare har leksaker blivit sedan 70-talet” och hur det på flera sätt faktiskt var bättre förr. Kolla bilderna här på bla Barbie. Nu är ju mina dockor från 90-talet, men jag kan ändå se en skillnad.

DSC_0142 (800x566)

Faktiskt mest jympaskor för Barbie att röra sig i. Inte bara high heels. Grejerna ligger i ett rostigt durkslag på sköljning, om ni undrar över bilden.

Men när jag nu skulle slå in dessa ting, så stod jag inför ytterligare ett dilemma. Plasten. Jag skulle borsta ur trasslet i en av dockornas kalufs och de mjuka plasttrådarna flög för vinden. Och jag tänkte; mjukgörare, ftalater, GIFT. Och så läste jag tex vad Naturskyddsföreningen skriver här. Och fick ångest. Så vad ska jag göra? Å ena sidan tänker jag att han kanske kommer leka med sopbilen halva tiden och den är ju av trä. Bra. Men ska jag nöja mig med att han bara leker med de giftiga grejerna på halvtid när jag kan undvika dem helt? Och hur farlig är själva oron för hälsan egentligen? Vilken stress skapar den? Är det bättre att ta det piano och djupandas, så kanske man inte påverkas lika mycket som om man går på nålar och oroar sig för varje ftalat? Eller det kanske inte funkar så, man kanske bara djupandas in ännu mer gift?

Sammafattningsvis. Dockorna och kläderna tycks vara trevligare i äldre modell. Mindre sexobjekt. Men materialen är antagligen giftigare. Vill jag köpa en ny docka som kostar skjortan och som har fem gånger större bröst, smalare midja och plutmun, men som kanske innehåller lite färre gifter?

HJÄLP!?

 

Vi kommer ha en vit jul

DSC_0020 (2) (800x549)

Vill du möta julen med såhär suddig blick? Själv vill jag se mina ungars tindrande ögon så klart jag bara kan.

Mina barn ska ha en vit jul. I alla fall de dagar som de är med mig och som jag kan välja. Julen är barnens högtid och barn och alkohol hör inte ihop. Jag förstår inte grejen med vinglögg och snaps när man firar jul med barn. Jag tycker att det är värdelöst att överrösa barnen med klappar för att det är deras högtid, men sen inte vara 100 procent närvarande och inte vara 100 procent sig själv tillsammans med barnen. Inget paket kan ta bort den oro som kan fylla ett barn i takt med att en vuxen tömmer ett glas, två glas och ja hur många var det nu? Fråga ungen, jag lovar att hen har hållit räkningen. För barn som växer upp med någon som har svårt att begränsa sin alkoholkonsumtion, lär sig att räkna snabbare än alla sina kompisar. Och ska det vara så? Ska barnet räkna vinglas i stället för julklappar eller marsipangodisar?

Visst är det lätt att slå ifrån sig och tänka att ”men JAG har ju inte svårt att begränsa MITT drickande”. Och så kan det ju vara och jag själv har inte heller svårt med det. Jag gillar alkoholhaltiga drycker, jag är inte nykterist, men jag kan ju välja sammanhanget. För den valmöjligheten har man. Och om man inte har problem med alkoholen bör det inte vara så svårt att välja bort den en helg om året, som minst.

Det krävs inte mycket alkohol för att barn ska känna att en närstående beter sig annorlunda, pratar lite högre än vanligt, tjoar lite mer eller i värsta fall skriker och gormar och drar runt och förstör. Små barn gillar rutiner, upprepning, när allt är som vanligt. Att trygga personer plötsligt beter sig, låter och luktar annorlunda kan skapa oro och förvirring.

Dessutom finns det i så gott som alla sammanhang någon som inte kan hantera alkohol. Och visst är det den personens ansvar, men om inte den personen förmår att ta det ansvaret, är det faktiskt de andra vuxnas skyldighet att hålla rent. Och min upplevelse är att inte tillräckligt många vuxna törs ta det ansvaret. Man fortsätter att servera vin, samtidigt som man bjuder in någon som man vet har svårt att hantera alkohol. Men är alla vuxna i de sammanhangen verkligen beredda att ta konsekvenserna? Fundera över om du är beredd att senare förklara varför du inte sa ifrån. Ska du säga att du inte såg, inte visste? Om 5-åringen räknade vinglas hela kvällen, hur kunde du missa att de var fler än rimligt? Är du beredd att bära ansvar för all oro, alla sårade känslor och i värsta fall kanske fysiskt våld som barnet eller någon annan kommer utsättas för? Att våld i hemmet ökar under storhelger är ingen nyhet.

Först för ett par år sedan vågade jag kräva en vit jul av de jag firar med, med konsekvensen att jag fick fira med färre personer. De som vill har ju rätt att välja snapsen. Trist att bli bortvald för alkoholen, men så värt. Det var när jag fick egna barn som jag kände att jag hade valet att välja. Som barn kan man inte välja. Det är ju de vuxna som väljer åt en. Jag tycker att det vore bra om fler åtminstone gör ett aktivt val, för det kräver att man reflekterar över varför man väljer det ena eller andra och vad man kan stå för.

Mitt ena barn ska förresten få skidor i julklapp, så jag vill ha en vit jul på fler sätt!

Här kan man skriva på för en Vit Jul. En kampanj värd att spridas tycker jag. Vad tycker förresten du? Berätta gärna!

Mina fem. Vilka är dina?

I perioder har jag för mycket kontakt med personer som inte tycker så värst mycket om mig. Då är det lätt att bli förvirrad och osäker och undra om en kanske borde vara, tycka och finnas lite mindre. Därav den tysta bloggen. Men nu har jag fyllt på med händelser och personer som ger mer än de tar och känner återigen det där pirret i maggropen – av livet. Jag gillar att plocka ut några favoriter, stort som smått för att förstärka magpirret lite extra och mota undan det andra. Här är mina fem favoriter just nu. Vilka är dina?

DSC_0003 (3) (800x535)

Skållade mandlar i påse. VEM har tid att stå och förlösa alla femtielva mandlar som krävs för hela decembers glöggande?

DSC_0157 (2) (800x534)

Juleljusa fönster. Och tallkottsgirlang med glitter som barnen har plockat och tillverkat.

DSC_0196 (800x565)

Det stora i att kavla den första degen.

DSC_0555 (531x800)

Först skräcken i att upptäcka att allt har blivit alldeles för tyst och att sen hitta en liten person uppkrupen i sin säng, djupt försjunken i en bok.

DSC_0056 (2) (800x581)

Tomtegröt med saffran och russin. Med kanel och gräddig mjölk.

Vi ska nog hylla pappor trots allt

Jag fick ganska mycket respons efter förra inlägget. Tack! Särskilt till er som delade med er av era erfarenheter och sorger både i kommentarer och mejl. Inlägget drog tydligen igång en del tankar och känslor. Så även hos mig själv. Många med PappaSorg.

Så jag förbannade mig över alla de där frånvarande, misshandlande, missbrukande, misslyckade papporna. Men så började jag fundera över varför det är så. Varför så många har dessa erfarenheter. Jag tänker och hoppas att det nog har förändrats mycket de senaste decennierna i och med att många pappor är mer närvarande i sina barns vardag och att fler av dagens småbarnspappor faktiskt har fina pappaförebilder. Men i min egen generation tycks det fortfarande finnas en väldig massa pappaelände. Jag gissar att många av våra pappor har haft så värdelösa pappaförebilder, har älskats så lite, manats att tuffa till sig, övergivits osv, att de inte kunde annat. Det är absolut inget att skylla på däremot. Men i mitt förra inlägg skrev jag att jag vägrar hylla pappor, som tar sitt, faktiskt självklara, föräldraansvar. Men jag vacklar lite i den åsikten.

Det jag egentligen upprörs över är när pappor hyllas för sådant, som alltid har tagits för givet hos mammor. Och där kvinnor har kritiserats hårt om de inte har tagit ett 190-procentigt ansvar. Det är bristen på hyllningar till mammor som upprör mig mest. Kanske är det ganska bra att dagens pappor får den där peppen. De kanske behöver det för att kompensera bristen på uppmuntran och pappaförebilder under uppväxten. Lite extra stöttning för att våga kasta sig in på de där outforskade vägarna, som de saknar förbilder till. Men det är inte okej att överrösa dem med det, medan mammor tyst förväntas ta mer ansvar utan minsta hurrarop, bara för att de manats att göra så ända sedan de fick den första dockan upptryckt i ansiktet på 1-årsdagen.

Den stora förändringen kanske ska vara att börja hylla mammor mer i stället för att sluta hylla pappor. Jag uppskattar verkligen de gånger jag får ett hurrarop och applåder för att jag pallat att byta ännu en bajsblöja. Och det får jag faktiskt väldigt ofta numera. Min 1,5-åring har lagt sig till med att applådera efter varje blöjbyte. Mer sånt! Hon är en förebild. Heja på varandra mer, det bör vi göra. Och sluta anklaga kvinnor som lämnar över en del av den snedfördelade ansvarsbördan till papporna. Varför till exempel ifrågasätta en kvinna som går tillbaka till jobbet efter sex månader medan en pappa hyllas för att han är föräldraledig tre månader efter ungens 1-årsdag? Fördela hyllningarna mer rättvist och lägg anklagelserna där de hör hemma – på det som faktiskt skadar, som hos den som super, slår och skapar sår – oavsett kön.

I övrigt mer pepp!

VAD tänker ni?

PappaSorgen

DSC_0104 (800x521)

Barnen och jag har haft en härlig söndag med alltifrån regnig och kylig utelek till bakning och läsning och pyssel. Men sedan är det ju Fars dag. Men det ska de fira i morgon när de ska till sin pappa. Men de har pysslat till honom idag. Klippt och klistrat och kladdat tillsammans. Även slitit pappret i varsin riktning under högljudda åsikter, men framförallt pysslat IHOP. Då smälter mitt hjärta.

Vi hade turen att få lite ”måla-på-ljus-färger” av vår granne, så barnen gjorde varsitt ljus till far sin. Jag delade verkligen deras glädje och engagemang, trots att det absolut inte är konfliktlöst och enkelt att relatera till den andra föräldern efter en separation. Men det känns viktigt för mig att barnen har en så bra och problemfri relation som möjligt till sin pappa. Jag vill inte att de ska behöva bära på någon ond och stor och hemsk PappaSorg i sina hjärtan, varken nu eller sen.

PappaSorg måste vara något av det värsta en kan bära på. Och jag är så trött på den. Trött på alla pappor runt omkring som svikit. Less på all PappaSorg som sliter i många av mina vänners hjärtan och inte minst i mitt eget.

En sorg så full av saknad, längtan och även av skam och skuld.

Jag har önskat att min pappa ska dö. Nej, det är inte okej att skriva, allra helst inte säga högt. Och nej, jag vill absolut inte att han ska dö. Tvärtom, det är ju det som är problemet. Men jag har önskat det, utifrån tanken att det vore så mycket enklare att sörja någon som låg nedgrävd i jorden, än någon som traskar runt där på ytan och ändå inte finns, annat än med sin besvikelse över den misslyckade dottern och med sin vrede över att hon sa ifrån och gick sin egen väg.

Jag var kanske fem, när jag minns att han slog mig första gången. I magen. Med knytnäven. Jag tappade andan. Jag fylldes av skam och skuld. Vi var i båtskjulet. Jag hade tjatat om att gå ut på bryggan. Ett tjat för mycket. Han höll på med sina fiskedrag och grejer. Jag ville gå ut nu. Hur kunde jag vara så dum att jag inte höll tyst? Och jag är kanske dum, för jag blev inte tyst. Jag fortsatte att protestera, ifrågasätta, skrika, tjafsa och hålla på. Trots att det smällde och ven grejer genom luften. Och ja, jag har väl fortfarande inte förstått bättre. Jag är värdelös på att hålla käft.

Jag sörjer inte så mycket längre egentligen. För något år sedan kände jag plötsligt att jag var klar. Att jag inte orkar hålla på längre. Jäklar vilket liv det blev. I omgivningen. Hur kunde jag bryta kontakten och ställa till med scener. Från hans sida blev det ganska tyst. Han har aldrig nånsin bett om ursäkt för något. Han har sällan gjort någon ansats att självmant ta kontakt. Han har inte ringt mig sedan jag flyttade hemifrån. Det var 13 år sedan. Och visst har jag inte släppt detta helt och det gör sig ju påmint dagar som denna. Helt klar blir jag kanske aldrig. Men jag inser att jag aldrig kommer kunna laga den ickerelationen. Däremot kan jag försöka hela relationen mellan mina barn och deras pappa, oavsett hur min relation till honom ser ut. Därför har jag inte ägnat så många tankar åt min egen pappa idag (bortsett från just nu), utan i stället delat barnens glädje när de tänkt på och pysslat fina saker åt sin pappa – som kommer bli genuint glad åt deras ansträngningar. Som det ska vara.

Så en spark i baken till alla misslyckade pappor – skärp er och gör något åt saken, för ansvaret är faktiskt bara erat. Och förlusten är annars störst för er. Och jag tänker inte hylla alla de pappor som gör det de ska, det borde ju vara självklart. Men ett stort fett GRATTiS kan de ju få, för att de haft lyckan att få dela livet med sina ungar.

DSC_0112 (800x539)

Egotid

ny versionInget grötkladd här inte. Men det är en konst att kombinera detta med dejtande och småbarnskaos. Det är ju inget en får lära sig från start direkt. Det var ju inte som att det ingick i de heteronormativa, konservativa mamma-pappa-barnlekarna att ränna iväg och svira någon timme utan barn. Och definitivt inte med någon annan än barnafadern. Men mycket bättre såhär, i alla fall för min del. Och jisses så mycket roligare det blir att hänga med trollen när en har fått lite egentid. Bara det att få byta mjukisbrallorna mot något opraktiskt. Och att få lyssna på annat än ”Mamma Mu och Kråkan” en stund. Och att få äta en hel måltid utan att resa sig upp och byta en bajsblöja. Guld värt.

Häromdagens svarta: Spetstopp från H&M, trikåkjol (skönare än mysisbyxor) från Indiska, leggings från Twilfit (det bästa med strumpbyxor utan fötter, är att en kan välja valfri strumpläst, som jag som valde lagom präktiga ullstrumpor från Minimundus.se. Avskyr att frysa.).

Back to verkligheten

Jag hade fantastiskt trevligt igår! Och kan verkligen rekommendera Fotografiskas olika utställningar, definitivt deras kaffe och inte minst deras kardemummabullar, som nog är en skapelse av en annan värld. Gudomliga. Och gårdagen bjöd på en sådan där perfekt dag och kväll på alla vis. Inklusive regnet. Alltså Stockholm måste vara den vackraste platsen i världen när det regnar.

Men idag vaknade jag upp lite hastigt. Ibland känns det som att det finns någon slags gud som straffar mammor som är ute någon timme och svirar. Jag unnade mig lite sovmorgon och skulle sen gå upp och jobba i godan ro. Inte stressad alls. Allt under kontroll. Utan barn fram tills i eftermiddag. Men blev väckt, alldeles sömndrucken, av förskolan, där mitt lilla barn hade hög feber. Inte alls pigg, stackars. Men kändes ju lite typiskt att svara nästan sovandes i telefonen, den enda vardagsmorgonen på evigheter som jag tog sovmorgon. Och såklart föll ansvaret på mig. Upp och hoppa.

Men det är ju fint att få finnas där för sina barn när de är sjuka. Vi åkte hem och läste ”Varför gråter Lotta?” om Lotta som är ledsen och storebror Jonas som försöker trösta på alla vis. Typ en 70-talsbok, som vi ärvt någonstans ifrån och som ursprungligen tillhört Mariestads bibliotek, står det. Den absoluta favoritboken hos min 1,5-åring. Lyckan hon känner för Lottas skull när storebror tillslut kommer på att hon ville ha sin nappflaska, den är stor.

Världens sämsta mamma?

Så kan det ju kännas.

Jag räcker inte till. Slits i tusen bitar. Barnen skriker efter mig. Jag skriker på dem. De är fantastiska. Jag är trött. Jag hinner inte med. Jag är så långt ifrån en superhjälte som en kan vara.

Och det stör mig att jag är mamma och inte pappa. För som mamma förväntas jag även göra tusenmiljoner fler saker, vilket driver mig till vansinne och hysteri. Kanske dags att checka in någonstans.

På spa, det vore najs.

Så kan det också vara en helt vanlig onsdag.

Med det sagt är det väl bara att bita ihop, komma igen och försöka hitta några smarta lösningar. Med ett leende? Sådär som mammor gör.

Vänliga hälsningar /Den trötta Bitterfittan

4 år och hör ALLT

Vilde är 4,5. Underbara unge. Jag är så impad över hans förmåga att uppmärksamma detaljer. Den som inte gillar att läsa om Mitt Fullkomligt Fantastiska Barn, kan sluta nu.

Här kommer två exempel från idag.

Han satt och målade i en pysselbok med bilder av mumintrollen.

V: Mamma, bestämmer Snorkfröken över alla i Mumindalen?

Jag: Hmm, jag vet inte. Hur tänker du nu?

V: Jo men hon heter ju ”fröken” på slutet.

Vad han hade suttit och grubblat på det där, vilket resonemang!

(Nu kallar inte jag pedagogerna för ”fröken”, men de själva gör tydligen det. Både de kvinnliga och manliga däremot).

Nästa grej. Mina barns pappa pratar engelska, så de blir tvåspråkiga. Väldigt spännande tycker jag.

Fortfarande vid köksbordet, där radion stod på. En reklamkanal, eftersom det var sport i P4.  Hur som helst, reklaminslaget rörde hälsokostbutiken ”Life”, eller om det var något annat som har med hälsa att göra och heter samma sak. Jag lyssnade inte, men Vilde gjorde tydligen det:

V: Mamma, de sa ”Vill du hålla dig frisk, gå till Life”, men vi ÄR ju redan i LIFE!?

Typ är de helt bortkollrade eller döda eller vad?!

Spännande fredag utan barn

Har lämnat lilla barnet hos pappa och storebror för övernattning. Det är lite nytt med övernattningar för hennes del, men bra! Borde jag ha separationsångest nu? Vi har ju sovit näsa mot näsa i snart 1,5 år. Vet inte jag, vi ses ju i morgon igen. Och så länge har jag ganska fullt upp.

Saker jag gör utan barn: Jobbar. Bär ner och upp grejer från källaren. Spelar för hög musik i bilen. Äter valnötsbröd och goda ostar till middag. Och kanske SOVER i rena lakan utan vällingfläckar (här snackar vi fullkornsvälling, så riktigt stelt och rispigt). Och ja, det är ju som sagt lite nytt och efter en sur vecka med konstiga förkylningstendenser, pms och höstchock på det, blir det nog inte mer spännande än så. Den här gången.

DSC_0004 (800x533)

Tänker nog hänga med den här kompisen ikväll.