Vår gran har precis allt tror jag

Jag gillar vår gran. En vanlig gran som barrar. Jag tycker om känslan av stickiga barr under bara fötter. Det händer endast under julen och på sommaren i skogen. Bra stunder.

Och så älskar jag att Ganesh bor i vår gran. Den indiska guden, intill tomtenissarna och Svenssonkulorna från Ikea.

DSC_0048 (3) (521x800)

Och att helt ologiska och knasigt politiska budskap från min första egna (rebelliska) gran från för kanske 10 år sedan, fortfarande hänger med. Trots att jag numera rullar julköttbullar (oftast eko i alla fall!).

DSC_0041 (3) (800x549)

Och jag tycker om att det går fint att hänga tårtor i granen, för prinsesstårta är nog det bästa jag vet (ja jag vet att jag säger så om ganska mycket, men gräddig tårta står högt upp på listan).

DSC_0040 (2) (800x570)

Och mest gillar jag att barnen och jag har kånkat och klätt den ihop. Efter diverse kaos, bajsblöjor och nästan sammanbrott osv på ett alldeles för stort plantvaruhus. Vet ni att de har levande eldar i höjd med 1,5-åringar på sådana ställen?! Livsfarligt.

Jag gillar för övrigt också att den är upplyst med ljus i retrostil. För sådana hade vi när jag var liten och då är de ju nästan retro. Och nu blev ju granen plötsligt riktigt hipp.

DSC_0023 (3) (531x800)

Mina fem. Vilka är dina?

I perioder har jag för mycket kontakt med personer som inte tycker så värst mycket om mig. Då är det lätt att bli förvirrad och osäker och undra om en kanske borde vara, tycka och finnas lite mindre. Därav den tysta bloggen. Men nu har jag fyllt på med händelser och personer som ger mer än de tar och känner återigen det där pirret i maggropen – av livet. Jag gillar att plocka ut några favoriter, stort som smått för att förstärka magpirret lite extra och mota undan det andra. Här är mina fem favoriter just nu. Vilka är dina?

DSC_0003 (3) (800x535)

Skållade mandlar i påse. VEM har tid att stå och förlösa alla femtielva mandlar som krävs för hela decembers glöggande?

DSC_0157 (2) (800x534)

Juleljusa fönster. Och tallkottsgirlang med glitter som barnen har plockat och tillverkat.

DSC_0196 (800x565)

Det stora i att kavla den första degen.

DSC_0555 (531x800)

Först skräcken i att upptäcka att allt har blivit alldeles för tyst och att sen hitta en liten person uppkrupen i sin säng, djupt försjunken i en bok.

DSC_0056 (2) (800x581)

Tomtegröt med saffran och russin. Med kanel och gräddig mjölk.

Fantasilösa och inskränkta barnrum

DSC_0409 (1024x688)

Clara Lidström, Underbara Clara, skrev så bra idag om hur det ju numera anses ganska självklart att vuxna män ska ta ansvar för hem och barn mm, men att många föräldrar ändå inte kan tänka sig att uppmuntra sina söner att leka med dockor eller leksaker associerade till hushållet – varpå pojken växer upp utan att ha fått öva på de delarna av livet. Jag kan bara hålla med i hennes resonemang. Såklart att alla barn ska få leka alla lekar och ha samma grund när de möter vuxenlivet. Det har inte fallit mig in att min son inte skulle få en leksaksspis. Vispa i grytor var i stort sett det enda han ville under sina första år, på eget initiativ. Men som jag har skrivit tidigare påverkas ju barnen mycket från olika håll och han har definitivt fått fler bilar i present från omgivningen, än min dotter, så jag försöker i viss mån kompensera detta hemma. Jag vill visserligen ge båda barnen tillgång till allt, men försöker samtidigt tänka lite extra på att stärka min son inom andra områden än de som uppmuntras när han är ”där ute” och får lära sig att leka superhjälte, krig och älska Bilar. Och tvärtom med min dotter.

Men sen är jag ju själv formad av gamla normer och för säkert in det omedvetet i mitt hem. Men en hjälp på vägen om en vill ge barnen tillgång till ”alla lekar” och att leka över könsgränserna, tror jag är gemensamt barnrum. Mina barn har varsin säng, men i övrigt har de LEKSAKER. Inte så mycket mina och dina. Några få saker är den enas, men i det stora hela är det saker att leka med, för den som vill. De kan bli osams om vem som ska ha duploklossarna, för att den ena HADE DEM NU, men det handlar sällan om mitt och ditt. Det tror jag är bra av flera anledningar. De lär sig att dela. De två, syskonen, är ett team – det är deras gemensamma saker, deras rum, det är de två tillsammans. Jag tror det är bra att de känner en samhörighet. Och de har fritt spelrum att leka med alla saker, bilar som dockor. Än så länge ser jag bara fördelar med det. Vi bor i en trea, så det finns ju fortfarande något rum att stänga in sig i om någon vill vara ifred, vilket jag också tror är viktigt.

Tidigare i år var vi på kalas hos en annan barnfamilj. Och jag blev väldigt förvånad över den extrema uppdelningen mellan barnens rum, en pojkes och en flickas. Det var verkligen BARA BILAR i det ena rummet och BARA PRINSESSOR i det andra. FANTASTILÖST! Jag vet ju att leksaksaffärerna ofta ser ut så, men jag trodde inte att sunda, moderna och tänkande familjer var så inskränkta att de delade upp det på det viset, allra minst för så små barn. Ja det kan hända att min son kommer ha ett enormt och ensidigt intresse för bilar och min dotter ett för prinsessor, men inte måste jag då låta hela deras rum präglas av enbart dessa intressen. Eller? Jag har också intresseområden och saker som jag bara älskar, men jag klär ju inte hela väggarna med dem för det. Okej, ja, jag har klätt mina väggar med diverse pojkband mm tidigare och mina barn kommer också få göra det om de vill, men när det handlar om så här små barn (mina är drygt 1,5 och 4,5), så har en ju som förälder fortfarande stora möjligheter att påverka inredningen. Det går ju att blanda in fler inslag än bilar även i ett rum för ett barn som älskar bilar. Jag tycker att det är viktigt att ge barnen fler källor till inspiration. Själv gillar jag att återanvända och tilltalas av  äldre och, som jag tycker, charmiga möbler och grejer, men det finns ju massor mångsidig, kreativ, häftig och fin barnrumsinredning även för den som vill köpa allt nytt. Sedan tror jag inte på att förbjuda något, men på att blanda. Jag önskade mig inget hellre än möbler från Ikea när jag var liten, sånt som alla andra hade, men inte vi. Och det ena behöver ju inte utesluta det andra. Dessutom går det fint att shoppa Ikea secondhand för miljöns skull, om en vill det.

En röd liten pärla

En del förstår inte vikten av rätt barnvagn, men det är faktiskt med vagnar som med bilar – att en ska köra dem ofta och långt under flera års tid. Vagnen ska uppfylla en hel rad med krav på körkänsla, bekvämlighet och säkerhet. Den ska vara lätt att få in i bilen, upp för trappen, in i hissen, få plats i hallen. Och den ska gärna vara snygg – vem vill köra runt en rostig gammal kärra med slitna hjul? I vagnen ska det dessutom vara bekvämt att sova middag, kanske flera timmar om dagen i något års tid. Jag skulle lätt kunna räkna upp en hel rad ytterligare viktigheter.

Jag har inte haft så många vagnar, men har valt de flesta med omsorg. Utom nr två, en sliten Emmaljunga med värdelös fjädring. Hopplöst att bära lattemuggen i ena handen och försöka trycka upp vagnen över trottoarkanten med den andra. Hävkraften var ca noll. Numera har jag en Babyjogger City Mini GT. Som namnet antyder, en mycket smidig, sportig och modern liten sak. Praktisk, genomtänkt i detalj, lättkörd, tar ingen plats alls, går att fälla ihop och bära med en hand samtidigt som en har barnet på höften. Mycket nöjd. Det negativa är att den inte har uppfällbart fotstöd, varpå barnets fötter hänger ner och kan få dålig cirkulation och bli kalla. Barnet kan dessutom bara åka framåtvänt.

Så, nu har jag fått hem en fullkomlig kontrast att komplettera med. Kostade nästan ingenting, förvånansvärt smidig för att vara en äldre modell, fyrhjuling, fotstöd och framförallt kan jag ha Saga vänd mot mig – vissa dagar känns det verkligen som vi behöver den extra kontakten och framförallt om vi ska gå runt i tex ett köpcentrum en längre stund, där hon blir alldeles överröst av intryck – då vill jag att hon ska kunna spegla sig i mig och få hjälp att sätta ord på allt som händer runt omkring. Men framförallt är jag alldeles kär i den här nygamla lilla Brio-vagnen för det röda chassit. Tycker att den är alldeles bedårande.

DSC_0014 (800x590)

DSC_0036 (800x571)

Sådant som lyfter en ur skiten

Jag jobbar på med mina lösningar. Ibland leende, ibland ansträngt leende och ibland varvat med några svordomar. Jag har kanske inte hittat stora och världsomvälvande lösningar, men en hel drös av betydelsefulla vardagshändelser, som lyft mig flera meter ur dyngan. Somliga smarta idéer har jag kläckt själv efter en kopp kaffe och andra glädjesmulor har överraskande knackat på dörren.

  • Jag hittade en lösning med förskolan, som kommer bli så bra. Bara det att få gehör och känna att omvärlden gärna hjälper till att hitta sätt som funkar, kan få mig att böla en skvätt av tacksamhet.
  • Köpte jordnötssmör. Ekologiskt och lite crunchy. Galet gott. Har inte ätit jordnötssmör på flera år, men fick en smak hos en vän häromdagen och kom på att det är sådant som kan göra en lycklig i höstrusket.
  • Jag sov lite mer natten som var. Stora barnet fick en ny säng förra veckan, så han har velat sova där i stället för allihop i en hög som vi brukar. Så då nattade jag även lilla barnet i barnrummet. Och hon sov okej, men jag sov lätt som en fjäder och vaknade i panik så fort hon gnällde till det minsta i babyvakten. När vi sover alla i en hög, sover jag tungt som en sten, vaknar kanske omedvetet en halv sekund vid behov, men vaknar på riktigt gör jag bara om något barn verkligen kräver min uppmärksamhet och typ rycker hårtussar ur min kalufs. Och jag är beroende av min djupsömn. Ibland kanske jag bara hinner ligga i sängen någon timme och dessutom blir väckt då och då, men där emellan effektivitetssover jag på bästa sätt. Så jag lade ner det där med separata sovrum. Saga blev dessutom märkbart glad och lättad att få sova som vanligt. Alla nöjda.
  • När jag separerade och blev tv-lös, fick jag världens största tjock-tv av en vän. Mycket snällt. Nu hade den däremot gett upp. Jag kollar inte så mycket på tv, men gärna på film och har ingen vidare laptop. Och att sitta i kontorshörnan vid braiga datorn en lördagskväll är väl halvkul. Men, genast fick jag en ny (lika tjock) tjock-tv till skänks här i närheten. Hur snällt som helst! Den är däremot så tjock att jag är rädd att den skadat bilens stötdämpare eller något sånt efter transporten. Hur som helst, så hade jag kanske inte fattat hur tjock den var när jag skulle hämta den. Så plötsligt hade jag två enorma tjock-tv-problem. Ett inne och ett i bilen. Men igår släpade och lyfte och baxade och drog på mattor och stånkade och pustade min fina och underbara granne i dörren mitt emot, in den nya tv:n tillsammans med mig. Medan hennes dotter och kompis försökte roa min mycket besvärade 1,5-åring. Jag älskar min granne. Inte för att hon lyfter tv-apparater åt mig, men för att hon är så himla juste och för att hon bor en meter från min dörr. Goda grannar är verkligen guld värt. Och idag knackade en annan granne, som jag inte ens känner, på dörren och ville bära ut den andra gamla klenoden. Nu snackar vi inte en vanlig tjock-tv, utan en i elefantstorlek, så det kunde han såklart inte göra. Men då sprang han iväg för att hämta sin fru, som kom tillbaka med en liten knodd i bärsele. Så sagt och gjort, greppade vi alla tre, varav två av oss med ungar i bärselar, om åbäket och fick ut det till elektronikåtervinningen typ en mils promenad från mitt hus. Fatta vilka underbara grannar jag har. Dessutom fick både jag och 1,5-åringen varsin jämngammal grannkompis att hänga med framöver. Sådana där händelser, de kan lyfta mig från bottenvåningen upp till 10:an på en sekund.
  • Dessutom fick jag en dvd med tv:n. Min gamla hade också gett upp. Och häromdagen hittade jag hela Girls säsong 2 på Tradera (orkar inte vänta på svt och är värdelös på att passa tv-tider), som damp ner i brevlådan innan jag knappt han knäppa med fingrarna (älskar Tradera). Så i morgon kväll, när båda barnen sover hos sin pappa, ska jag gå på yoga och sen ska jag njuta av min nya tjocka tv. Låter det trist? Nej, jag lovar, det är allt annat än trist. Jag ser fram emot det, som om det vore ett spa i världsklass!
  • Och tack för allt pepp på facebook och här! Att inte vara ensam om att få psykbryt är guld värt. Mer pepp åt varandra och alla föräldrar!
DSC_0039 (800x544)

Här är den. Dyrgripen. Klenoden. Rariteten. Antikviteten.

 

Min bästa doft

Det här är inget sponsrat inlägg, även om det kommer framstå så. Men jag har mycket starka känslor för de här pennorna. Vi har lite av ett kärleksförhållande. Och jag har höga förväntningar i mina relationer. Varför nöja sig liksom?

Hur som helst, jag har haft en kylslagen vecka. Is på rutan, ja. Många klädlager att få på barnen, ja. Element som tog tid att bli varma, ja. Dragig arbetshörna, ja även det. Hål i fingervantarna, jo. Ganska så kalla och pessimistiska tankegångar, japp, några av de också. Men, idag sprang jag in bland hyllorna med kontorsmaterial i en stor sådan där allt-i-allobutik, för att döva min ångest. Vad är mer ångestdämpande och glädjehöjande än att strosa runt och dofta på papper och suddigum (avskyr däremot blyertspennor) och raffsa runt i högar av anteckningsblock? Få aktiviteter kan mäta sig med det. Näst efter att dofta på bebisar och därefter kaffe, så kommer nog kontorsmaterial på min lista av grejer att sniffa sig hög på.

Och där inne hände det. De hade fått in rosa ballografpennor. Det är en olöst gåta varför inte detta skett tidigare, men nu har det i alla fall hänt. Ja, rosa är en knepig färg, med en massa könsbundna associationer och sånt där. Men, rosa gör mig alltid aningens lite lyckligare. Det kan ha att göra med att min mamma inte gillar rosa och att de enda rosa kläder jag hade som barn, var de jag trånat efter och tillslut lyckligt ärvde från min granne. En typ av motreaktion som ju kan tyckas lite fånig såhär 30 år senare kanske. Men om det enda som krävs för att bli lite lyckligare är en rosa penna, så är det väl bara att ge sig hän, tänker jag.

DSC_0046 (800x466)

Unnade mig två nya. Fredagslyx med stora mått.

Årets första julgran

image

Barnen är hemma här igen och vi har, på Vildes begäran, pysslat årets första julgran – med en sol i toppen! Eller är det en vulkan? Eller kanske en partyhatt? Hade lite brist på gröna och juliga pysselsaker dock. Det är ju trots allt september.

Postat med WordPress för Android

Pastellkarameller

Efter några bildlösa inlägg och med en tröttande förkylning som smyger sig på, får det bli ett ljust och ytligt bildinlägg idag. Jag tycker det är kul att försöka få ett hum om hur de manuella inställningarna funkar på min kamera. Och att fota i det ljusa fönstret var rätt så kul, även om det kanske blev lite väl ljust… Sen har jag drabbats av alla pastellfärger som en har sett i tidningar och butiker rätt länge nu. Plötsligt vaknade jag en dag och ville omge mig med mintgröna grejer. Helknasigt, tyckte jag först. Men om en blir lycklig av en mintgrön gammal loppisburk att ha sina brödkanter i, är det väl ganska harmlöst. Det konstiga är att det bara är i köket jag har det här pastelliga suget. Men så har jag alltid älskat att hänga i just kök, så det är ju fint att få trivas lite extra där. Det enda som saknas är en sådan här svindyr kaffemaskin, som jag hade tänkt att jag skulle önska mig när jag fyllde 30. Det gjorde jag också, eller åtminstone en del av en, men sen åkte jag ju en sväng till Indien i stället och det ångrar jag inte en sekund! Apropå att fota och Indien, måste jag förresten passa på att länka den här bilden igen. NÖJD med den. Och bästa minnet den här veckan, bland alla geggamojiga galonbyxor… Hur som haver, här är lite smått som jag är så gott som kär i:

DSC_0144 (800x531)

Burkar och brickor. Bästa loppisfynden. Förutom kaffekoppar.

DSC_0022 (800x531)

Mer jag än så här kan det inte bli: Radio (alltid på), KAFFET, Post-It-lapparna (överkonsumerar) och visst har jag den snajdigaste diktafonen (fast den använder jag sällan numera, föredrar att anteckna) och ballografpennan (har sagt det förr, de enda som funkar).

DSC_0110 (800x531)

Japp. Tantblommorna lever än.

DSC_0103 (800x531)

DSC_0127 (800x511)

Vilde har gjort ljushållaren. Barnens grejer är de bästa.

En sådan där dag

dagens kopp rosa

En sådan där dag då det passar bäst att gömma sig bakom en kopp. En sådan med både guldkant och rosor. Och riktigt svart kaffe.

Sen är det bara att göra!

Återkommer med nya tag en annan dag. Alldeles strax eller så.

 

Inse sitt värde, våga välja guldkanten

dagens kopp i skogen (545x800)

Dagens kopp. En skogskopp. Eftersom den är rak och inte V-formad, som så många småblommiga koppar, står den stadigare på backen. Finfint.

Nä, dricka ur termosmuggen, det är verkligen inte detsamma. Hellre en loppiskopp, som en har råd att tappa i backen, och oftast landar den ju mjukt i mossan. Kaffet smakar så mycket bättre i skogen, och så mycket bättre i en riktig kopp. Och jag vägrar numera tumma på njutningen ens det minsta lilla, om jag inte nödvändigtvis måste för att faktiskt hinna med att njuta. Det där med att prioritera. Men om en kan få det bättre, varför nöja sig med det sämre? Det hoppas jag att mina barn ska få med sig i livet, att de är värda det allra bästa och aldrig ska tro att de inte kan få bättre eller nöja sig med något de inte mår fullt ut fantastiskt av. Inte att en måste prestera på någon särskild nivå eller ha en massa materiell rikedom eller så, utan att inse sitt eget värde, att en inte måste nöja sig med en kopp halvblaskdaskigt snabbkaffe, när en kan få en kopp rykande, underbar espresso. På alla plan i livet. Jag hoppas att de ska ha självkänsla nog att välja bort det som gör dem ont eller inte fullt ut gott och att de ska ha kraft och mod och kärlek att unna sig den lilla guldkanten i såväl stort, som smått.