Vi kommer ha en vit jul

DSC_0020 (2) (800x549)

Vill du möta julen med såhär suddig blick? Själv vill jag se mina ungars tindrande ögon så klart jag bara kan.

Mina barn ska ha en vit jul. I alla fall de dagar som de är med mig och som jag kan välja. Julen är barnens högtid och barn och alkohol hör inte ihop. Jag förstår inte grejen med vinglögg och snaps när man firar jul med barn. Jag tycker att det är värdelöst att överrösa barnen med klappar för att det är deras högtid, men sen inte vara 100 procent närvarande och inte vara 100 procent sig själv tillsammans med barnen. Inget paket kan ta bort den oro som kan fylla ett barn i takt med att en vuxen tömmer ett glas, två glas och ja hur många var det nu? Fråga ungen, jag lovar att hen har hållit räkningen. För barn som växer upp med någon som har svårt att begränsa sin alkoholkonsumtion, lär sig att räkna snabbare än alla sina kompisar. Och ska det vara så? Ska barnet räkna vinglas i stället för julklappar eller marsipangodisar?

Visst är det lätt att slå ifrån sig och tänka att ”men JAG har ju inte svårt att begränsa MITT drickande”. Och så kan det ju vara och jag själv har inte heller svårt med det. Jag gillar alkoholhaltiga drycker, jag är inte nykterist, men jag kan ju välja sammanhanget. För den valmöjligheten har man. Och om man inte har problem med alkoholen bör det inte vara så svårt att välja bort den en helg om året, som minst.

Det krävs inte mycket alkohol för att barn ska känna att en närstående beter sig annorlunda, pratar lite högre än vanligt, tjoar lite mer eller i värsta fall skriker och gormar och drar runt och förstör. Små barn gillar rutiner, upprepning, när allt är som vanligt. Att trygga personer plötsligt beter sig, låter och luktar annorlunda kan skapa oro och förvirring.

Dessutom finns det i så gott som alla sammanhang någon som inte kan hantera alkohol. Och visst är det den personens ansvar, men om inte den personen förmår att ta det ansvaret, är det faktiskt de andra vuxnas skyldighet att hålla rent. Och min upplevelse är att inte tillräckligt många vuxna törs ta det ansvaret. Man fortsätter att servera vin, samtidigt som man bjuder in någon som man vet har svårt att hantera alkohol. Men är alla vuxna i de sammanhangen verkligen beredda att ta konsekvenserna? Fundera över om du är beredd att senare förklara varför du inte sa ifrån. Ska du säga att du inte såg, inte visste? Om 5-åringen räknade vinglas hela kvällen, hur kunde du missa att de var fler än rimligt? Är du beredd att bära ansvar för all oro, alla sårade känslor och i värsta fall kanske fysiskt våld som barnet eller någon annan kommer utsättas för? Att våld i hemmet ökar under storhelger är ingen nyhet.

Först för ett par år sedan vågade jag kräva en vit jul av de jag firar med, med konsekvensen att jag fick fira med färre personer. De som vill har ju rätt att välja snapsen. Trist att bli bortvald för alkoholen, men så värt. Det var när jag fick egna barn som jag kände att jag hade valet att välja. Som barn kan man inte välja. Det är ju de vuxna som väljer åt en. Jag tycker att det vore bra om fler åtminstone gör ett aktivt val, för det kräver att man reflekterar över varför man väljer det ena eller andra och vad man kan stå för.

Mitt ena barn ska förresten få skidor i julklapp, så jag vill ha en vit jul på fler sätt!

Här kan man skriva på för en Vit Jul. En kampanj värd att spridas tycker jag. Vad tycker förresten du? Berätta gärna!

Alla ungars dag

Idag är det Internationella barndagen! Så nu åker jag och hämtar upp dem. Barnen. Och sen tror jag bestämt att vi satsar på en våffelfest. För att de är barn och så fantastiska, som alla barn. Och så har jag skänkt många tankar och en slant till Världens barn också. Tar inte mer än två sekunder via sms. Det är det bästa jag kommer på att göra idag. För något måste jag göra. För det gör så ont och jag känner mig så maktlös när jag tänker på all skit som vuxenvärlden gör mot barn. Det är inte okej. Men det händer ändå. Hela tiden. Fan. Men nu ska jag skynda till mina små i alla fall och göra det bästa på nära håll. Hur firar ni alla ungars dag?

DSC_0105 (800x541)

Så här ska vi äta middag idag.

DSC_0124 (800x584)

Uppdatering av inlägget: Jag blev lite förvirrad av det här med barndagar. Finns ju på olika datum, men första måndagen i oktober är satt som Internationella barndagen i Sverige. Och det är vad som står i min almanacka, så vi firade. Barn bör förresten firas varje dag, tycker jag. Men det har ju inte varit så mycket annan uppmärksamhet kring det idag, vilket beror på att den dag som Unicef och många barnrättsorganisationer uppmärksammar är den 20 november, på Barnkonventionens dag. Lika bra att fira båda tycker jag. En kan knappast engagera sig för mycket. Och inte äta för många våfflor heller för den delen.

Ibland är det läge att vara tacksam

I vissa fall tycker jag att tacksamhet kan vara något negativt, då det kan göra att man fastnar och nöjer sig med något som är halvdant i stället för att sträva efter förändring och förbättring. Men ibland är jag enormt tacksam, som över att varken ha behövt förblöda eller dö när jag väntade och födde barn. Och över att dessutom ha fått två levande och friska barn.

Inte alls en självklarhet. Eller jo, i Sverige är det någorlunda självklart. I en grupp som jag umgicks med på kanske tio tjejer, som väntade barn samtidigt som jag var gravid med första barnet, föddes flera av barnen under ganska dramatiska omständigheter. Men alla barn och mammor överlevde och mår bra. Det är bara ett litet subjektivt exempel från min egen verklighet. Och själv hade jag två missfall innan första barnet. Jättejobbigt såklart, men inget som har gett mig bestående problem. Men, som Musikhjälpen nu uppmärksammar, är det för väldigt många kvinnor förenat med livsfara både att vara gravid och föda barn.

Så mycket som varannan minut dör en kvinna i samband med graviditet eller förlossning. Värst drabbade är unga tjejer mellan 15-20 år. Och 50 000 kvinnor dör varje år till följd av osäkra aborter. Och nej, det är ju inte här hemma det sker i första hand. 99 procent av alla dödsfall sker i låginkomstländer. Inte alls okej. Helt jäkla sjukt ickeokej.

Därför tycker jag att det här förtjänar all spridning. Både som en viktig fråga att prata mer om och som en viktig grej att stödja ekonomiskt om man känner för det. Även några få kronor spelar roll. 100 kronor kan räcka till exempelvis medicin som förhindrar förblödning vid 100 förlossningar och 50 kronor kan räcka till ett års förbrukning av p-piller. Här är lite mer info om hur insamlingen går till!

Sen menar jag inte att vi för den sakens skull får vara alltför tacksamma och glömma bort att diskutera den svenska förlossningsvården. Bristen på barnmorskor och deras enormt tuffa arbetssituation ska självklart uppmärksammas den med!

förlossn (800x621)

Jag trodde givetvis att jag skulle dö. För helt ärligt, det är inte särskilt romantiskt och vackert att föda barn. Det är ett blodigt och kladdigt helvete. Men jag befann mig aldrig i verklig livsfara. Och jag överlevde och är galet tacksam för det. Och för de där små som kom ut tillslut. (Och ja, jag gjorde bilden svartvit för att bespara er lite av verkligheten.)

Tuttar i alla former, yeay!

Det verkar snackas en del just nu i sociala medier om att fixa eller inte fixa sina bröst efter amningen och om botox och skönhetsideal. Jag har inte följt det jättenoga och har säkert missat en massa, men jag har läst Elaine Eksvärds inlägg här och här, som drog igång diskussionen, om jag har fattat det rätt. Elaine har tydligen fått många kommentarer om att hon enkelt kan lyfta sina bröst sen när hon har ammat klart, att det inte är något att bekymra sig över. Inte okej, tycker hon. Lady Dahmer har i sin tur kommenterat det hela, tex här och här. Hon, som annars brukar vara väldigt emot uteseendefixering, verkar tycka att just plastikoperationer är okej, att var och en har rätt till sin kropp och hon frågar vad skillnaden är på att skära i brösten mot att färga håret eller tatuera sig? Bra poäng. Hon påpekar också att normer ju ändras hela tiden, så längre fram kanske även hon kommer få lust att botoxa sig.

Det här är verkligen inte oproblematiskt och visst förändras normer och ideal hela tiden, MEN ska man bara acceptera det för den sakens skull? Se på, hänga med, göra samma sak? Normer och ideal styr oss och det är omöjligt att värja sig, så det är bara att börja karva i tuttarna eller? ”Alla andra” gör det ju. Och jag gillar ju att måla ögonfransarna och välja kläder alldeles för länge ibland, så då är jag ju redan slav under utseendehetsen, så det är väl bara att lägga mig ner och rätta till resten också. NEJ, det tycker jag såklart inte. Tvärtom. Det är väl när utseendenormen i allt högre grad inkräktar på kroppen, som man måste värja sig, motsätta sig, skrika, sparka och säga stopp?!

Jag är kanske tråkig och rigid. Och inkonsekvent eftersom jag grejar med mitt utseende på andra sätt. Men jag tycker ändå att det finns en skillnad. Jag behöver inte sövas ner varje gång jag målar naglarna och dessutom tycker jag inte att allt måste ställas mot varandra. Jag kan vara slav under ett beteende, men ändå värja mig mot en mängd andra. Bättre att göra något än inget alls, tänker jag. Och jag vill motverka att silikonidealet fyller ut allas behåar framöver.

Jag tycker också att det finns en parallell till andra områden i det här sökandet efter den perfekta ytan, som den alltmer populära städhjälpen. Om tillräckligt många av familjerna i förskolegruppen har städhjälp, blir den familj som har ett normalt småbarnsstök hemma och några dammråttor i hörnen, plötsligt konstig och ”familjen med det fula hemmet”. Och VILL VI HA DET SÅ? Egentligen? Ska allt stök i livet, allt som inte är ”perfekt”, fixas till, justeras, putsas på, betalas för att rätta till?

brösten 1 (372x800)

Hallå, brösten? Var är ni?

Är det inte bättre att bjuda in de andra familjerna och sitta i stöket och käka tillsammans och låta ungarna leka på golvet bland dammråttorna och ha kul? Slappna av lite, ta det piano. Tänka att det kan vara fint när saker bara är och när allt inte är likadant. Jag tycker tex att något av det vackraste som finns är gamla torp med slitna fönsterkarmar och mossgröna tegelpannor och en själ som vibrerar av liv. Och jag tycker att gamla människor med fåror i ansiktet, som berättar om en hel livstid av känslor, är de vackraste som finns. Och jag vill även tycka att mina bröst är bra som de är. Men. Samtidigt undrar jag ändå, vad tänker den där killen på dejten? Har han sett så här platta pattar förut? Jag vill verkligen inte mäta mig i någon annans ögon, men jag tänker så ändå. Jag slutade amma för kanske en månad sen. Och ungefär samtidigt som jag gick på första dejten på EVIGHETER så hade de där brösten, som jag kånkat runt på sedan jag blev gravid med yngsta barnet, försvunnit. De har aldrig varit stora, tvärtom, men nu är de BORTA. På riktigt. Här snackar vi inget som hänger eller så, utan puts väck.

Så ja, det är inte okomplicerat. Jag försöker värja mig, men jag påverkas ju. Men så blir jag sur. Sur och förbannad på mig själv för att jag mäter mig i de eventuella tankar som kan finnas i en annan persons blick. Så jag rycker upp mig och tänker i stället i samma bana som Elaine, att problemet i sådant fall ligger hos den andra och då borde han typ få en käftsmäll. Åtminstone skulle han fråntas privilegiet att hänga med mig och vara nära min kropp.

Men ligger ansvaret bara hos honom? Det är väl inte hans fel om han aldrig har sett annat än likformade bröst i ”perfekt” kupstorlek förut om det är nästan allt som finns? Om alla kvinnor fixar till sig, så är det klart att det blir vad som förväntas. Som jag förstod det, var det förresten i första hand kvinnor som hade tipsat Elaine om att lyfta tuttarna efter amningen. Varför göra så mot varandra? Hetsa. Syftet med en sådan kommentar är säkert att vara uppmuntrande, att påpeka hur enkelt det är att justera eventuella skavanker. Men konsekvensen blir ju den motsatta – Du duger inte som du är, så här har du ett nummer till min plastikkirurg.

Och igen, VILL VI HA DET SÅ? Ska alla gå runt stöpta i samma silikonform? Ingen variation och mångfald?

Lady Dahmer skrev också något i stil med att det ju är lätt för Elaine att gå runt och vara nöjd med sina naturligt vackra bröst och att det inte är lika lätt för någon som inte är född naturligt vacker. Som jag då eller, som skulle drunkna i både Elaines och Lady Dahmers behåar eller vad var tanken där? Vad är naturligt vacker? Grejen är ju att idealet, om alla ser likadana ut, för att de gått till samma kirurg, blir att EN modell anses vacker. Om det däremot finns en mångfald, om alla är olika, så kommer vi väl också fortsätta uppskatta just bredden och det unika i varje tutte och varje människa. Jag tänker att man också i hög grad uppskattar det man är van vid. Som nu när mintgröna prytlar figurerat i inredningsmagasinen ett tag, då älskar jag plötsligt mintgröna saker. Det vi ser, lär vi oss väl också uppskatta.

Jag vill att det ska få vara lika vanligt att ha små bröst, som enorma bröst eller bröst i knähöjd. Att det inte ska spela så stor roll hur de ser ut, att de mest ska få fylla en funktion. Funka att amma med. Funka som erogena zoner. Funka att hetsa upp varandra med, som de är.

Kanske dags för en flashmob? Tuttar i alla former, yeay!