PappaSorgen

DSC_0104 (800x521)

Barnen och jag har haft en härlig söndag med alltifrån regnig och kylig utelek till bakning och läsning och pyssel. Men sedan är det ju Fars dag. Men det ska de fira i morgon när de ska till sin pappa. Men de har pysslat till honom idag. Klippt och klistrat och kladdat tillsammans. Även slitit pappret i varsin riktning under högljudda åsikter, men framförallt pysslat IHOP. Då smälter mitt hjärta.

Vi hade turen att få lite ”måla-på-ljus-färger” av vår granne, så barnen gjorde varsitt ljus till far sin. Jag delade verkligen deras glädje och engagemang, trots att det absolut inte är konfliktlöst och enkelt att relatera till den andra föräldern efter en separation. Men det känns viktigt för mig att barnen har en så bra och problemfri relation som möjligt till sin pappa. Jag vill inte att de ska behöva bära på någon ond och stor och hemsk PappaSorg i sina hjärtan, varken nu eller sen.

PappaSorg måste vara något av det värsta en kan bära på. Och jag är så trött på den. Trött på alla pappor runt omkring som svikit. Less på all PappaSorg som sliter i många av mina vänners hjärtan och inte minst i mitt eget.

En sorg så full av saknad, längtan och även av skam och skuld.

Jag har önskat att min pappa ska dö. Nej, det är inte okej att skriva, allra helst inte säga högt. Och nej, jag vill absolut inte att han ska dö. Tvärtom, det är ju det som är problemet. Men jag har önskat det, utifrån tanken att det vore så mycket enklare att sörja någon som låg nedgrävd i jorden, än någon som traskar runt där på ytan och ändå inte finns, annat än med sin besvikelse över den misslyckade dottern och med sin vrede över att hon sa ifrån och gick sin egen väg.

Jag var kanske fem, när jag minns att han slog mig första gången. I magen. Med knytnäven. Jag tappade andan. Jag fylldes av skam och skuld. Vi var i båtskjulet. Jag hade tjatat om att gå ut på bryggan. Ett tjat för mycket. Han höll på med sina fiskedrag och grejer. Jag ville gå ut nu. Hur kunde jag vara så dum att jag inte höll tyst? Och jag är kanske dum, för jag blev inte tyst. Jag fortsatte att protestera, ifrågasätta, skrika, tjafsa och hålla på. Trots att det smällde och ven grejer genom luften. Och ja, jag har väl fortfarande inte förstått bättre. Jag är värdelös på att hålla käft.

Jag sörjer inte så mycket längre egentligen. För något år sedan kände jag plötsligt att jag var klar. Att jag inte orkar hålla på längre. Jäklar vilket liv det blev. I omgivningen. Hur kunde jag bryta kontakten och ställa till med scener. Från hans sida blev det ganska tyst. Han har aldrig nånsin bett om ursäkt för något. Han har sällan gjort någon ansats att självmant ta kontakt. Han har inte ringt mig sedan jag flyttade hemifrån. Det var 13 år sedan. Och visst har jag inte släppt detta helt och det gör sig ju påmint dagar som denna. Helt klar blir jag kanske aldrig. Men jag inser att jag aldrig kommer kunna laga den ickerelationen. Däremot kan jag försöka hela relationen mellan mina barn och deras pappa, oavsett hur min relation till honom ser ut. Därför har jag inte ägnat så många tankar åt min egen pappa idag (bortsett från just nu), utan i stället delat barnens glädje när de tänkt på och pysslat fina saker åt sin pappa – som kommer bli genuint glad åt deras ansträngningar. Som det ska vara.

Så en spark i baken till alla misslyckade pappor – skärp er och gör något åt saken, för ansvaret är faktiskt bara erat. Och förlusten är annars störst för er. Och jag tänker inte hylla alla de pappor som gör det de ska, det borde ju vara självklart. Men ett stort fett GRATTiS kan de ju få, för att de haft lyckan att få dela livet med sina ungar.

DSC_0112 (800x539)

8 thoughts on “PappaSorgen

  1. Fint du skriver å sorgligt på samma gång! Jag förstår dig.min pappa har aldrig brytt sig om mig, sista gången jag såg honom va på min 4årsdag när jag fick ett par skridskor. Idag när jag själv har barn känner jag stor sorg över hur man kan överge sitt barn. Finns inte ens i min värld att svika mina barn.starkt å vuxet av dig angående din egen separation gentemot barnen. Kram på dig å hoppas allt löser sig. Å jag bojkottar farsdag.överskattat!=)

  2. Oj Anna, du tar verkligen upp viktiga ämnen och kan konsten att beröra. Jag känner tyvärr igen mej en del. Inte att min pappa var våldsam men han var frånvarande när jag hade behövt honom. Brukade tänka att jag skulle kunna bli överkörd av ett tåg och han skulle inget märka förrän ett par månader senare. Det var typ så ofta vi hördes när jag var i tonåren. Vår relation är mycket bättre idag men minnen finns ju alltid kvar. Vore ju såklart mycket bättre om du sluppit den här erfarenheten men jag tror att du genom vad du vet kan föra vidare något viktigt till dina barn. Och väldigt stort av dej att dela dina barns glädje och hjälpa dem med fars-dagpresenter trots alla omständigheter. Starkt gjort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s