Le så blir du glad!

I morse var jag antagligen världens tröttaste. Men, som genom en skänk från ovan hade det häromdagen visat sig att jag hade ett klipp kvar på ett mycket gammalt klippkort för personlig träning/coachning på Orangeriet (Ett mycket trevligt ställe som doftar apelsin oavsett årstid och som får en att bli alldeles lugn oavsett stressnivå och där det liksom inte är okej att vara opepp – och det funkar, tror inte att någon går nedstämd därifrån. Och jo, det är värt lite reklam.). Hur som helst, var jag egentligen inte alls särskilt motiverad att gå dit eller att börja leta efter de där musklerna som jag tappat bort någonstans bland datahängande och amning. Men. Fattig som en kyrkråtta (nä, men nästan) kan en ju inte inte utnyttja det sista klippet. Så jag tog min spaghettikropp och gick dit. Eller nej, faktiskt inte. Jag tog bilen (Ja jag vet, värdelöst, men jag hade inte hunnit lämna barnen eller hunnit få något jobb gjort resten av dagen annars, säger vi.)

Och väl där fick jag ungefär tusen olika instruktioner i plankor. På egen begäran. För jag har hört så enormt mycket bra om att stå i planka, om hur stark och stabil en ska bli. Och eftersom jag tror på det, så finns det faktiskt chans att jag även kommer göra det på riktigt. Och jag gissar att det är a och o för att hitta tillbaka till träning, att faktiskt göra. Gissningsvis bästa sättet. Eller vad tror ni?

Jag har lite svårt att acceptera att jag är en spaghetti, jag tror helst att jag är starkast i världen. Men den där nackspärren och sneda människan i spegeln ger ibland en hint om att jag, hmm, har varit starkare om vi säger så.

DSC_0017 (800x547)

Lite så här höll vi på.

Sen gick jag hem och övade på det hela några minuter. Barnens mjuka lekmatta är den bästa träningsmattan kan meddelas! Här sitter jag däremot inte i någon särskilt effektiv träningspose. Mitt ansträngda plankande håller jag för mig själv. Här i bilden övar jag mig i stället i världens mest (o)naturliga leende.

DSC_0008 (800x535)

Ann-Sophie, som är den peppande själen på Orangeriet, menar att man ska le för att bli glad. Äkta eller inte. Så sagt och gjort, här har ni morgonens mest (o)naturliga leende. Men nu är jag glad, så det funkade ju fint. Tillsammans med en dos koffein sen när jag kom hem.

Uppdatering av inlägget: Med spaghetti menar jag såklart kokt spaghetti eller kanske överkokt till och med. Så det inte blir några missförstånd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s