Tuttar i alla former, yeay!

Det verkar snackas en del just nu i sociala medier om att fixa eller inte fixa sina bröst efter amningen och om botox och skönhetsideal. Jag har inte följt det jättenoga och har säkert missat en massa, men jag har läst Elaine Eksvärds inlägg här och här, som drog igång diskussionen, om jag har fattat det rätt. Elaine har tydligen fått många kommentarer om att hon enkelt kan lyfta sina bröst sen när hon har ammat klart, att det inte är något att bekymra sig över. Inte okej, tycker hon. Lady Dahmer har i sin tur kommenterat det hela, tex här och här. Hon, som annars brukar vara väldigt emot uteseendefixering, verkar tycka att just plastikoperationer är okej, att var och en har rätt till sin kropp och hon frågar vad skillnaden är på att skära i brösten mot att färga håret eller tatuera sig? Bra poäng. Hon påpekar också att normer ju ändras hela tiden, så längre fram kanske även hon kommer få lust att botoxa sig.

Det här är verkligen inte oproblematiskt och visst förändras normer och ideal hela tiden, MEN ska man bara acceptera det för den sakens skull? Se på, hänga med, göra samma sak? Normer och ideal styr oss och det är omöjligt att värja sig, så det är bara att börja karva i tuttarna eller? ”Alla andra” gör det ju. Och jag gillar ju att måla ögonfransarna och välja kläder alldeles för länge ibland, så då är jag ju redan slav under utseendehetsen, så det är väl bara att lägga mig ner och rätta till resten också. NEJ, det tycker jag såklart inte. Tvärtom. Det är väl när utseendenormen i allt högre grad inkräktar på kroppen, som man måste värja sig, motsätta sig, skrika, sparka och säga stopp?!

Jag är kanske tråkig och rigid. Och inkonsekvent eftersom jag grejar med mitt utseende på andra sätt. Men jag tycker ändå att det finns en skillnad. Jag behöver inte sövas ner varje gång jag målar naglarna och dessutom tycker jag inte att allt måste ställas mot varandra. Jag kan vara slav under ett beteende, men ändå värja mig mot en mängd andra. Bättre att göra något än inget alls, tänker jag. Och jag vill motverka att silikonidealet fyller ut allas behåar framöver.

Jag tycker också att det finns en parallell till andra områden i det här sökandet efter den perfekta ytan, som den alltmer populära städhjälpen. Om tillräckligt många av familjerna i förskolegruppen har städhjälp, blir den familj som har ett normalt småbarnsstök hemma och några dammråttor i hörnen, plötsligt konstig och ”familjen med det fula hemmet”. Och VILL VI HA DET SÅ? Egentligen? Ska allt stök i livet, allt som inte är ”perfekt”, fixas till, justeras, putsas på, betalas för att rätta till?

brösten 1 (372x800)

Hallå, brösten? Var är ni?

Är det inte bättre att bjuda in de andra familjerna och sitta i stöket och käka tillsammans och låta ungarna leka på golvet bland dammråttorna och ha kul? Slappna av lite, ta det piano. Tänka att det kan vara fint när saker bara är och när allt inte är likadant. Jag tycker tex att något av det vackraste som finns är gamla torp med slitna fönsterkarmar och mossgröna tegelpannor och en själ som vibrerar av liv. Och jag tycker att gamla människor med fåror i ansiktet, som berättar om en hel livstid av känslor, är de vackraste som finns. Och jag vill även tycka att mina bröst är bra som de är. Men. Samtidigt undrar jag ändå, vad tänker den där killen på dejten? Har han sett så här platta pattar förut? Jag vill verkligen inte mäta mig i någon annans ögon, men jag tänker så ändå. Jag slutade amma för kanske en månad sen. Och ungefär samtidigt som jag gick på första dejten på EVIGHETER så hade de där brösten, som jag kånkat runt på sedan jag blev gravid med yngsta barnet, försvunnit. De har aldrig varit stora, tvärtom, men nu är de BORTA. På riktigt. Här snackar vi inget som hänger eller så, utan puts väck.

Så ja, det är inte okomplicerat. Jag försöker värja mig, men jag påverkas ju. Men så blir jag sur. Sur och förbannad på mig själv för att jag mäter mig i de eventuella tankar som kan finnas i en annan persons blick. Så jag rycker upp mig och tänker i stället i samma bana som Elaine, att problemet i sådant fall ligger hos den andra och då borde han typ få en käftsmäll. Åtminstone skulle han fråntas privilegiet att hänga med mig och vara nära min kropp.

Men ligger ansvaret bara hos honom? Det är väl inte hans fel om han aldrig har sett annat än likformade bröst i ”perfekt” kupstorlek förut om det är nästan allt som finns? Om alla kvinnor fixar till sig, så är det klart att det blir vad som förväntas. Som jag förstod det, var det förresten i första hand kvinnor som hade tipsat Elaine om att lyfta tuttarna efter amningen. Varför göra så mot varandra? Hetsa. Syftet med en sådan kommentar är säkert att vara uppmuntrande, att påpeka hur enkelt det är att justera eventuella skavanker. Men konsekvensen blir ju den motsatta – Du duger inte som du är, så här har du ett nummer till min plastikkirurg.

Och igen, VILL VI HA DET SÅ? Ska alla gå runt stöpta i samma silikonform? Ingen variation och mångfald?

Lady Dahmer skrev också något i stil med att det ju är lätt för Elaine att gå runt och vara nöjd med sina naturligt vackra bröst och att det inte är lika lätt för någon som inte är född naturligt vacker. Som jag då eller, som skulle drunkna i både Elaines och Lady Dahmers behåar eller vad var tanken där? Vad är naturligt vacker? Grejen är ju att idealet, om alla ser likadana ut, för att de gått till samma kirurg, blir att EN modell anses vacker. Om det däremot finns en mångfald, om alla är olika, så kommer vi väl också fortsätta uppskatta just bredden och det unika i varje tutte och varje människa. Jag tänker att man också i hög grad uppskattar det man är van vid. Som nu när mintgröna prytlar figurerat i inredningsmagasinen ett tag, då älskar jag plötsligt mintgröna saker. Det vi ser, lär vi oss väl också uppskatta.

Jag vill att det ska få vara lika vanligt att ha små bröst, som enorma bröst eller bröst i knähöjd. Att det inte ska spela så stor roll hur de ser ut, att de mest ska få fylla en funktion. Funka att amma med. Funka som erogena zoner. Funka att hetsa upp varandra med, som de är.

Kanske dags för en flashmob? Tuttar i alla former, yeay!

6 thoughts on “Tuttar i alla former, yeay!

  1. Bra skrivet! Jag har en 2-månaders flicka här hemma som jag ammar nu. Att försöka acceptera min nya kropp samtidigt som jag tänker mycket på hur jag ska göra för att hon ska växa upp med sunda kropps-ideal gör mig helt trött! Jag ska göra mitt allra bästa för att världen ska bli bättre med hennes generation!

    • Och mer kan man ju inte göra, än sitt bästa alltså. Och det duger ju alldeles utmärkt! Men förstår precis hur du menar med att bli alldeles trött. Det är verkligen inte lätt att leva som man lär. Man bör nog ta det lite mer med en klackspark många gånger. Kram på dig!

  2. Åh så bra skrivet! I allt snurr med denna debatt så tycker jag nog mycket som du. Tänker på olika perspektiv och personer. Du sätter verkligen fingret på det jag känner att det inte får bli en ny norm!

    • Kul att du gillade texten, tack! Jag skulle gärna säga att precis såhär tycker jag PUNKT. Men det är ju sällan så enkelt, å ena sidan, å andra sidan… Och så tycker man en sak, men upptäcker att man gör en annan och tvärtom. Gaaah! Men man måste ju sträva i den riktning som känns rätt i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s