Jag ville hugga lejontänderna i henne

Alltså, trötta småbarnsföräldrar runt 16-snåret på eftermiddagen (ni vet, rusat upp på morgonen och iväg till förskolan och dåligt samvete för att en ligger efter på jobbet och dåligt samvete för att en inte hämtar ännu tidigare på förskolan och rusar och hämtar och tänker att en vill göra något med barnen innan det är dags att slänga ihop maten och få alla i säng) de kan nog vara det läskigaste som finns.

Jo jag kan vara en av dem. Men idag kände jag mig ganska pepp och energisk, när jag plockat upp världens finaste små från föris och styrde raka vägen till biblioteket, som 4-åringen längtade så mycket efter. Bra, 16.05 och en timme tills maten ska stå på bordet och en falukorv hemma i kylen, så det var ju lugnt och gott om tid. Den lugna stunden i den stilla biblioteksmiljön urartade dock så snart 1,5-åringen fattade att vi styrde stegen mot bokhyllorna i markhöjd. Låt oss säga som så att bokstavsordningen inte är som den borde där längre. På en halv sekund var hyllorna så gott som tomma och golvet så gott som fullt. Jag jagade efter och halkade runt bland travarna av barnböcker i alla färger och storlekar och försökte trycka tillbaka dem i hyllorna. Samtidigt som jag försökte hjälpa 4-åringen att fråga efter de allra bästa böckerna om sjörövare. Jag insåg ganska snart att det var helt ogörligt att få in böckerna i motsvarande takt som Saga rev ut dem, så jag fortsatte mitt projekt i kryphöjd med henne fastlåst under ena armen. Bara det att krypa på alla fyra med 11 kg under armen och packa in böcker i bokhyllan med den andra är en övning som lätt kompenserar för att jag inte gör den där dagliga plankan.

Men. Jag var fortfarande vid gott mod. Om än lite stressad i rösten och plaskvåt under armarna.

Och så hittade vi böcker om sjörövare och skatter och satte oss att titta, och så ramlade lilla barnet och slog huvudet och vrålade så att tonerna slog högt i taket i det lilla centrumet där biblan ligger. Men hon tröstades och vaggades och så blev det bra och hon var snart på golvet med nya krafter. Men då. Då kom det en annan mamma. Med tre vildbattingar. Och så satte hon sig precis intill mitt lilla barn och bytte blöja på ett av sina barn och jag brydde mig inte alls, för det hade kunnat vara jag. Men hennes barn hade fina skor och mitt lilla barn älskar skor, så hon närmade sig det andra barnet. Gulligt? Nej. Den andra mamman vände typ ansiktet ut och in och förvandlades till Hulken eller en vampyr. Ja, en väsande, fräsande vampyr, som ryggade tillbaka inför min 11-kilos 1,5 åring som om hon hade haft både pest och ebola.

Vampyren visade sina tänder och hon ba ”Akta! Så hon INTE…!” och så avbröt hon sig, tuggade lite fradga och så kom fräset om att mitt barn faktiskt var alldeles snorig om näsan. Och jag ba, ganska förvånad, eftersom jag missat detta, men ju visste att min unge är frisk som en mört, så jag ”Eeeh, ja, som alla inom fem km radie nyss hörde, grät hon just en massa förtvivlade tårar för att hon slog huvudet i det hårda golvet och alla här borde vara TACKSAMMA att hon återhämtat sig och inte fått en hjärnskakning och att hon inte tjuter rätt ut längre och ger oss bestående tinnitus. Och om man gråter en massa tenderar även näsan att rinna. Hon är inte förkyld. Men sätter du dig nära oss och visar ditt vampyrgrin åt min söta unge igen, så lovar jag att snora ner alla böcker som du vill låna, så du inte törs ta i dem.”

Så sa jag inte.

Men jag borde ha gjort det. Och jag visade mitt stora lejonmammagap och tänkte att jag borde ha sagt allt det där.

Men sen. Då TOG HENNES UNGAR en bok från VÅR fina och väl utvalda hög med böcker. Muminboken, som 4-åringen valt. När de tittat i den läääänge, påpekade jag snällt att ”När ni tittat klart så måste vi ta den för vi ska låna den och gå hem nu”, sneglandes efter vampyrmamman och hoppades att hon kanske skulle fatta vinken och komma och ge oss boken. Det gjorde hon inte.

Jag försökte få min 4-åring att kanske välja en annan Muminbok, men det ville han inte. Han hade ju valt just den och de andra barnen hade ju redan bläddrat i den fram och tillbaka och upp och ner. Så tillslut kände jag mig tvungen att försiktigt lirka boken ur händerna på barnen och förklara att nu hade de ju fått titta och vi behövde gå hem. Men då kom vampyrmamman. Med sina sylvassa tänder och klockan nu 16.20-tröttheten blänkande i ögonen och sa ifrån ”DE HADE JU DEN”. Och jag ba ”Men!.Nej..Vi…” Och hon ba lyssnade inte alls och jag ba men ”Vi hade redan valt den ju, vi hade ju en liten hög här…” Och mina lejonmammatänder tycktes ha låst sig och gnisslade bara lite larvigt, medan hon svepte sin vampyrkappa några varv omkring sig och sina vampyrungar och var Så Snäll som Minsann kunde se förbi sådana som oss som snorar och samlar favoritböcker på hög, och läste en annan bok för att trösta sina stackars barn. Och jag ville hugga lejongapständerna i halsen på henne. Ingen tar min unges Muminbok kl 16.24 liksom.

Och just när vi skulle gå vällde en hel drös med andra stressade och pressade vampyr-, lejon-, tiger-, föräldrar och deras ungar in genom dörren och började trängas och stångas vid boklådor och den enda utlåningsmaskinen. Livsfarligt. Fullkomligt livsfarligt att gå till biblan en vanlig onsdagseftermiddag. Och ganska hemskt, att alla är så pressade och stressade.

I morgon ska vi gå raka spåret hem och lägga oss i en hög i soffan och läsa om Mumin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s