Tacksamhet och tuttkameror

Jag är frisk! Så ska jag vakna och jubla varje dag. Jag ska vara min kropp tacksam för allt den klarar av trots att jag alltför ofta driver på den för hårt och tar den för given och pressar den till tusen. Jag är tacksam att den funkar. Tacksam att jag kan ta hand om mina barn, att jag orkar med sömnbrist och kan jobba och springa och vicka på tårna. Och tacksam för all njutning jag får uppleva genom min kropp. Hur den låter mig känna smaken av jordgubbar och doften av solvarma barn och energin jag känner från topp till tå när jag sträcker ut min morgontrötta kropp med armarna så högt jag kan mot solen eller regnet, och även svajiga dagar med stormiga vindar. Tacksam för kaffedoft och orgasmer och upprörda känslor vid politiska diskussioner.

För en liten stund trodde jag att det var slut på allt det där, att det var kört. Jag hittade en knöl i ena bröstet och blev kort och gott skiträdd. Ja, jag är ung och amning minskar risken för bröstcancer osv, men sedan finns det ju undantag. Och en stund var jag så djävulskt rädd att höra till ett av de undantagen.

En tjej, en småbarnsmamma, som började plugga journalistik samtidigt som jag, blev aldrig klar med  utbildningen. Det gör ont i mig att tänka på det. Så orättvist. Och jag är så tacksam att jag blev klar. Och tacksam att jag får fortsätta oroa mig över hur jag ska få ihop vardagen och hur det ska gå med karriären och hur jag nånsin ska lyckas vika mig igenom mitt enorma berg av tvätt. Och i stället för att bekymra mig, ska jag njuta av det. Njuta av stunden. Njuta av varje plagg jag viker. Njuta av alla möjligheter.

Sedan förvärvade jag en ny erfarenhet idag. Den av mammografi och ultraljud av tuttarna. Ultraljud var ju inte så märkvärdigt, utöver oron att det skulle dyka upp något avvikande i läkarens koncentrerade blick på skärmen. Annars var det mest som ett ultraljud under graviditet, men av en annan kroppsdel. Men mammografin. En helt ny upplevelse. Apparaten var rätt stor, men ändå mindre än jag hade föreställt mig. Jag trodde det skulle se ut mer som ett maskinrum med stål och grova grejer. Vet inte var jag fått den bilden ifrån. Har väldigt liten erfarenhet av röntgen. Maskinen är ju en slags fotoautomat för brösten och den påminde om just en sådan, alternativt en träningsmaskin på gymmet. Och där skulle ett bröst i taget stoppas in och klämmas ihop mellan två plastskivor, typ. Ursäkta den helt värdelösa beskrivningen. Ångrar att jag inte tog en bild av apparaten.

Jag hade hört att undersökningen skulle göra ont. På mig gjorde det däremot inte ont alls. Inte det minsta, bara sådär två sekunder när ena revbenet också var nära att klämmas in. Jag stod mest och tänkte på att maskinen, en Samsung, var designad med rosa-lila detaljer och väldigt runda och mjuka former. Ska det få kvinnor att känna sig mer hemma och bekväma eller? Jag är nog knäpp, men jag störde mig väldigt på det där och tänkte att om jag skulle få ett negativt hälsobesked, skulle jag i efterhand undra varför jag ens brydde mig om färgen på tuttkameran. Men nu är jag frisk och tacksam. Och med hälsan i behåll har jag tack och lov lyxen att fortsätta grubbla över de där små grejerna. Så hur kommer det sig egentligen att mammografiapparaten var rosa? Hur tänkte den som designade den? Och hur ser apparater som kollar prostatacancer ut? Om det nu görs med en apparat.

Avslutningsvis en uppmaning – glöm för bövelen inte att klämma er på tuttarna då och då!

Postat med WordPress för Android

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s