Släppa taget, längta och växa

Mitt stora, men ändå alltid lilla pluttiga skrutt, är på långresa med sin pappa. Två veckor. En evighetslång tid. Jag gissar att det är ungefär samma känsla oavsett om barnet är 4 eller 44. Men jag hade nog trott att det skulle vara ännu svårare. Med Skype och fullt fokus på allt skoj och utvecklande och fantastiskt han får uppleva där borta på andra sidan Atlanten, har två veckor snart gått. Men lite panikartade känslor gör sig ju påminda då och då, som ”Vad händer om det händer något?!” Och då menar jag inte ens stora dramatiska saker, utan bara tanken på att inte kunna komma dit på direkten är ju alldeles svindlande obehaglig. Så den tänker jag inte. Svoff, borta! Snart ska vi plocka smultron ihop och han ska berätta om allt han har varit med om på det där detaljerade viset som bara en 4-åring kan. Och jag ska lyssna bättre än nånsin förr och lära mig tusen nya saker. Fatta vad mitt lilltroll har blivit stort, som kan komma hem och lära mig även om världen långt där borta.

DSC_0088 (574x800) DSC_0311 (550x800)annavilde471 (531x800) vilde1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s