Jag behandlar mina barn olika

Jag behandlar mina barn olika för att ge dem lika förutsättningar i ett ojämlikt samhälle.

Mitt yngsta barn är 1 år och flicka. När storebror, nu 4, var i samma ålder hade han fått mängder av bilar och klassiska pojkgrejer från omgivningen. Ibland kändes det som att en del personer såg som sin plikt att ge honom sånt för att kompensera för mitt mer könsneutrala förhållningssätt.

Själv ville han endast och alltid leka ”laga mat” och vispade frenetiskt i sina små grytor. Lillasyster har inte fått särskilt många bilar från omgivningen. Men hon och storebror har tack och lov både rum och leksaker mestadels gemensamt. Och där i röran har hon hittat ett av sina stora intressen. Kolla filmklippet här längre ner. Jag var tvungen att klippa ner det, för det fortsätter egentligen nästan utan slut.

Många säger ”Men min son vill bara leka med bilar, trots att vi ger honom alla alternativ och min dotter vill inte alls leka med bilar” och så kan det såklart vara. Men jag tror inte det är kopplat till kön, utan till att just det ena barnet råkar gilla bilar eller vad det nu är, och det andra inte. Jag tror inte att en snopp automatiskt gör att en unge vill leka med en bil. Bilen ska ju förhoppningsvis styras med händerna och inte med varken snopp eller snippa. Men såklart påverkas barnen av sin omgivning. Och även sådan osynlig påverkan, som att vi kanske utan att tänka på det, ler lite mer och tjoar lite gladare till pojkar när en buss eller häftig bil far förbi, än vad vi gör till flickor.

Jag försöker tänka på det där, och eftersom delar av omgivningen antagligen kommer fortsätta att betona det traditionellt pojkiga för pojken och flickiga för flickan, känner jag att jag själv bör lägga mer tyngd vid det motsatta. Min son blir redan överöst av bilar etc, så då försöker jag uppmuntra andra sidor i första hand. Och när min dotter och jag går på bron över motorvägen i rusningstid och hon tjoar av fascination över bilarna, så tar jag gärna en liten extra stund där på bron och pekar och delar hennes glädje.

Således behandlar jag ju inte mina barn helt lika, men jag försöker ge dem samma slutresultat, samma möjligheter med hänsyn till helheten. Halva dagarna är de ju dessutom på föris och påverkas av helt andra vuxna och av kompisar, som inte tänker och värderar detsamma som jag.

Hur tänker ni och hur gör ni? Tycker ni det är viktigt att barnen får leka med alla leksaker eller spelar det ingen roll?

(Lyckas inte lägga in videor i mindre format…någon som vet hur en gör för att förminska själva filmrutan så den inte tar upp hela datorskärmen?)

6 thoughts on “Jag behandlar mina barn olika

  1. Min son är en sådan som verkligen älskar bilar. Har alltid älskat bilar. Fast egentligen är det inte bilarna han älskar, utan detta att hjulen rör sig. Hans egentliga passion är cyklar – där rör sig inte bara hjulen, utan även pedalerna, och dessutom finns det reflexter att pilla med. Han leker inte alls på samma sätt som sin plutt, utan noterar mest hur hjulen rör sig och fungerar, utan att bry sig om hur bilarna beter sig i naturlig storlek.

    Jag känner så att jag har ansvar och kontroll över en viss del av sonens liv. Jag kan uppmuntra och engagera i lek på alla plan, och så får han själv bestämma vad som är roligt. Det skär i hjärtat att någon skulle säga åt honom att han lekte ”fel”, att hans roligaste lek var bara för flickor eller något sådant. Jag tror att det mesta jag kan göra är att försöka förhindra att fördomarna sprids av min son – det finns inga pojk- eller flicklekar, och det är inget skamligt med att leka ”som en flicka” även om man är pojke.

    • Det är så häftigt att se saker ur barnens perspektiv. Och så spännande när de tänker och gör på sitt sätt, opåverkade av hur det ”ska vara”. En leksaksbil kan ju vara tusen olika grejer. Mitt stora barn brukade även lägga bilar i kastrullerna när han vispade som värst, som färgglada ingredienser. Men Saga, hon leker ju mer traditionellt.. kanske för att hon tittat på hur storebror ibland leker nu för tiden? Nu kan han dra runt med bilar och brumma och hålla på. Hur gammalt är ditt barn?

  2. Jag tycker det är svårt det där. Jag vill inte styra vad mina barn ska leka med, jag vill att de ska hitta deras favvogrejjer utan min påverkan. Dock är det ju som du säger att omgivningen påverkar allt mer och då blir det lixom ändå inte de själva som bestämmer… Men jag ska inte säga att jag försöker kompensera på nåt sätt.. Kanske man borde då…

    • Ja visst är det svårt. Jag vill också ge dem alla möjligheter och full frihet, men det är nog svårt – för alla de möter (inklusive mig) är ju påverkade av olika värderingar och föreställningar om hur saker ska och inte ska vara. Jag gör säkert massor grejer som påverkar dem på ett sätt jag inte vill, utan att jag själv märker det. Ska bli spännande att prata med dem när de själva är typ 30 och höra vad de tycker att jag borde ha gjort annorlunda..

  3. Pingback: Fantasilösa och inskränkta barnrum | Ms Octopussy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s