Vilken chock

Blodpudding. Bussar att passa. -14. Vantar, som inte vill stanna på kalla bebisfingrar. Mössor som tappas bort. Räkningar på hög. Viktiga papper som lämnades till att tas itu med tills efter resan. Resväska att sanera på potentiella vägglöss.

Men också och mest av allt, en storebror att aldrig sluta krama. Som jag saknade och som syskonen saknade. Längtade.

Och tänk, efter den mycket långa hemresan, som inletts med diverse bebiskräks mm redan i den turbulenta taxiresan på väg till flygplatsen, möttes jag av den finaste, solgula, vårpigga blomman på köksbordet och frukostmat i kylen. Jag har verkligen den raraste av grannar. Det lilla gör det stora.

Återkommer med mer om resan och ska försöka knåpa ihop lite tips för den som har lust att åka en sväng med de små. Jag gör det gärna igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s