Snälla tomten ge mig en Barbie utan plutmun och ftalater

DSC_0135 (800x549)

Min snart 5-åring skrev ett brev till Tomten, där han berättade att han önskar sig två saker; en sopbil och en Barbie. Sopbilen hittade jag på loppis förra helgen, en fin, grön i trä. Lite kantstött, men det är väl inte så konstigt när Tomten har släpat den ända från Nordpolen. Och några gamla Barbie, Skipper och dylikt hade jag i förrådet, som jag nu plockat upp och dammat av. Tillsammans med ett gäng mycket blandade känslor, som ”Åh den däääär fina klänningen och den dääääär dockan” och så även ”Jisses inte kan jag ge min unge något som jag spottar och fräser åt med hänvisning till förkastliga kroppsideal, sexualisering av kroppar osv?”

DSC_0129 (800x541) (2)

Några var lite kantstötta. Lite makabert. Men silvertejp fixar väl allt?

Men jag tror ju inte på att förbjuda och tänker att jag kan försöka inspirera till en mer varierad lek, där kanske Barbie får köra sopbilen? Och jag tänker också att ett genusmedvetet föräldraskap handlar om att vidga perspektiven och vara MER tillåtande. Inte mindre. Och utifrån det är det ju toppen att min son efterfrågar en Barbie. Och jag tror att hans bästis har superhjältedockor och då är det väl bra om Tomten nu tillför Barbies också till deras valmöjligheter när de leker ihop. Och egentligen kanske Barbie är en superhjälte? Måste helt klart sy en superhjältekostym till henne, men lite knappt om tid! Några tips på hur jag kan göra Barbie till en superhjälte lite kvickt?

DSC_0130 (800x531)

Det första sköljvattnet var mycket fräscht (så ni slipper det i bild). 20 år i en dammig låda, shit det känns som igår som jag lirkade på de där små sockorna och nattsärkarna. En bra sak är att kläderna och även dockorna från förr tycks vara liiiite mindre sexualiserade. Även om en av favoriterna var en docka i glansig bikini, så hade mina dockor både hängseljeans, arbetsoverall och flera rekorderliga klänningar som min mormor sytt. Jag läste nyligen en länk från Amelia om hur leksaker har förändrats sedan 70-talet, ”Så mycket sexigare har leksaker blivit sedan 70-talet” och hur det på flera sätt faktiskt var bättre förr. Kolla bilderna här på bla Barbie. Nu är ju mina dockor från 90-talet, men jag kan ändå se en skillnad.

DSC_0142 (800x566)

Faktiskt mest jympaskor för Barbie att röra sig i. Inte bara high heels. Grejerna ligger i ett rostigt durkslag på sköljning, om ni undrar över bilden.

Men när jag nu skulle slå in dessa ting, så stod jag inför ytterligare ett dilemma. Plasten. Jag skulle borsta ur trasslet i en av dockornas kalufs och de mjuka plasttrådarna flög för vinden. Och jag tänkte; mjukgörare, ftalater, GIFT. Och så läste jag tex vad Naturskyddsföreningen skriver här. Och fick ångest. Så vad ska jag göra? Å ena sidan tänker jag att han kanske kommer leka med sopbilen halva tiden och den är ju av trä. Bra. Men ska jag nöja mig med att han bara leker med de giftiga grejerna på halvtid när jag kan undvika dem helt? Och hur farlig är själva oron för hälsan egentligen? Vilken stress skapar den? Är det bättre att ta det piano och djupandas, så kanske man inte påverkas lika mycket som om man går på nålar och oroar sig för varje ftalat? Eller det kanske inte funkar så, man kanske bara djupandas in ännu mer gift?

Sammafattningsvis. Dockorna och kläderna tycks vara trevligare i äldre modell. Mindre sexobjekt. Men materialen är antagligen giftigare. Vill jag köpa en ny docka som kostar skjortan och som har fem gånger större bröst, smalare midja och plutmun, men som kanske innehåller lite färre gifter?

HJÄLP!?

 

Vi kommer ha en vit jul

DSC_0020 (2) (800x549)

Vill du möta julen med såhär suddig blick? Själv vill jag se mina ungars tindrande ögon så klart jag bara kan.

Mina barn ska ha en vit jul. I alla fall de dagar som de är med mig och som jag kan välja. Julen är barnens högtid och barn och alkohol hör inte ihop. Jag förstår inte grejen med vinglögg och snaps när man firar jul med barn. Jag tycker att det är värdelöst att överrösa barnen med klappar för att det är deras högtid, men sen inte vara 100 procent närvarande och inte vara 100 procent sig själv tillsammans med barnen. Inget paket kan ta bort den oro som kan fylla ett barn i takt med att en vuxen tömmer ett glas, två glas och ja hur många var det nu? Fråga ungen, jag lovar att hen har hållit räkningen. För barn som växer upp med någon som har svårt att begränsa sin alkoholkonsumtion, lär sig att räkna snabbare än alla sina kompisar. Och ska det vara så? Ska barnet räkna vinglas i stället för julklappar eller marsipangodisar?

Visst är det lätt att slå ifrån sig och tänka att ”men JAG har ju inte svårt att begränsa MITT drickande”. Och så kan det ju vara och jag själv har inte heller svårt med det. Jag gillar alkoholhaltiga drycker, jag är inte nykterist, men jag kan ju välja sammanhanget. För den valmöjligheten har man. Och om man inte har problem med alkoholen bör det inte vara så svårt att välja bort den en helg om året, som minst.

Det krävs inte mycket alkohol för att barn ska känna att en närstående beter sig annorlunda, pratar lite högre än vanligt, tjoar lite mer eller i värsta fall skriker och gormar och drar runt och förstör. Små barn gillar rutiner, upprepning, när allt är som vanligt. Att trygga personer plötsligt beter sig, låter och luktar annorlunda kan skapa oro och förvirring.

Dessutom finns det i så gott som alla sammanhang någon som inte kan hantera alkohol. Och visst är det den personens ansvar, men om inte den personen förmår att ta det ansvaret, är det faktiskt de andra vuxnas skyldighet att hålla rent. Och min upplevelse är att inte tillräckligt många vuxna törs ta det ansvaret. Man fortsätter att servera vin, samtidigt som man bjuder in någon som man vet har svårt att hantera alkohol. Men är alla vuxna i de sammanhangen verkligen beredda att ta konsekvenserna? Fundera över om du är beredd att senare förklara varför du inte sa ifrån. Ska du säga att du inte såg, inte visste? Om 5-åringen räknade vinglas hela kvällen, hur kunde du missa att de var fler än rimligt? Är du beredd att bära ansvar för all oro, alla sårade känslor och i värsta fall kanske fysiskt våld som barnet eller någon annan kommer utsättas för? Att våld i hemmet ökar under storhelger är ingen nyhet.

Först för ett par år sedan vågade jag kräva en vit jul av de jag firar med, med konsekvensen att jag fick fira med färre personer. De som vill har ju rätt att välja snapsen. Trist att bli bortvald för alkoholen, men så värt. Det var när jag fick egna barn som jag kände att jag hade valet att välja. Som barn kan man inte välja. Det är ju de vuxna som väljer åt en. Jag tycker att det vore bra om fler åtminstone gör ett aktivt val, för det kräver att man reflekterar över varför man väljer det ena eller andra och vad man kan stå för.

Mitt ena barn ska förresten få skidor i julklapp, så jag vill ha en vit jul på fler sätt!

Här kan man skriva på för en Vit Jul. En kampanj värd att spridas tycker jag. Vad tycker förresten du? Berätta gärna!

Vår gran har precis allt tror jag

Jag gillar vår gran. En vanlig gran som barrar. Jag tycker om känslan av stickiga barr under bara fötter. Det händer endast under julen och på sommaren i skogen. Bra stunder.

Och så älskar jag att Ganesh bor i vår gran. Den indiska guden, intill tomtenissarna och Svenssonkulorna från Ikea.

DSC_0048 (3) (521x800)

Och att helt ologiska och knasigt politiska budskap från min första egna (rebelliska) gran från för kanske 10 år sedan, fortfarande hänger med. Trots att jag numera rullar julköttbullar (oftast eko i alla fall!).

DSC_0041 (3) (800x549)

Och jag tycker om att det går fint att hänga tårtor i granen, för prinsesstårta är nog det bästa jag vet (ja jag vet att jag säger så om ganska mycket, men gräddig tårta står högt upp på listan).

DSC_0040 (2) (800x570)

Och mest gillar jag att barnen och jag har kånkat och klätt den ihop. Efter diverse kaos, bajsblöjor och nästan sammanbrott osv på ett alldeles för stort plantvaruhus. Vet ni att de har levande eldar i höjd med 1,5-åringar på sådana ställen?! Livsfarligt.

Jag gillar för övrigt också att den är upplyst med ljus i retrostil. För sådana hade vi när jag var liten och då är de ju nästan retro. Och nu blev ju granen plötsligt riktigt hipp.

DSC_0023 (3) (531x800)

Mina fem. Vilka är dina?

I perioder har jag för mycket kontakt med personer som inte tycker så värst mycket om mig. Då är det lätt att bli förvirrad och osäker och undra om en kanske borde vara, tycka och finnas lite mindre. Därav den tysta bloggen. Men nu har jag fyllt på med händelser och personer som ger mer än de tar och känner återigen det där pirret i maggropen – av livet. Jag gillar att plocka ut några favoriter, stort som smått för att förstärka magpirret lite extra och mota undan det andra. Här är mina fem favoriter just nu. Vilka är dina?

DSC_0003 (3) (800x535)

Skållade mandlar i påse. VEM har tid att stå och förlösa alla femtielva mandlar som krävs för hela decembers glöggande?

DSC_0157 (2) (800x534)

Juleljusa fönster. Och tallkottsgirlang med glitter som barnen har plockat och tillverkat.

DSC_0196 (800x565)

Det stora i att kavla den första degen.

DSC_0555 (531x800)

Först skräcken i att upptäcka att allt har blivit alldeles för tyst och att sen hitta en liten person uppkrupen i sin säng, djupt försjunken i en bok.

DSC_0056 (2) (800x581)

Tomtegröt med saffran och russin. Med kanel och gräddig mjölk.

F…

… som i förkylning. Och visserligen även i fredag. Men festen blir ihop med dessa ikväll. Den blå kompisen är en nässköljare, för den som kanske tänkte något annat. Världens bästa grej. Utklassar nässprayen nästan helt. Vad ska ni göra? Något roligare än att utvärdera förkylningsdon?

DSC_0002 (800x552)

 

Fantasilösa och inskränkta barnrum

DSC_0409 (1024x688)

Clara Lidström, Underbara Clara, skrev så bra idag om hur det ju numera anses ganska självklart att vuxna män ska ta ansvar för hem och barn mm, men att många föräldrar ändå inte kan tänka sig att uppmuntra sina söner att leka med dockor eller leksaker associerade till hushållet – varpå pojken växer upp utan att ha fått öva på de delarna av livet. Jag kan bara hålla med i hennes resonemang. Såklart att alla barn ska få leka alla lekar och ha samma grund när de möter vuxenlivet. Det har inte fallit mig in att min son inte skulle få en leksaksspis. Vispa i grytor var i stort sett det enda han ville under sina första år, på eget initiativ. Men som jag har skrivit tidigare påverkas ju barnen mycket från olika håll och han har definitivt fått fler bilar i present från omgivningen, än min dotter, så jag försöker i viss mån kompensera detta hemma. Jag vill visserligen ge båda barnen tillgång till allt, men försöker samtidigt tänka lite extra på att stärka min son inom andra områden än de som uppmuntras när han är ”där ute” och får lära sig att leka superhjälte, krig och älska Bilar. Och tvärtom med min dotter.

Men sen är jag ju själv formad av gamla normer och för säkert in det omedvetet i mitt hem. Men en hjälp på vägen om en vill ge barnen tillgång till ”alla lekar” och att leka över könsgränserna, tror jag är gemensamt barnrum. Mina barn har varsin säng, men i övrigt har de LEKSAKER. Inte så mycket mina och dina. Några få saker är den enas, men i det stora hela är det saker att leka med, för den som vill. De kan bli osams om vem som ska ha duploklossarna, för att den ena HADE DEM NU, men det handlar sällan om mitt och ditt. Det tror jag är bra av flera anledningar. De lär sig att dela. De två, syskonen, är ett team – det är deras gemensamma saker, deras rum, det är de två tillsammans. Jag tror det är bra att de känner en samhörighet. Och de har fritt spelrum att leka med alla saker, bilar som dockor. Än så länge ser jag bara fördelar med det. Vi bor i en trea, så det finns ju fortfarande något rum att stänga in sig i om någon vill vara ifred, vilket jag också tror är viktigt.

Tidigare i år var vi på kalas hos en annan barnfamilj. Och jag blev väldigt förvånad över den extrema uppdelningen mellan barnens rum, en pojkes och en flickas. Det var verkligen BARA BILAR i det ena rummet och BARA PRINSESSOR i det andra. FANTASTILÖST! Jag vet ju att leksaksaffärerna ofta ser ut så, men jag trodde inte att sunda, moderna och tänkande familjer var så inskränkta att de delade upp det på det viset, allra minst för så små barn. Ja det kan hända att min son kommer ha ett enormt och ensidigt intresse för bilar och min dotter ett för prinsessor, men inte måste jag då låta hela deras rum präglas av enbart dessa intressen. Eller? Jag har också intresseområden och saker som jag bara älskar, men jag klär ju inte hela väggarna med dem för det. Okej, ja, jag har klätt mina väggar med diverse pojkband mm tidigare och mina barn kommer också få göra det om de vill, men när det handlar om så här små barn (mina är drygt 1,5 och 4,5), så har en ju som förälder fortfarande stora möjligheter att påverka inredningen. Det går ju att blanda in fler inslag än bilar även i ett rum för ett barn som älskar bilar. Jag tycker att det är viktigt att ge barnen fler källor till inspiration. Själv gillar jag att återanvända och tilltalas av  äldre och, som jag tycker, charmiga möbler och grejer, men det finns ju massor mångsidig, kreativ, häftig och fin barnrumsinredning även för den som vill köpa allt nytt. Sedan tror jag inte på att förbjuda något, men på att blanda. Jag önskade mig inget hellre än möbler från Ikea när jag var liten, sånt som alla andra hade, men inte vi. Och det ena behöver ju inte utesluta det andra. Dessutom går det fint att shoppa Ikea secondhand för miljöns skull, om en vill det.

Lite allmänt tjatter. Och Hej Fredag!

Nu har det varit väldigt tyst här igen. Det är för att jag inte sover. Och då blir det mesta snabbt väldigt ostrukturerat och jag måste prioritera det viktigaste, som brödfödan och att försöka få på barnen rätt skor på rätt fötter. Ungefär. Till viss del kan jag skylla det på att jag har småbarn och ensamt ansvar, men inte fullt ut. Sömn är nog det jag är allra sämst på och har alltid varit. Redan när jag var liten låg jag och läste till 3 på nätterna. Jag vill inte säga att jag är en obotlig nattuggla, för jag tror att det går att påverka det mesta, men det är definitivt en del av livet där jag måste anstränga mig extra. Problemet är ju att jag ändå måste gå upp på morgonen med barnen och ofta även någon gång under de där timmarna jag faktiskt ligger i sängen. Dessutom vill jag ju gå upp. Jag vill ju hinna uppleva dagen.

Om jag fick bestämma, skulle jag alltid vara vaken. Det är så mycket jag vill göra och det känns så ineffektivt att sova. Och tråkigt. Men visst vet jag att man ofta blir mer effektiv och kan tänka klarare och arbeta smartare, om man har sovit ordentligt. Den känslan är ju fantastisk. Dessutom finns det ju hur mycket forskning som helst, som visar att sömn är livsviktigt. Jag tror att en stor del av att jag inte förmår hålla kloka sovtider under en längre period, är att jag trots allt tycks klara mig på ganska lite sömn. När det känns som att jag håller på att bli helt utbränd, kan en natts sömn räcka för att vända allt och jag har fått tillräcklig kraft att fortsätta på min ohälsosamma bana. Numera har jag ju ett par nätter i veckan utan barn när jag faktiskt kan få sova. Det gäller bara att jag är duktig nog att gå och lägga mig. För det är inte så att jag ligger vaken i sängen. Nej, jag sover som en död. Och blir jag inte väckt av barn eller klocka skulle jag gissningsvis kunna sova några dygn i sträck. Men jag ställer ju alltid klockan, för jag vill ju upp och äta frukost – jag älskar frukost. Kan det vara så att mitt största problem är att jag älskar livet så in i baljan att jag bara måste uppleva varje sekund av det?

Oj, så hälsosam jag låter. Nu skulle det vara lätt att få dåligt samvete, med tanke på alla härliga bloggar runt omkring med färgglada bilder på gröna smoothies och råsaftcentrifugerade juicer och sånt där. Men dåligt samvete är gissningsvis sämre för hälsan än sömnbrist, så jag försöker skippa det. Jag gillade ett citat som stället jag börjat yoga på lade ut på facebook häromdagen; ”Lord, give me coffee to change the things I can change, and wine to accept the things I can´t.” Nä, men ibland blir det för mycket alger och broccolidrinkar kan jag tycka. Men det kanske bara är ett dåligt sätt att försvara mina osunda vanor.

Idag ska jag inte på yoga, men jag ska till badhuset med en vän. Jag är uppväxt i simhallen. Jag älskar doften av klor. Var det inte så värdelöst för miljön, skulle jag gärna skura mitt hem med klorin. Men sedan jag slutade simma i sena tonåren har jag knappt simmat alls. Jag tycker att det kan vara svårt att göra något lagom mycket när man tidigare har gjort något så väldigt mycket. Men nu är jag i så dålig form att jag inte behöver få någon prestationsångest längre, utan kan nöja mig med att gå och motionssimma bland tanterna och skvallra i bastun. Tror jag. Det ska bli spännande att se hur det går. Bastandet tror jag i alla fall går fint.

Ha nu en fortsatt härlig fredag!

 

 

Allt runt omkring är dött, då finns det plats att leva

Untitled (1024x796)

Jag älskar det här novembergråvädret. Det är så kravlöst. Oktober är fullt av fantastisk och kraftfull färgprakt, men också en påminnelse om att en måste ta vara på varje solglimt och varje rött höstlöv. För snart försvinner allt och världen kommer vara som död, ända fram tills de första små oskyldiga gröna bladen vågar sig fram en evighet senare. November däremot, då är det redan över, slut, inget att göra åt. Dött, öde, kalt – men också som ett oskrivet blad med tusen möjligheter. Jag älskar även att springa i alléer, vilket det råkar finnas gott om där jag bor. Frigörande. Som en pånyttfödelse. Lämna allt skräp i ena änden och springa allt vad man kan. Någonstans på mitten brukar jag tro att jag ska dö (det är långa alléer häromkring), men efter kanske två tredjedelar brukar det börja pirra av livskraft och höga endorfiner i hela kroppen. Som en förlossning. Fast den nya människan var jag.

Karmas lag

DSC_0011 (800x531)

Färsk mjölk. Inte alls någon färsk- och fräschgaranti.

Jag är världens sämsta. Jag har gett min unge sur mjölk till maten, i flera dagar. Och så gnällde jag över att hon envisades med att hälla ut den. Här kommer mina ursäkter: Hon formulerar inte så många ord än och jag själv dricker långt ifrån mjölk varje dag och stora barnet dricker inte mjölk och tydligen kan jag inte läsa datummärkningar.

Tvingade mig själv att dricka upp allt mitt thé med den skurna mjölken. Och dottern fortsätter nu att hälla ut allt hon serveras. Idag i mitt knä.

Rätt åt mig.

Men de borde ha mer effektiva datummärkningar för trötta föräldrar. Mjölkpaket som larmar med både ljus och ljud, är det verkligen för mycket begärt?!

Vi ska nog hylla pappor trots allt

Jag fick ganska mycket respons efter förra inlägget. Tack! Särskilt till er som delade med er av era erfarenheter och sorger både i kommentarer och mejl. Inlägget drog tydligen igång en del tankar och känslor. Så även hos mig själv. Många med PappaSorg.

Så jag förbannade mig över alla de där frånvarande, misshandlande, missbrukande, misslyckade papporna. Men så började jag fundera över varför det är så. Varför så många har dessa erfarenheter. Jag tänker och hoppas att det nog har förändrats mycket de senaste decennierna i och med att många pappor är mer närvarande i sina barns vardag och att fler av dagens småbarnspappor faktiskt har fina pappaförebilder. Men i min egen generation tycks det fortfarande finnas en väldig massa pappaelände. Jag gissar att många av våra pappor har haft så värdelösa pappaförebilder, har älskats så lite, manats att tuffa till sig, övergivits osv, att de inte kunde annat. Det är absolut inget att skylla på däremot. Men i mitt förra inlägg skrev jag att jag vägrar hylla pappor, som tar sitt, faktiskt självklara, föräldraansvar. Men jag vacklar lite i den åsikten.

Det jag egentligen upprörs över är när pappor hyllas för sådant, som alltid har tagits för givet hos mammor. Och där kvinnor har kritiserats hårt om de inte har tagit ett 190-procentigt ansvar. Det är bristen på hyllningar till mammor som upprör mig mest. Kanske är det ganska bra att dagens pappor får den där peppen. De kanske behöver det för att kompensera bristen på uppmuntran och pappaförebilder under uppväxten. Lite extra stöttning för att våga kasta sig in på de där outforskade vägarna, som de saknar förbilder till. Men det är inte okej att överrösa dem med det, medan mammor tyst förväntas ta mer ansvar utan minsta hurrarop, bara för att de manats att göra så ända sedan de fick den första dockan upptryckt i ansiktet på 1-årsdagen.

Den stora förändringen kanske ska vara att börja hylla mammor mer i stället för att sluta hylla pappor. Jag uppskattar verkligen de gånger jag får ett hurrarop och applåder för att jag pallat att byta ännu en bajsblöja. Och det får jag faktiskt väldigt ofta numera. Min 1,5-åring har lagt sig till med att applådera efter varje blöjbyte. Mer sånt! Hon är en förebild. Heja på varandra mer, det bör vi göra. Och sluta anklaga kvinnor som lämnar över en del av den snedfördelade ansvarsbördan till papporna. Varför till exempel ifrågasätta en kvinna som går tillbaka till jobbet efter sex månader medan en pappa hyllas för att han är föräldraledig tre månader efter ungens 1-årsdag? Fördela hyllningarna mer rättvist och lägg anklagelserna där de hör hemma – på det som faktiskt skadar, som hos den som super, slår och skapar sår – oavsett kön.

I övrigt mer pepp!

VAD tänker ni?